Inte en dans på rosor [SV]

Eftersom jag älskar att skriva ville jag lägga upp ett utav mina projekt här, för att underhålla er och för respons.
En liten presentation innan jag överlämnar resten till mina ord och min berättelse.

Namn: Inte en dans på rosor
Språk: Svenska (lite inslag av engelska och franska)
Rating: från 11-12 kanske, de kommer att förekomma kyssar, mindre våld (Inte värre än i Harry P. vill jag påstå) och de nämner vägran till sex en eller två gånger annars är det ganska lämplig läsning.
Huvudkaraktär: Lady Kathleen Collins
Handling: Utspelar sig i slutet av den georgianska eran, 1815 ungefär! Det handlar om ett kärleks drama där två personer som förlorat varandra försöker hitta tillbaka till varann och vinna över alla hinder som möter dem på vägen.
P.s Jag är ledsen om det inte finns radavstånd eller stycken, skrev detta i word med styckeindelning samt gott radavstånd men när man kopierar och lägger in här har det en tendens att försvinna ibland.


Prolog
’ 4 år tidigare’
”Min kära Kathleen, hur kan du säga något sådant?” William gav Kathleen en besviken blick, och tog tag i hennes liljevita hand.
”Alltför många män lovar att bära sin käraste namn närmast sig och aldrig vackla, tyvärr kommer de tillbaka alltför ofta med en annan, den gamla kärlek han känt bortblåst av vinden.” svarade Kathleen och slog ner blicken, William lyfte upp hennes kind igen och såg in i hennes mörka ögon.
”Jag måste tjäna vårt land, även om det är med mitt liv, Katie. Inget kan göras för att hindra det, men jag lovar att jag kommer tillbaka, inom sinom tid. Och om det skulle ske en tragisk olycka under tiden vi är ifrån varandra, bär du för alltid min kärlek här.” William pekade på hennes hjärta, och kysste hennes hår.
Tårarna kilade nerför hennes kinder och hon slog armarna runt William, ”Kom tillbaka snart igen, och under tiden skall jag inte någonsin ägna en dag utan att låta tanken snudda vid dig!”
Han höll om henne och kände hur modet sjönk, han ville inte vara utan henne, inte en dag, inte en sekund ville han vara utan sin käraste.
De skymtade Mr. Davids gående med Williams sto som han gjort iordning under tiden han gav sina farväl, snart var det dags.
”Var försiktig, Will!” viskade Kathleen i hans öra innan de släppte varandra.
William satt upp på sitt sto och solen sken i hans sandbruna hår, i ögonen skymtade man tårar och han synade Kathleen för sista gången på länge, ”Självklart!”.
Innan han manade på sitt sto och försvann bakom kullen och in i skogen, om några timmar skulle han vara i London tilldelas rustning och svärd för att sedan ge sig ut i den blodiga striden.
Kathleen var ensam kvar, vid foten av kullen och torkade sina tårar, vad skulle hennes far säga om hon kom in alldeles rödgråten.

Kapitel 1 Slutet på en början
1815, 28 juni

Kathleen satt ner i allén ute i parken, junisolen lyser i hennes blonda lockar och rosorna runt omkring står i fullblom.
Hon sitter och skriver i en bok med svarta pärmar, det är en roman om en kvinna som för att få träffa sin kärlek förklär sig och går med i armén. Ingen vet om att Kathleen ägnar stora delar av dagarna till att skriva, hon gör det i all hemlighet. Det skulle vara en vanära för hennes familj och man om det kom ut att Lady Kathleen Collins på Cello skrev böcker.
Men allt hon skrev, skrevs ifrån hjärtat, huvudpersonen var i själva verket en karaktär baserad på henne själv och agerandet så som hon önskat att hon handlat, då hade hon sluppit den griniga Sir Thomas som hon blev tvingad att gifta sig med, ett år efter att William hade gått ut i kriget.
