NEJMEN HEJ!
Vad kul att du hittade hit! Det här är ännu ett av mina försök till att skriva en fanfiction! Den här gången kommen huvudpersonen att var Hope McLiance, mer än så säger jag inte.
Taggar:
Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel 1 | Allt är hopplöst
Mina steg ekar mot det kalla stengolvet i skolkorridoren. Utspridda viskningar och demonstrativt vända ryggar möter mig, ingen pratar eller skrattar. Det här är helvetet, eller Sundream School, beroende på vem man är. Det glädjefyllda namnet matchar inte själva skolan ett dugg, med översittare och dåliga lärare som inte ser hur illa läget är. Inte för att mitt namn matchar med vem jag är. Jag heter Hope McLiace, jag är tretton år och jag är fullständigt ensam. Pappa lämnade mig med mamma innan jag ens var född, och mamma dricker för mycket. Alla håller sig undan, och jag har inga vänner. Jag vet inte ens om jag skulle vilja ha det, det enda människor gör är ju att svika, förstöra och krossa allt de ser. När jag var yngre var mamma glad, minnet av hennes leende är fortfarande inpräntat i mitt huvud.
Några minuter senare sitter jag på bussen hem. Jag ser en flicka ungefär i min ålder som skäller ut sin mamma för att hon inte tog med flickans busskort. Jag ler bittert för mig själv, hon har i alla fall en mamma som pratar med henne. Jag står inte ut med hur bortskämd flickan är, så jag stoppar in mina mörkblå hörlurar och sätter på Ed Sheeran. Det är något med hans låtar som gör mig lugn på något sätt.
Oh should my people fall
Then surely I’ll do the same
Jag önskar att jag bodde i en annan värld, en där man faktiskt gjorde någon nytta med att leva. Det kanske är därför jag läser så mycket. Tolkiens värld fascinerar mig mest av alla. Den tid han har lagt ned på att skapa en annan värld, som ändå är så detaljerad, är helt otrolig.
Watch the flames burn auburn on the mountain side
Låten tar slut, och det gör också min busstur. Jag är den enda som ska av här, och jag känner passagerarnas blickar borra in i min hud när jag kliver av. Man kan ju tycka att jag borde ha blivit van vid att bli utstirrad efter de senaste åren då jag har gått i skolan, men jag får samma panikkänsla varje gång. Allt blod rusar till mitt ansikte då jag sätter min fot utanför den kokheta bussen.
Jag måste härifrån, är det enda jag hinner tänka innan jag börjar springa. Stegen ekar mot de livlösa gatorna, radhus efter radhus susar förbi och jag känner att mina muskler blir segare för varje steg jag tar. Flämtande ramlar jag ihop på marken, en tår rullar ned för min kind. Tack och lov att ingen vill gå ut på grund av hettan, tänker jag innan jag snabbt drar baksidan av handen över ansiktet och stålsätter mig inför att komma hem.
Mitt och mammas hus är ganska litet, men det hade nog varit gulligt om vi hade tagit hand om det. Nu står fruktträd och ruttnar i värmen, gräset börjar bli gult och härsken frukt ligger över hela gräsmattan. Själva huset är inte mycket vackrare, den en gång vitgula färgen har blivit mer spygul av smuts och färgen har börjat flagna på sina ställen. Ingen har tvättat fönsterrutorna på flera år eftersom vi inte har råd med utrustning till det. Flera tegelpannor har ramlat av och ligger i krossade bitar på markan, bland de sedan länge vissnade rosorna.
Motvilligt börjar jag gå upp för den korta trappan till vår ytterdörr. Med lite möda lyckas jag vrida nyckeln i låset och dörren glider upp med ett gnisslande. När jag stiger in i hallen möts jag av en stark doft av sprit. Fan också, mamma har druckit igen. Med hopp om att hon inte har hört att jag kom drar jag av mig skorna så tyst jag kan och låser in mig på mitt rum. Det låset har verkligen låtit mig komma undan mamma alldeles för många gånger.
Så fort jag har ställt ifrån mig min väska sjunker jag ned i första bästa bok. Det är en konst det, att kunna fly från sig själv.
Hoppas att ni tyckte det var okej! Det är den första jag har skrivit på ganska länge, så jag ursäktar i förväg x)
Det kommer kanske inte vara så mycket fandom-stuga precis i början, men ge mig lite tid ok?