Noveller

Här tänkte jag lägga upp mina noveller! Jag tänker börja med en som jag och några till skrev på Elevens Val:


Min döde vän.
Jag tittade ut mot havet. Varför skulle det hända? Min bästa vän! En tår trillade ut från mitt öga. Jag, en flicka på 12 år, vad kunde jag göra? En båt seglade ute i horisonten. Jag satte mig på en sten. Aj, var det där en sten? Jag tittade på den. Det står något.

Du har mist din bästa vän, vrid på stenen och du träffatr henne igen.

Jag andades. Skulle jag våga? Jag vred på stenen och då dök en ande upp. Han sa några ord.

Kan du leta flitigt nog, hittar du vännen som plötsligt dog.

Jag stirrade. Jag skulle leta efter någonting. Men vad? Jag tänkte att det var meningslöst. Leta efter något en ande sagt! Men tänk om det skulle fungera? Jag satte mig ner på strandkanten och funderade. Vad skulle jag leta efter? Hon hade ju dött! Dessutom låg hon i en kista på kyrkogården. Där hade jag det! Kyrkogården! Jag reste mig upp och sprang till kyrkogården. När jag väl kommit fram såg jag en gubbe med långt, svart hår. Han tittade på mig och sa:
"Vad gör en ung flicka som du här sent på kvällen?"
Jag vände mig om och sprang. Vad ska jag göra nu? Jag satte mig på en bänk ungefär vid parken och kände att någon närmade sig. Jag vände mig snabbt om. Det var mamma. Hon hade följt efter mig och hon hade sett allting. Jag sprang till henne med tårar i ögonen. Hon kramade om mig. Som om hon visste vad jag kände. Vi gick till bilen och körde hem, och när vi sa det till hennes mamma grät hon i minst en månad. Allt var hopplöst. "Min döde vän." Anden var bara en bluff. Allting var en fet, stor lögn. Det kändes som världen (hela) var emot mig. Jag gick sen hem och sov.
Nästa dag vaknade jag drastiskt av ett skratt. Jag tittade upp och där satt hon! Tuva log varmt. Sen var hon borta. Jag kände någonting hårt på kudden.
STENEN!
Det stod någonting.

Den grå stranden leder dig till din vän.

Jag vände håll på den.

Offra dig, så är det ni för alltid.

Jag hostade till. Skulle jag? Jag borde nog inte. Om jag skulle offra mig, skulle jagv aldrig få träffa mamma igen. Men om jag gjorde det, skulle jag få träffa Tuva igen. Vad skulle jag välja? Till slut bestämde jag mig för att gå ner till stranden igen. Den var verkligen grå! Jag gick sakta, men bestämt, mot havet. Jag tittade ut i horisonten. Allt var meningslöst. Då dök anden upp igen.

Du har gett ditt sista hopp, fortsätt hoppas och din vän får en kropp.

Jag ruskade på huvudet. Hopp. Var det det enda? Såklart! Jag skulle leta djupt inne i mitt hjärta!
"Du kommer tillbaka, det gör du!" viskade jag.
Jag stirrade. Där stod hon, rakt framför mig!
"Jag var aldrig död" sa hon. "Jag lever, inne i dig."
Hon försvann aldrig. Ingen annan utom jag kunde se henne. Hon fanns i mig, bara mig! Därför levde hon, bara för mig.

(Julia Ginny Potter, du ville bli taggad?)

gud vad bra

Jag var faktiskt med och skrev de!!

Fy vad bra novell!

håller med

Den här skrev jag när jag var så trött på att folk tycker att man är taskig när man låter en tusenfoting blåsa iväg, när barn på andra sidan jorden har det så här:

Flickan i en sann historia
Jag springer. De vita är efter mig. Ett kanonskott avfyras, och jag hör ett skrik. Min hemmagjorda kjol är dyblöt. Men jag måste fram. Mamma behöver pengarna vi får från mitt arbete. Hon är sjuk och kan inte överleva om inte jag arbetar. Men vi får inte tillräckligt, så hon kommer säkert dö i alla fall.
Kriget var i full gång och såhär är det varje dag för mig när jag går ut. De vita vill ta mig. Men jag måste hjälpa mamma. Jag gör en kraftansträngning och kommer in på jobbet.