En hushållerska stod framför henne och gjorde sig uppmärksammad, ”Lady Kathleen, miss Dominique Park önskar att få se er! Ska jag visa henne in Lady Kathleen eller ska jag säga att ni är alltför upptagen?” frågade hon snällt och neg.
”Visa henne in är ni snäll Martha” Ett leende spreds över Kathleens läppar och hon blåste försiktigt på sidan hon just skrivit innan hon slog ihop boken och plockade ihop bläckhornet och fjäderpennan och gav till Martha som kommit tillbaka med Dominique.
”God middag Lady Kathleen” sa Dominique leendes och neg, Kathleen gjorde likaså.
”Dominique kära du, sluta upp med att hela tiden säga Lady Kathleen, förr var det alltid Katie!” svarade Katie och skrattade lättsamt.
”Självklart Katie! Men du vet att det är en artighetsfras att hälsa med titlar när man anländer” svarade Dominique och satte sig ner på den tomma stolen jämte Kathleen.
”Ja men det är ingen annan här och dessutom skäms jag över min titel.” sa Katie, vände bort blicken och studerade de röda rosorna istället.
”Jag lider med dig, och hoppas att din hjärtevän kommer tillbaka.” svarade Dominique och borrade in sin blick i Katies och kramade hennes hand.
Kathleen svarade inte men en tår föll nerför hennes kind, och hon bytte samtalsämne när hon fick chansen, ” Hur mår Evelyn? Jag hörde att hon återvänt från sin resa uppe i Skottland, jag har själv inte hunnit avlägga visit ännu.” sa Katie och tvingade sig ett leende.
Dominiques blå ögon lös upp när Kathleen nämnde deras väninnas resa, uppe i Skottland, ”Evelyn har haft en mycket trevlig resa och mår ytterst bra, hon ser ut att vara i hälsosamt skick efter resan, det förutom hennes svanskota som farit illa, när de reste över de många kullarna och träffade på en sten.” svarade Dominique och tog emot teet som Martha kommit ner med. Katie tog även hon emot en tekopp från Martha och drack av det varma teet innan hon svarade sin vän, ”Ja jag säger då det, Evelyn kan skatta sig lycklig, jag önskar jag själv hade möjligheten att åka runt landet och se olika platser, ta in andra miljöer, men jag är fånge här hos Sir Thomas.” Suckade Kathleen och drack lite mer av teet.
”Kära Kathleen inte är du väl fånge här? Sir Thomas har väl inte satt dig under husarrest för att du vägrat honom?” frågade Dominique och såg med ens orolig ut och glöden försvann direkt ur hennes ögon, Dominique försökte fånga upp Katies blick, men var utan lycka.
”Precis som vår kung George I kände sig som en fånge i England är jag likaså fånge på Cello.” svarade Kathleen och gav sin väninna ett osäkert leende.
”Nu ser jag den klarheten i det du nyss språkade om, Katie och jag hoppas för din del att du en dag ska släppas fri igen! Ingen gillar att vara instängd, jag själv har en dröm om att åka till det nya landet, allt är så annorlunda bortanför horisonten. Men inte kommer jag med de få egendomar jag ha ta mig till den nya världen, till Amerika.” Dominique såg drömskt bort mot solen som sakta gick ner över herrgårdens gods, daggen hade redan börjat sprida sig i grässtråna.
”Du drömmer stort Dominique och jag ser upp till dig för det, glöden i dina ögon varje gång du finner något högst intressant! Jag ska be för dig, att din önskning ska slå in även om det kommer svara svårt att släppa taget om min vän när dagen väl är här!” Kathleen gav sin väninna en varm blick och kysste hennes hand som hon höll i sin.
”Ni är alltför vänlig Katie! Och vad kan jag göra i återgäld för den vänlighet ni visar?” Dominique blåste bort några bruna hårstrån som föll ner från hennes frisyr, ”Inget, bara var min trogna vän tills du en dag inte längre infinner dig, hos mig!” Kathleen skrattade halvhjärtat, reste sig upp och krokade arm med Dominique. De följde vägen som gick runt hela godset, trädens grenar hängde ståtligt över dem, gröna och välskötta som allt annat var runt Cello, Sir Thomas krävde att godsets ägor skulle vara så pass välskötta att det skulle passa en kung.
