Kim

Hallå där, haha.

Okej, jag har tagit en låååång paus i mitt skrivande, för jag har inte haft inspiration eller ork nog att skriva.
Men, så fick jag en idé.
Den suger.

Hahaha, men i alla fall, jag tänkte börja bygga på den här idén, dock tror jag inte att det går särskilt bra, men jag tänker försöka.

---

Taggar förövrigt bara en person då jag inte kommer på någon annan att tagga, hahah.

TAGGAR:

LIA15

Men okej, då '' kör vi ''.



Titel: Kim

Rating: Hahah, vet inte, men jag sätter PG för säkerhetsskull.

Kapitel: ---

Färdigskriven: Men nej.

PROLOG:


Hon satte sig ner.
Hon var själv.

Kim visste att de andra snart skulle komma.
Och vad skulle hon säga då?

Det bästa skulle förstås att vara tyst, det skulle bara bli ett skumt ögonblick om hon sa något opassande.
Hon tänkte faktiskt ständigt på opassande saker.
Sånt man inte snackade om.

Hela världen skulle vara så pryd, så fort någon nämnde ett '' snuskigt '' ord så skulle man hålla käften, för det var för '' opassande '' för alla andra.
Enligt Kim var det larvigt.

Då kom de andra.
De snackade om snygga killar.
Vad pratar de annars om?

Lärarna hade bestämt var alla skulle sitta i matsalen, och Kim tvingades sitta med några tjejer ifrån klassen.
Det var tre tjejer; Jasmine, med det silkeslena blonda håret, Sandra, med stora bruna ögon och en stor underläpp, samt Amanda.
Amanda hade långt ljusbrunt hår, men Kim trodde att hon färgade det.
Hon hade alltid leggings på sig, och oftast en T-shirt.

Kim tyckte att hon var väldigt fin, men det skulle hon förstås aldrig säga.
Det skulle bli fel då.
Men, det var det ju redan.


( Okej, mobba inte prologen, jag vet att den var ganska kass, MEN ÄSCH, JAG HAR SKRIVIT VÄRRE. Som när jag skrev om Maja och de sju diamanterna... Fast det är en annan historia.

I vilket fall, jag kom på att jag taggar jännii också, för hon är fin, och snäll, och bra, och snäll. Och fin.

Ska jag fortsätta på det här skräpet eller ska jag ångra att jag ens började skriva på det här? )

Fint namn iaf c:

bevakaaar

Bevakar! Alla dina berättelser jag läst hittils har varit helt amazing!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Varför taggade du inte mig -.- Aja, nu är jag här och bevakar, även om jag kanske inte kommer kommentera hela tiden.

Ohhhhh det låter bra!

Kim Potter: Men hahha, ja. Älskar namnet Kim :-)
LIA15: Yay! :-)
Choppa: Åååh, så mys! ♥ ;-)
Genny1: Tack så mycket!
mandragora: Förlåååt, fick lite hjärnsläpp på vilka jag skulle tagga! Men tack för att du läser ♥
Alice Weasley: Tack! :-D ♥


Men, ähum, innan kapitlet, så vill jag bara länka en sjukt bra låt.



Jag har en stor crush på Rafiki, och Kovu är sjukt snygg ( JA, JAG TYCKER OM ETT TECKNAT LEJON ).

Kapitel 1


Det var i början av september, och det var fortfarande varmt ute.
Himlen var molnfri, och ingen vindpust någonstans.

Trots det var de flesta eleverna inne i skolan, det var bara några killar som spelade basket ute.
De andra rotade i sina skåp, snackade med sina kompisar eller letade efter sina klassrum.
Det var bara en enda elev ifrån sjuan som hittade överallt.
Kims äldre bror, Kristoffer, hade rymt ett flertal gånger hemifrån eller inte kommit hem ibland. Då brukade Kim skickas iväg till skolan för att kolla runt där - efter alla dessa gånger hon varit tvungen att leta efter sin bror så visste Kim var vartenda klassrum låg.