"Vad väntar du på?" skriker chefen. "Du är sen!"
Han tar piskan och slår mig. Jag har lust att skrika, men låter bli. Jag kom ju sent, jag förtjänar det!
Jag niger stort för chefen och springer till min plats. 8 timmar utan paus, en kvarts rast med bevakning, och 4 timmar att arbeta igen. Så är min dag.

Efter 6 timmar blir jag trött. Det har aldrig hänt mig tidigare i hela mitt liv. Mina magra ben viker sig, men jag försöker resa mig upp. Mamma, tänker jag.
Det sista jag hör är chefen som ger order att släpa bort min kropp så att de andra kan fortsätta.

Den är riktigt bra

Här kommer en HP-novell!

Berättelser slutar inte alltid lyckligt

Jag gick bort från klassrummet, rödkindad och glad. Det var torsdag, och solen sken vackert utanför Hogwarts slott. En dag att minnas helt enkelt. Du som läser detta kommer att förstå varför jag vill minnas detta när det här är slut.
Men tillbaka till min berättelse. Jag var 14 år, rödhårig och hade bruna ögon. Vet du vad jag hette? Jag hette Lydia. Det vackra namnet Lydia, som klingar vackert, som låter som musik. Jag älskade verkligen mitt namn. Alla andra älskade det. Jag var vacker. Mitt liv var perfekt.
Nu har jag berättat om mig själv, och nu börjar jag berätta igen.

Jag hade quidditch-match idag. Hufflepuff mot Ravenclaw. Jag gick i Hufflepuff, och om vi vann den här matchen, skulle vi vinna elevhemspokalen i quidditch. Jag var väldigt taggad, jag var en ganska tävlingsinriktad människa. Haha, det ångrar jag nog nu…
Jag och min bästis Josefin spelade båda jagare, och vi var otroligt duktiga. Alla i skolan älskade oss, eftersom vi kunde sätta så många mål. Men tyvärr så var vår sökare, Jo Harris, inte tillräckligt bra på att fånga kvicken, så Hufflepuff hade inte vunnit på evigheter. Men jag gillade quidditch. Det var skönt att flyga, känna vinden i håret, att vara fri…
”Ska vi äta nu?” frågade Josefin mig.
”Självklart” sade jag, och log.

Frukosten hade varit fantastiskt god och killen jag gillade litegrann, Joel, hade lett mot mig. Jag visste att detta var en speciell dag, men inte att den skulle bli såhär speciell.
Laget vandrade ut på arenan. Jag, Josefin, Jo, Freja, Adam, David och lagkapten Oscar var väldigt nervösa, och jag visste att det här skulle vara vår sista chans att vinna på över 20 år. Jag tog ett djupt andetag, och satte mig på kvasten.
Vi flög upp till våra startpositioner, och jag såg Ravenclaws lag flina brett mot oss. Jag minns inte riktigt vad som hände sedan. Flygläraren släppte bollarna, spelet började och alla jublade. Jag fick klonken och rusade mot Ravenclaws målstolpe.
Men för sent. En dunkare flög mot mig, jag träffades i ansiktet… och blod sprutade ut ur min näsa.
Ingen märkte det någonsin. Jag föll från kvasten. Jag landade mitt i en målstolpe, med huvudet hängandes i en av ringarna, och ströps. Där stannade tiden för mig.

Men jag har det bättre nu. Jag är en ängel, och kommer alltid att minnas ögonblicket, då jag fick ett bättre liv.

Skitbra och så sorglig.

Du är otroligt begåvad. Fortsätt skriva så kan du komma långt