De gick i tystnad och Kathleen fann sin blick på havet man kunde skymta långt borta, hon kände huggen i hjärtat, rädslan ännu en gång krypa intill henne, levde hennes William fortfarande? Hon hade ingen kunskap om det, hon läste inte tidningen där dödsfallen ofta stod med på soldaterna som stupat, hon var alltför rädd att hans namn skulle finnas med, bättre att fortfarande få känna sig hoppfull att han en dag ska rädda henne från Sir Thomas fängelse.
De närmade sig herrgården, solen var redan halvvägs nere, Katie skulle behöva be Dominique om farväl, Sir Thomas uppskattade inte att Kathleen var ute efter att solen gått ner. Han uppskattade inte henne överhuvudtaget, hon var alldeles för envis och hade olika synpunkter på det som han tyckte till om och för det mesta hade hon rätt om sin sak. Men Sir Thomas var för stolt och för enveten för att erkänna sina fel, men däremot glad för att erkänna andras fel och med glädje använde han även bestraffning.
Vid snuddandet av denna tanke la hon sin hand på sin höft, klänningstyget dolde alla blåmärken och ärr hon hade på kroppen, det nyaste satt på höften, hon fick smaka på käppen för att hon inte hade hälsat honom hem med en kyss på kinden. De flesta av hennes ärr var av sådana skäl, hon kände sig smutsig när hon rörde honom, för hon tillhörde en annan.
”Kathleen, du är ovanligt tyst, är det något som står på tok?” frågade Dominique vänligt och väckte därmed Kathleen ur hennes tankar, Kathleen tittade tillbaka tårar glänste i hennes ögon men hon låtsades som om hon inte hört Dominiques uttalande, ”Vi är snart vid trappan, jag måste tyvärr be om farväl här och återvända in, Sir Thomas väntar sig att jag kommer i tid till middagen.” sa Katie och släppte sin väninnas arm och neg och omfamnade henne och gick uppför den vita sten trappan som ledde fram till den stora dörren. Kathleen stannade till och såg Dominique försvinna bort längs med vägen, det blåste en skön vind mot Katies kind innan hon vände sig om och öppnade den tunga trädörren.
Hon gick igenom de långa mörka korridorerna framtill att hon kom till en dörr som låg längst bort, hon öppnade den och kom in i en mindre, upplyst matsal där Sir Thomas redan satt, ”Du är sen Lady Kathleen, jag har väntat i åtminstone en kvart, maten kommer att ha bli kall.” Hans mörka röst bullrade i det lilla rummet, ”Egentligen borde du inte få någon mat för ditt dåliga uppförande men jag tänker låta det förbi gå som en varning!”
Kathleen kände hur axlarna sjönk och hon kunde inte se honom i ögonen, hon skämdes och kinderna blossade, tjänstefolket kollade beskyllande på henne, de fick som vanligt Sir Thomas vrede innan hon anlänt. Katie satte sig ner på en stol som Mr. Cecil drog ut och in åt henne, en tallrik ställdes fram med lammkött, potatis och en tjock brunsås, Sir Thomas började genast äta men Kathleen petade mer eller mindre bara i maten. Medveten om bestraffningen hon måste ta emot senare, när Sir Thomas besökte hennes sovrum för att förse sig om att hon inte smög runt på natten. Kathleen kände sig som ett barn i Sir Thomas närhet, hon avskydde honom men hennes pappa, Sir George hade tyckt att det var ett mer än gott parti för sin enda dotter och hade förbisett det faktum att hans dotter avskydde mannen och deras åldersskillnad på 21 år. Sir Thomas brydde sig inte heller om att hans fru hatade honom, han hade varit gift 4 gånger tidigare och varenda ett var arrangerat och Sir Thomas hade aldrig varit älskad eller älskat någon av dem, hans enda skäl var att skaffa en arvinge till Cello så att hans oäkting till bror inte skulle få ärva hans gods och rikedomar.
