För evigt!

Hej tänkte starta en novell! Den heter för evigt! Den handlar om en tjej på 14 år hon heter Ida och jagas av några främlingar. Ida kan många språk som tur är och i den första delen pratar hon mest Svenska men även lite Latin Franska och Italenska! Hennes liv kommer att förändras för evigt.

För alltid.

Kapitel 1

Jag springer för allt jag har. Jag springer för min frihet. Jag springer för mitt liv. Jag springer för att inte dö. Jag känner hur mina ben blir tyngre. Hur mitt hjärta slår och slår. Hur allt börjar försvinna. Hur allt börjar bli svart... Jag har aldrig varit så här rädd innan jag har aldrig sprungit så här snabbt innan. Jag har aldrig varit så här trött innan. Jag snubblade över en träd rot slog till huvudet och allt blev plötsligt svart. Jag kunde höra röster i backrunden och försökte resa mig upp slå upp ögonen och springa iväg. Bort från dem här typerna. Även om det skulle betyda att jag aldrig fick se min familj igen. Det var mig dem ville ha och om jag sticker härifrån lämnar dem nog min familj ifred. Jag kände hur någon lyfte upp mig men jag orkade inte kämpa emot. Vad ska jag gjöra! Helt plötsligt försvann alla ljud och jag började att se bilder. Jag fattade att jag hade sommnat. Men jag kom längre och längre in i drömmen och fångades av allt. Jag vandrade genom skogen. Det var mitt i natten. Det var alldeles svart det gick inte att se någonting. När jag gick längre in i skogen när ett ljus lyste upp. Jag började att springa jag blev aldrig trött. Jag kändes som om jag aldrig skulle bli trött. När jag kom närmare såg jag en smal kvinna i en lysande ljus blå klänning den var så ljus så att den nästan var vit. Den var så ljus så att den lyste upp hela natten i blått och vitt. Jag sprang snabbare en förut nu och stannade en meter ifrån kvinnan. Hennes hår var svartare en natten. Det glänste och verkade vara så lent och mjukt. Jag ville bara ta i det. Men det kändes så oartigt. Så jag lät bli.
~Maria är det du?
~Nej vem är det?
~Maria min... Vem är du och vad vill du?
~Mitt namn är Ida. Kvinnan tittade frågande på mig. Hon visste nog inte vem jag var. Men det var ju inte så konstigt! Typ ingen vet ju vem jag är... Helt plötsligt försvann marken under mig! Jag föll och föll det värkade som om det inte fanns någon botten. Jag blundade så hårt jag kunde. Men mina ögon flög upp när jag dundrade i marken. Det var flera stycken där och jag kände ingen av dem.
-eheu quid vocaris parvula?
-Ide nomen est, potes loqui Swedish mecum quaesumus,
-Okej Ida hur gammal är du och var kommer du ifrån?
-Pourquoi devrais-je vous dire? Je sais que le type ne sait même pas qui vous êtes. et où suis-je!
-Ledsen men jag kan inte Franska Ida vad sa du?
-Okej jag sade Varför ska jag berätta det för dig? Jag vet typ inte ens vem du är. och var är jag!
-Lilla Ida finns det något språk som du inte kan?
-Vet inte men vad vill du mig och vad gör alla andra här inne kan jag bara få såva! Jag är trött och utmattad och varför är jag på golvet!
-Du ramlade ner från sängen din galna lilla unge! Manen som stod framför mig fick till ett litet leende.
-Ma per favore, non riesco a prendere sonno, così posso andare a casa, allora sarete felici, allora?
-Ursäkta men hur har du lärt dig alla språken? Han vände sig mot en av dem andra i rummet.
-Översätt James nu!
-Okej sir hon sa Men snälla kan jag inte få sova så kan jag åka hem sen blir du nöjd då?
-Men snälla lilla Ida vi tog med dig hit för att få reda på mer om dig och din natur. Var bor du igentligen?
-Varför vill du veta det? Vad är det för intressant med mig varför tar du just mig jag har många familje nedlämnar ni har jagat mig ja jag vet inte hur länge! Jag hatade dem här personerna vilka trodde dem att dem var! Jag såg att ett fönster var öppet jag hoppades att vi inte var så högt uppe. Det var bara att skansa. Jag hoppade upp sprang mot fönstret och hoppade ut. Jag föll länge men lyckades på något vis hamna i en bra ställning när jag landade. Jag hoppade upp och började att springa. Jag kunde höra hur min mage kurrade det hade inte skadat om jag fått något att äta där uppe. Jag tänkte på hur underbar värmen hade varit. Men jag får inte gå tillbaka dit. Grinden stod öppen. Jag kände att jag hade turen på min sida dem senaste 5 minutrarna.
-IDA KOM TILLBAKA!!!! Rösten dånade och var ilsken. Jag orkade inte ropa någonting tillbaka. Dem skulle hinna ikapp. Jag såg en annan person som precis hade suttit av en häst och hade nyss tagit av utrustningen. Jag sprang bort dit hoppade upp på hästen och galopperat iväg innan manen han märka någonting. Nu var jag följd av lite för många men nu hade jag en häst.
-Spring snabbare en vinden vi behöver komma härifrån. Om du hjälper mig hjälper jag dig. Det värkade som om hon förstod efftersom att hon ökade tempot till turbo fart. Jag älskade känslan när det gick så här fort. Jag kände att jag bara ville tjuta av glädje! En gren piskade mig i ansiktet och jag kände hur något varmt men ganska kladdigt rann ner över mitt ansikte. Jag förde handen dit och när jag tog bort den var den alldeles röd! Blod tänkte jag tyst för mig själv. Jag hatade men älskade det här. Jag älskade farten men jag hatade att bli jagad. Jag kunde höra rösten bakom mig men lyssnade inte. Jag tänkte rida till Italien. Men jag kunde inte vägen dit. Eller det spelade ingen roll vart jag hamnade det skulle vara bättre en här i alla fall.

