Haringentitel

Hej! Det här är ingen lång roman elr nåt, bara en kort text som jag gärna vill ha respons på!Ni får också hjälpa mig att komma på titel om ni kan det....


Jag stod framför den grå dörren och andades djupt. Genom dörrspringan kunde jag höra min klass därinne, men jag kunde bara särskilja en röst. Michaelas. Klassens drottning. Michaela har allt, kläder, smink, pengar, och utseende. Hon är så vacker, och alla önskar att de var hon. Jag hörde bara hennes röst. ‘’Så feg. Sen igen. Hon vågar ju inte ens gå in i klassrummet. En sån jävla wannabe!’’ hörde jag hennes höga, klara röst säga. Jag andades djupt. Ett, två, tre. Min hand sträcktes ut mot dörrhandtaget, men jag hejdade mig i luften. En, två, tre. Handen vilar depå dörrhandtaget. Hur kunde det vara så svårt att öppna en dörr? Min hand var svettig, jag torkade av den mot jeansen. En, två, tre. Jag hejdade mig i luften. Vågade inte. ‘’Men vafan! Öppna bara den jävla dörren!’’ sa någon argt bakom mig. Jag knuffades undan och satt plötsligt på golvet. Max och Alex rusade in genom dörren. De hade visst inga problem med att öppna den…


Jag tog tag i dörrhandtaget och drog mig upp på fötter igen. Förnedradoch rodnande borstarde jag av smuts från byxorna och gick snabbt in i klassrummet med sänkt blick och uppdragna axlar. Jag brydde mig inte om mina ex-vänner Melissa, Nellie och Isabelles blickar. Om jag ska bli populär kunde jag inte hänga med dem. De är töntar!

Några skrattade, men det blev inte lika mycket reaktion som det brukar bli.

‘’Du är sen’’

En hög, stark röst väckte min uppmärksamhet. En röst jag inte kände igen. Jag satte mig på min plats, bredvid Liza. Hon var en av Michaelas anhängare, men lite snällare än de andra. Men idag tittade hon på mig med högdragen och hatisk blick, som om jag var en smutsfläck på hennes favoritbyxor. Som om hon undrade varför jag fanns till.

Jag mindes plötsligt vad det är för dag. Vi skulle redovisa våra undersökningar… som vi harde gjort i grupp. Jag hade inga problem med att minnas vilka som är i min grupp. Michaela, Liza, Alex och Richard. Richard är cool, han är snäll mot alla, (även mig, så därför är han inte med i innegänget).

Läraren, som jag inte kände igen, tittade uppfordrande på oss. ‘’Nå… vilka vill börja?’’ en stunds tystnad följde innan Camillas röst bröt den. ‘’Vi kan börja’’ sa hon och fnissade Hon tittade konstigt på magistern, och för första gången vågade jag kolla på honom.

Han var lång och smal, med blont rufsigt hår i en konstig frisyr. Hans ögon var nötbruna, och ansiktet långsmalt. Han var väl egentligen hyfsat snygg. Men jag förstår varför Camilla fnissar. Lärarens tröja var knallröd, så röd att den nästan var rosa. Och byxorna, som satt alldeles för långt ner, var lila. Han såg bara väldigt, väldigt dum ut. Camillas grupp reste sig och gick fram.

De framförde sin undersökning om varför det är viktigare att barn blir likabehandlade redan när de är små.Väldigt bra faktiskt.

Deras åsikt är att om barn vet hur det ska vara redan från början, blir det bättre när de är vuxna. Om något har funnits i hela uppväxten brukar man behålla det när man är vuxen.

Sedan ä0var det vår tur.


Jag reste mig upp med de andra i gruppen. Mina ben darrade och jag svettades De skulle skratta åt mig. Jag visste att de skulle skratta åt mig. Jag höll blicken sänkt, ville inte möta någons blick. Det var jag som hade gjort allting!

Men det sa jag inte. Nej, då skulle de kalla mig svikare. Det ville jag inte. Liza började tala med tillgjord röst. ‘’Vi har gjort en undersökning om...’’ började hon, men vände sig sedan mot mig. ‘’Vad gör du här?’’ frågar hon. Jag ryckte till. ‘’Va?’’ sa jag tyst, med låg röst. Hon pratade väldigt högt jämfört med mig. ‘’Är du döv eller? Jag sa; Vad gör du här?’’ Jag kände tårarna som ville tränga fram i mina ögon, men blinkade tillbaka dem. Jag tvingade mig att höja blicken tillräckligt mycket för att se hennes ansikte. Hennes onödigt vackra ansikte med lagom mycket smink. Inte som jag. Jag använde så mycket smink att det suddade ut alla mina ansiktsdrag. Jag ville inte se dem. Jag skämdes för mitt ansikte.