Kim var motsatsen till sin bror; hon var ordentlig, osäker och ensam.
Kristoffer var fräck, han kunde säga nästan vad som helst, det kunde vara kränkande eller vad andra kallar '' snuskigt ''.
Kim brukade skratta åt det han sa, men bara om de var ensamma. Om hennes föräldrar såg att hon gapskrattade åt sådant skulle de antagligen ta med henne till en terapeut. Det hade de gjort med Kristoffer i alla fall.

Kim stod utanför klassrumsdörren med mobilen i handen. Egentligen gjorde hon ingenting, hon bara laddade hem appar som hon aldrig skulle använda.
Det var ingen som direkt lade märke till henne, hon sjönk in i omgivningen. Men om hon var borta skulle folk undra – var är hon, den där tjejen som direkt går till klassrummet och väntar på lektionen?
Så, hon var ganska viktig. Typ.

Klockan tickade, och fler och fler elever ifrån Kims klass började vänta utanför klassrumsdörren. Kim visste inte riktigt namnet på alla ännu, hon hade trots allt bara gått i högstadiet och i sin nya klass i nio dagar. Men hon kände igen Agnes, Malin och Marcus. Och Jasmine, Sandra och Amanda.
De stod några meter ifrån Kim, pratade och skrattade. Kim försökte höra vad de sa, men det var för svårt. Alla runtom pratade alldeles för högt.
Då kom hennes matematiklärare gående. Hon hade håret uppsatt i en stram hästsvans, och hennes gråa ögon lyste. Kim kom ihåg att hon kom ifrån Spanien, och att hon hade ett jättekonstigt namn. Almundina hette hon, mindes Kim.
Lärarinnan log med sina fylliga röda läppar, låste upp klassrumsdörren, och lät eleverna gå in.

Klassrummet var varmt och lite kvavt. En av eleverna klagade högljutt över värmen, men Almundina ignorerade klagomålet totalt.
Istället stängde hon igen dörren med en smäll, så eleverna hoppade till och knep käft.
Lärarinnan log, och granskade sjuorna. Hon sa med en mjuk röst:
- Välkomna. Jag heter Almundina...
Kim kunde höra någon bakom henne mumla:
- Det sa hon förra lektionen också...
Almundina fortsatte prata:
- Och idag tänkte jag att vi skulle arbeta i par. Vad säger ni om det?
Tystnad.
Och sedan...
Knappnål-faller-tyst.
Almundina fnissade och sa:
- Ingen som är intresserad?
Fortfarande tyst.
Almundina skakade på huvudet och sa dystert:
- Inga ungdomar bryr sig om matematik nuförtiden.
Egentligen brydde sig Kim väldigt mycket om matematik, och tyckte lite synd om Almundina. Ingen uppskattade hennes undervisning.
Men Almundina verkade inte särskilt berörd över det egentligen, för hon fortsatte muntert:
- Vi ska jobba två och två med att lösa några svåra ekvationer jag har fixat. Då ska vi se... Agnes är med Sandra, Helmer är med Erik, Marcus är med Sophie, Amanda är med Peter, Felicia är med Emma, Jasmine är med Kim...
Kim rätade lite på sig och kastade ett öga på Jasmine.
Jasmine log svagt åt henne och tittade sedan framåt igen.

När Almundina delat in alla bad hon eleverna att sätta sig med varann och kolla igenom pappret de fick.
Jasmine hade satt sig bredvid Kim, som kände en doft av blomman Jasmine.
Lustigt.
När Almundina bad dem börja, så verkade Jasmine direkt förvirrad.
Kim tittade noga igen talen, använde sin hjärna till att räkna ut ett rimligt svar och kontrollerade sedan om det var rätt. Kim mumlade:
- Jag har löst ett tal.
Jasmine sa överraskat:
- Wow, det gick fort!
Kim log generat och sa:
- Jag har ganska bra på matematik.
Jasmine log brett och började titta på de andra talen. Kim kände redan då att det var någonting med Jasmine som skulle förändra hela Kim.



( Första kapitlet är alltid lite extra tråkigt, men det får duga.
Så, vad tycks? Bra/dåligt?
I vilket fall, jag hoppas att ni tyckte om kapitlet, och jag ska försöka skriva/publicera mer så fort som möjligt :-) )

Det gör inget ♥

Awesome kapitel! Jag älskar dig och ditt skrivande!♥♥

Skitbra :3