HejHopp.
Förstår inte varför ingen kommenterat innan. Jätte duktig är du ju!!

Har en del slarvfel i texten, stavfel, särskrivna ord, hoppar lite smått i tempus på vissa ställen och sedan blir det alltid något lättare att läsa om du har med styckesindelningar. C:

Ha det bra och fortsätt skriva! C:

Tack Aia jag ska tänka på det till del 3! Hoppas ni gillar del 2 som kommer nu!

Kapitel 2
Vinden piskade mig i ansiktet. Jag kände mig så fri! Jag önskade bara att mamma och pappa var där. Jag blundade och tänkte på dem. Hur jag hade skrattat åt pappas skämt innan det här hände. Mammas goda mat. Men allting hade förändrats. Nu var jag ensam min storebror och storasyster hade följt med mamma och pappa till stan. Jag skulle vara här i en månad och klara mig själv. Dem skulle handla nya saker till mig men någon var tvungen att stanna hemma och vackta vårat hem. Men varken Annie (storasyster) eller Tom (storebror) ville. Så jag hade erbjudit mig själv. Dem hade tvekat men hade gått med på det efter ett tag. Det viktigaste var att dem var säkra. Inget annat betydde så mycket för mig. Men mina ögon tårades när jag tänkte på dem. Jag saknade dem så mycket! Det gick inte att beskriva! Blodet flödade från min panna jag ryste till. Blodet kon in i min mun och jag började att hosta. Det var en salt smak och jag mådde illa av den. Jag ville bara hem! Den lilla fuxen jag red på blev mer och mer utmattad. Just då fick jag syn på en sjö! Vi stannade intill den och drack. Jag bestämde mig för att kalla hästen för Golden. Hon hade en underbar glans som matt guld. Jag lade mig ner bredvid Golden och sommnade. När jag vaknade var det mitt på dan och Golden stod och betade lugnt några meter bort.

Den var ju jätte bra!

Tack men är lite miss nöjd men hoppas endå att tredje delen blev bättre.