‘’Vad… Vad menar du?’’ frågade jag med darrig stämma och en liten snyftning trängde fram. ‘’Du har inte gjort något i den här undersökningen!’’ sa hon. Det var nästan så bra spelat att jag trodde på henne. Men det gjorde jag inte, för jag såg den lilla blinkningen hon gav mig med sitt ena stora blå öga.

‘’Ditt namn står inte ens med!’’ säger hon frustrerat och klickar fram till slutet av bildspelet, som Richard satt igång. Längst ner till höger stod det ‘Av Michaela Johnsson, Liza Berg och Richard Larsson’

De hade tagit bort mitt namn! De skulle ta åt sig äran för mitt arbete och jag skulle få underkänt.

Något brast inom mig. Jag släppte fram tårarna, försökte inte ens hålla tillbaka dem. ‘’Era jävla idioter!’’ skrek jag. Alla stirrade på mig, men brydde jag mig? Nej. Inte just då. Jag visste att det här skulle ta alla mina chanser att bli populär. Eller att iallafall bli accepterad. Men just då brydde jag mig inte.

‘’Jävla idioter’’ skrek jag igen. ‘’Vet ni hur svårt det här är för mig? Förstår ni inte hur svårt ni gör det för mig?’ vrålade jag. ‘’Men herregud...’’ började Michaela men jag avbröt henne. ‘’Är det allt du har att säga? Herregud? Du har förstört hela mitt jävla liv! Minns ni i tvåan...’’ sa jag och vände mig mot resten av klassen, tog ett djupt andetag och fortsatte i lugnare ton. ‘’Minns ni i tvåan, när jag åkte hem från friluftsdagen och inte kom tillbaka till skolan på en månad?’’ frågade jag. De stirrade bara, och för första gången på länge kände jag inget. Jag kände verkligen ingenting inom mig just då. Jag såg i deras ansikten att de mindes. ‘’Jag kom inte tillbaka till skolan för att Michaela, Liza och Alex tog med mig ut i skogen. De sa att vi skulle på äventyr’’ Jag sa det sista ordet med ett hånfullt flin i ansiktet. ‘’Ett äventyr blev det, helt klart. De knuffade ner mig, från ett berg’’ Jennifer och Ida flämtar till. Som om de inte redan visste vad som hänt. Jag drog upp min tröjärm till armbågen och visade upp det långa ärr jag hade från handleden upp till armvecket. ‘’Det här fick jag då. Och de lämnade mig där på marken, blödandes, gråtandes, skrikande på hjälp. Och i femman, när vi var i djurparken, kastade de mig över räcket till aporna. Alex och John, alltså. Jag var svag, jag vågade inte kämpa emot. Och de kastade ner mig till aporna.’’ Jag drog upp andra ärmen och visade tre långa, jämna ärr där också. ‘’De här fick jag, när jag landade på elgallret!’’ Jag ville inte fortsätta. Jag tänkte inte fortsätta. Då skulle de göra något hemskt. Det skulle dom nog redan.

‘’Liza. Alex. John. Michaela. Gå till rektorn. Nu’’ hörde jag magisterns stränga röst säga. John och Alex reste sig och började gå ut. De slutade inte flina. Michaela och Liza följde efter, men de såg iallafall inte lika självbelåtna ut. Plötsligt kände jag mig alldeles matt, och jag var tvungen att gripa tag i en bänk för att inte falla. Därefter stapplade jag ut ur klassrummet, ut på skolgården och jag gick in mellan två gamla hus, där ingen längre var. Mina ben vek sig under mig, jag blundade och….

När jag öppnade ögonen igen visste jag inte hur lång tid som hade gått. Jag såg fyra personer framför mig, alla fyra med breda flin i sina ansikten. Jag kände igen Michaelas silvriga skor med stilettklackar. Jag visste vilka de var. Jag visste vad de tänkte göra. Jag försökte sätta mig upp men Alex satte sin fot på min rygg och jag kunde inte. Han skrattade till och stampade till. Hårt. Plötsligt var de överallt, jag kunde känna deras händer över hela mig, hur de slog på mig, misshandlade min kropp. Jag gjorde inte ett skit för att stoppa dem. Jag kände min telefon dras ur fickan, hörde den krossas när den kastades iväg. Någons fot hamnade i mitt ansikte och min syn täcktes av en röd, ymnig vätska som fanns överallt. Min väska rycktes ifrån mig och jag hörde någon rota i den. ‘’Haha, lilla flickan har huvudvärk’’ hörde jag Johns roade röst säga. Jag kunde höra att han flinade. Jag förstod att han hittat mitt stora lager av Ipren, Alvedon och andra mediciner jag tagit hemifrån.

