[PRS] Yehet & Allie Mazur

catradora, here we go go go

Namn: Noah Usami
Ålder: 16
Utseende: Blont rufsigt hår och isblå ögon är det mest utmärkande Noah har i utseendeväg. Annars har han ett stereotypiskt japanskt utseende; blek hud, smala ögon och en relativt smal kroppsbyggnad. Han är 173 cm lång.
Personlighet: Ända sedan han var liten har Noah varit det tysta, lugna barnet. Han är eftertänksam och smart, vilket ger honom ett bra skolresultat men hindrar honom ibland från att slappna av och ha kul med sina vänner. Han är inte särskilt populär eftersom han vid första anblick kan verka känslokall och sur, men då man väl lärt känna honom är han omtänksam och trevlig, dock med en lite småelak sarkastisk humor.
Intressen: Noah älskar att läsa och allt som har med böcker och litteratur att göra. När han gått ur highschool är hans mål att studera litteratur på Tokyo University och därefter bli författare. Sin fritid spenderar han helst hemma i lugn och ro, omgiven av böcker. Han gillar även musik, dock har han aldrig velat lära sig spela något instrument.
Klubb: Han är med i skolans litteraturklubb, dock är han den enda som är kvar efter att de äldsta medlemmarna gick ut ur skolan året innan. Därför spenderar han "klubbaktiviteterna" med att läsa eller plugga i skolans bibliotek
Bakgrund: Noahs pappa kommer från en rik japanska familj. Han mötte Noahs mamma, som kommer från Frankrike (och därför pratar Noah lite franska), under en affärsresa och de blev blixtförälskade, de gifte sig nästan direkt. De flyttade till ett fint hus i Tokyo och några år senare föddes Noah, fem år efter honom föddes hans yngre syster Misaki. När han var 7 år började hans mamma bli sjuk, hon fick migrän och svimmade ofta, vilket ledde till att hon började spendera största tiden i sin säng. Det gjorde att Noah och Misaki växte upp i princip utan föräldrar då deras pappa jobbade väldigt mycket, därav Noahs ansvarsfulla natur.

Med en enkel knuff med armbågen får Daniel upp den slitna dörren. Den knarrar mot golvet och den långa sextonåringen stiger in i sitt sovrum.
"Noah, kan du påminna mig om att försöka fixa den där dörren? Jag glömmer alltid bort det." med en djup suck puttar han dörren med sin fot så att den stängs. Daniel har alltid haft lite ut av ett kort minne. Han tittar på sin gamla barndomsvän som sitter alldeles uppslukad i datorskärmen på Daniels breda säng. Daniel tittar ner på den vinröda brickan i sina händer och slickar sig runt munnen. Den smälta chokladen ligger alldeles slät i en ut av de svarta skålarna, medan rensade jordgubbar och bananbitar ligger i de andra. Att den rinnande chokladen är onyttig bryr han sig inte om, han får helt enkelt träna bort det senare. Hela mellanmålet ser ännu mer tilltalande ut med de svarta kopparna som innehåller varmt te. Han ställer ner brickan framför sin kompis och lägger sig ner bredvid. En chokladdoppad jordgubbe gör sin väg in i Daniels mun och den söta smaken får honom att jubla med utsträckta armar. Daniel stirrar upp på sin kompis och skjuter upp sig lite med armarna, så att hans ansikte kommer närmre.
"Kan du inte sluta plugga?" gnäller sextonåringen medan han gnager på ännu en jordgubbe. "Vad är det som är så viktigare än mig?" han rullar så att han ligger på rygg istället med händerna utsträckta på varsin sida.

Noah rynkar på pannan och tittar upp från datorn. Doften av mellanmålet får hans mage att värka av hunger. Han borde nog ha ätit mer till lunch...
"Vad som är viktigare än dig?" svarar han och kollar med höjda ögonbryn mot sin barndomsvän. "Jag vet inte, möjligtvis engelskaprovet vi har om två veckor?"
Han sträcker ut handen och nappar åt sig en bananbit som han stoppar i munnen utan att doppa den i chokladen. Sötsaker har aldrig varit hans favorit, och dessutom är det alldeles för mycket i skolan nu för att hinna tänka på onyttig mat.
"Du kanske också borde börja kolla lite på provet?" föreslår han medan han drar en hand genom håret. "Det skulle tydligen bli ett svårare prov den här gången."