Katie ansåg det förnuftigast att behålla den tystnad de nyss tillträtt, och sa därför inget mer.
När Sir Thomas försökte fånga hennes öga, kollade hon intresserat på de mörka utsirade väggdetaljerna eller det vita sirade taket.
Kathleen petade runt ytterligare lite i maten innan hon la besticken åt sidan, för att påvisa att hon ätit färdigt, hon torkade av sig diskret på den vita siden servetten. Intresserat studerade Sir Thomas henne, för visst hade hon aldrig gett upp en debatt sinsemellan utan det minsta ansträngning, men framför honom satt en tyst ung dam som förvisso vägrade möta hans blick. Han suckade lågmält och la ifrån sig sina bestick och torkade sig med sin servett och lät betjänterna duka av maten samt deras tallrikar, om Kathleen inte bara varit envis som en åsna, skulle han slippa bestraffa henne, det har slitit ut hans leder och Doktor Austen hade inte varit rädd för att säga till om den saken. Dessutom leder inte deras gräl till något annat än förkastad tid, för hans del, en arvinge behövde han och det var inom kort. Ilskan växte i honom igen, och han slog en näve i bordet som fick Kathleen att rycka till av förvåning, ”Har Lady Kathleen inte något bättre för sig än att sitta här? Nå ge er iväg!” hävde Sir Thomas ur sig.
Något chockad men lättad gav sig Katie ut ur rummet och vidare upp till sitt rum, hon hade ingen bättre stans att ta vägen.

När hon satt där tog hon fram ett gammalt gulnat brev och lät blicken glida längs med pergamentet, det sista hon hade kvar av hennes älskade William, det var ett mycket sorligt brev kan tyckas, det var brevet som innehöll begäran om att han måste deltaga i strid. Men när Kathleen strök det slitna pappret och sakta lyfte det och drog in lukten av det gamla pergamentet kände hon fortfarande att en del av Will var kvar på papprets nötta sidor.
Trots att det inte var hans hand som skrivit det, men han hade ägt det, han hade skämtsamt givit Katie det några dagar innan avresa, då tog hon det med ett leende fortfarande fylld av hopp om en snar återkomst.
Nu i ett ensamt kallt rum till skenet från en knappt brinnande eld, gift men inte under några omständigheter alls lycklig.
Sir Thomas var en högst omedgörlig man och det gjorde inte det hela simpelt med att Katie var ytterst envis, det var inte heller enklare utav det faktum att det inte höll någon kärlek för varandra alls, inte då inte nu. Kathleen var av fin börd och var dessutom vacker därför och endast av de skälen valde Sir Thomas henne och som kvinna hade hon inget annat val än att gå med på det äktenskap hennes far arrangerat.
Hon satt nu till skenet av den snart döda brasan och läste ett citat utav William Shakespeare, ett utav de hon alltid gick omkring och tänkte, särskilt när Sir Thomas sa henne alla hennes brister och klagade på politiken eller hushållet, ”Give thy thoughts no tongue”.
Sucken som uppstod efter utlåtandet var hög och hon slog händerna för sin panna, ”Jag orkar inte kämpa emot mycket längre!”
Sorgen i hjärtat värkte, hon ville bort, bort, långt bort ifrån Cello, ifrån Bath, hon ville till slagfältet. Katie vill stå mitt emellan fransmännen och engelsmännen, hon längtade efter att få se honom, se hans underbara leende, höra han tala en sista gång om hennes liv än måste uppoffras för det. Om han ens var vid liv fortfarande.
Tanken trängde in och höll henne vaken större delen av nattens få timmar och när solens strålar strömmande in genom det lilla fönstret, hade hon tänkt klart, hon hade fattat ett ytterst avgörande beslut, Kathleen skulle fly, fly ifrån sitt fängelse där hon suttit i mörkret i många år. Kathleen skulle hitta William till varje pris, om än hennes eget blod, om än förräderi måste begås.
Detta var bara slutet på en början.