Allting dunkade, och det blev svart igen…


När jag öppnade ögonen var jag ensam. Mitt ansikte låg tryckt mot marken i en pöl av blod, alla mina saker låg utspridda i blodet och mina kläder var sönderrivna.

Jag låg kvar en stund, men reste mig sedan försiktigt upp, Allting snurrade, jag visste inte vad som var upp och ner. Jag började springa mot det håll jag trodde var hemåt, lyckades hitta rätt och när jag kom in i huset slängde jag mig bara på soffan utan en tanke på att jag kunde bloda ner hela rummet.

Bara en minut senare knackade det på dörren, och efter några sekunder utan reaktion öppnades den. ‘’Jasmin, vi vet att du är här! Vi såg dig gå in!’’ hörde jag Melissas röst ropa. Jag hörde fotsteg från tre par fötter, som kom in i rummet. Tre par fötter som komfram till mig. ‘’Men herre!’’ skrek Isabelle när hon ser mitt ansikte. Jag gömde det i händerna och började gråta igen.

En arm lades runt mina axlar och de kramade mig alla tre. ‘’Vad har de gjort?’’ sa Nellie argt. ‘’Kom, vi går och duschar av dig allt smuts och...’’ fortsatte hon men hann inte prata klart

‘’Blod’’ avslutade jag. Hon log, jag hörde det i hennes röst. När jag hängde med dom brukade vi två alltid avsluta varandras meningar.

De hjälpte mig till badrummet.

När jag hade duschat bort allt bod och smuts kollade jag mig i spegeln. Mitt ansikte var lilafläckigt, och överläppen var sprucken. Det blonda håret var trassligt, men det är det ju alltid när jag har duschat. Mina gröna ögon såg bara fel ut i kontrast till det lila. Jag såg så svag och sårbar ut… Men jag visste att jag inte var det. Inte längre.

Jag drog på mig nya kläder och gick sedan ut till de andra. Hela min kropp ömmade, och jag ansträngde mig för att inte grimasera, men det var bättre nu iallafall. Jag såg att de andra försöker att titta på allt utom mitt ansikte, men de lyckades inte så bra. ‘’Det är okej. Jag vet att jag ser hemsk ut’’ sa jag tyst.

Melissa log. ‘’Du ser inte lika hemsk ut som du gjorde med allt det där sminket på dig!’’ sa hon uppmuntrande. Jag insåg att hon har rätt. Jag ska inte sminka mig mer. Jag ska inte skämmas för mitt ansikte, för mitt ansikte tillhör mig.

Melissa, Nellie och Isabelle reste sig upp och kom fram till mig. De kramae om mig alla tre, och jag kramade dem tillbaka. Just då förstod jag något. De är inte töntar! De är mina vänner. Mina riktiga vänner. Jag förstod något mer. Jag älskar dem, älskar dem mer än något annat!

Vi drog oss ifrån varandra och jag studerade dem noga. ‘’Imorgon ska du gå till skolan, du ska följa med in utan att stå och tveka utanför dörren, bara gå rakt in och inte ge Michaela, Liza eller någon annan en blick. Det enda du ska visa dem är ditt långfinger. Du ska bara skita i dem.’’ sa Isabelle.

Jag flinade stort mot de allihop, trots att det gjorde ont. Mitt svar kom utan tvekan. ‘’Klart som fan att jag ska’’

------------------------------------------------

Japp, här är skiten....


dealwithit du ville ju läsa :3

Bara rätta lite stavfel och BAM jättebra c: Gillar hur du skrev den och meningen med novellen ^^ Good job cx

Taack ♥ Skulle du kunna märka ut några stavfel?

Mm c: Stavfel och stavfel men.. Ibland skriver du i nutid och ibland i dåtid. Och t.ex "Sedan ä0var det vår tur" ^^

Guuud vad bra! Det här är azum!

Awsome!

Ni är säkert azum på att komma på titlar, så snälla hjälp mig ♥ *hundögon*

Oj, jag är helt mållös.
Det är såhär verklig mobbning är och du beskriver så detaljerat, man förstår precis hur huvudpersonen känner sig.
Riktigt bra!!!!!!!!!

Tack!

Hömhöm.. "Ord skadar mer än slag"? Venne xD