Flinet på Daniels ansikte försvinner lika fort som det kom.
"Hur kan du tycka att ett engelskaprov är viktigare än moi?" han tittar förtvivlat på sin vän, medan han känner sig nöjd över att han slängt in lite franska i meningen. Då kan han imponera lite, vilket kanske gör så att han får mer uppmärksamhet. "Två veckor är lång tid, varför oroa sig över det nu när man kan ha roligt istället? Jag kan hjälpa dig om du vill, jag är ett engelska geni och det vet du." Att ha växt upp med en sträng amerikansk mamma har sina fördelar. "Varför kan vi inte spela något spel? Eller se på film och gosa?"

Noah suckar igen och lutar ansiktet i ena handen.
"Provet är viktigare än dig eftersom det till skillnad från dig kan hjälpa mig att komma in på universitetet." påpekar han torrt. "Och sluta lägga in franska ord i meningarna, prata helt på japanska eller helt på franska."
Trots det så stänger han av datorn och flyttar undan den. Med ett litet leende på läpparna vänder han sig mot Daniel.
"Vad ska vi göra då?" frågar han med den mest oentusiastiska röst han kan få fram.

"Tänkt att jag dissade en dansträning för att umgås med dig, din lilla puttefnask." muttrar Daniel medan han förolämpat tittar på sin kompis. "När du väl blir en strålande författare och world known, då kommer du se tillbaka till precis den här dagen, och tänka: om jag ändå visat Daniel lite respekt!" den brunhåriga sextonåringen trycker i sig ännu en jordgubbe doppad i varm choklad, innan han tar en klunk av sitt varma te. Visst, han längtar till den dagen Noah erkänner att han är viktigare än alla prov i världen, men just nu nöjer han sig vid de få tillfällena han kan umgås med sin vän utan massa böcker i vägen. Och när den blonda säger att de kan göra det, slänger han genast armarna om sin vän. "Tänka sig att så fort jag säger gosa så går du med på det~" retas den längre och låter sig själv falla ner mot madrassen med Noah i sina armar. "Vill du se på film? Vad vill du hitta på?"

Rodnaden stiger på Noahs kinder och han slår till Daniels arm svagt.
"Lägg av." suckar han, men egentligen menar han det inte. "Om jag blir en världsberömd författare kommer jag se tillbaka på den här dgen och tänka: varför kunde inte Daniel visa lite respekt mot min passion i livet?"
Han sätter sig upp och tar en jordgubbe, stoppar in den i munnen och tuggar långsamt.
"Och du borde sluta sätta choklad på allt." tillägger han och nyper retsamt den andre i magen. "Du blir fet."

Daniel gnäller till när han känner hur den kortare smiter iväg från hans armar. Han som ville kramas.
"Du har all min respekt ska du veta, men du måste ha lite roligt också," säger han och drar en hand genom sina bruna lockar. "Och, jag kan äta hur mycket choklad jag vill. Choklad är gudsgåva och jag tänker inte låta en enda bit choklad slösas!" Daniel tar en bananbit och drar den genom den tjocka smälta chokladen innan han stoppar in den i munnen och slickar sig om läpparna. "Om inte du har märkt det, så kan jag gå upp lite utan att bli vad du kallar fet. Plus, erkänn du älskar min mage, inte sant?" sextonåringen drar upp sin tröja och klappar lite på magmusklerna med ett retigt leende på ansiktet när han ser åt sin väns håll.

Noahs ansikte blir ännu rödare och han griper tag i en kudde som han kastar med sikte på den brunhåriges ansikte. Den träffar mitt i prick och den blonde kan inte låta bli att skratta åt sin väns ansiktsuttryck.
"Och du ska föreställa en dansare med 'snabba reflexer'?" skrattar han. Men så skymtar han Daniels djävulska leende i ögonvrån.
"Tänk inte ens tanken." säger den blonde i en varnande ton medan han hastigt höjer händerna framför ansiktet i skydd mot eventuella kastade kuddar.