Sybil Dawn

Kapitel ett - Månsippor

Sybil klev ut på trappen. Hon drog upp klänningen så att den inte syntes under den tjocka ylletröjan hon hade satt på sig.
Det knastrade när hon traskade fram på grusvägen.
Alla familjerna var ute, rensade i rabatterna eller satt och drack kaffe, Sybil ville inte att någon skulle få syn på henne och kanske lista ut vem hon var, så hon skyndade sig hukandes förbi, med förhoppningen om att de frodiga häckarna skulle täcka henne.
Hon var snart framme vid skogen. Hon gick så djupt in hon kunde utan att tappa bort sig. En bit åt vänster låg en liten glänta, Vårsolens strålar nådde in där, och omedvetet drogs hon mot den belysta gläntan.
I det gröna gräset fanns det rikligt med blommor.
Hon gick fram till en bunt sippor som såg extra ståtliga ut. Hon drog försiktigt upp en Månsippa. Med naglarna knipsade hon bort roten som följt med.
Sybil fick lust att sätta den i håret, men förstod snabbt att det inte skulle vara någon bra idé.
Trots att Sybil var fjorton år fyllda så hade hon bra fantasi och gillade att leka.
Lavender Watson, som var ett år yngre än Sybil verkade däremot tro att hon nästan var vuxen. Hon brukade håna Sybil när hon dagdrömde eller skuttade runt i parken.
”Man skulle inte kunna tro att du var fjorton om man inte visste vem du var!” Sen sköt hon alltid fram sin spetsiga haka och kastade sitt nästan svarta lockiga hår bakåt.
Sybil fnittrade till för sig själv. Hon kunde riktigt se henne framför sig. Eller när hon pratade så där ”vuxet” med Samantha.
Samantha brukade skoja om henne när hon gått därifrån. Samantha gillade Lavender lika lite som Sybil, så när mamma inte hörde dem brukade de driva med Lavender, viskandes och fnissandes,
Det var inte så ofta Sybil umgicks med sin syster. Eller bror, för den delen. Eftersom Neil och Samantha var tvillingar hade Sybil alltid känt sig lite utanför,
De hade ett speciellt band, något som Sybil aldrig skulle kunna bli en del av.
Neil och Samantha var så lika man kunde vara.
Det var inte ovanligt att se två blonda huvuden sticka upp bakom soffan. De älskade båda att busa, och deras blåa ögon var fulla av liv.
Det fanns ingenting mamma kunde bli så galen på, som ett av tvillingarnas upptåg.
Pappa däremot, han skrattade bara.
Sybil var övertygad om att de hade ärvt hans sinne för humor. Hon hade hört många historier från när pappa var liten, och hans äventyr påminde mycket om Neil och Samanthas.

Sybil studerade Månsippan. Hon hade aldrig förut tänkt på hur den faktiskt såg ut. Den var vacker. Hon ville ta hem den, torka den.
Men istället satte hon den i en klyka på ett träd. Mamma skulle bli galen om hon fick reda på att Sybil plockat och tagit hem en fridlyst blomma, en blomma man absolut inte fick röra. ”Hade hon inte lärt sig det i skolan?”, skulle mamma fråga, Hon skulle försäkra sig om att ingen av deras grannar sett hennes dotter bära på en fridlyst blomma.
Nej, det var enklast att bara lämna blomman i skogen. Det var ju där den hörde hemma.
Sybil gick med snabba steg ut ur skogen. När hon nästan var var framme vid ingången till parken hörde hon grus knastra bakom sig.
”Hallå! Du där!” En gänglig pojke med en basker på sned och ett fräknigt ansikte närmade sig henne.
”Du har möjligtvis inte sett en kanin här? Hon är vit med svart prickar.”
Sybil skakade på huvudet. ”Nej, tyvärr.”
Pojken, som såg ut att vara i Sybils ålder log.
”Tror du att du kan hjälpa mig att leta?”
Sybil tvekade. Vad skulle mamma säga när Sybil inte kom hem?
”Visst! Vad heter hon?”, frågade hon och log mot pojken. Lite vänner skadar aldrig.
”Tusen tack. Hon heter Flo, och har rymt från buren. Den lilla rackaren!”
Sybil skrattade. Han var rolig, den här pojken.
”Vet du vilka Watsons är?”, frågade han helt plötsligt.
Om hon visste!
”Ja, det vet jag. Hurså?”
De började gå tillbaka mot skogen. Sybil undrade om pojken skulle upptäcka Månsippan i klykan.
”De är ena riktiga snobbar, Watsons. Jag knackade på hos dem och frågade om de hade sett Flo. Kan du tänka dig vad de sa?”
Sybil skakade på huvudet,
”Tror du vi skulle lägga märke till något sådant äckligt kryp, som dessutom ägs av en bonnpojke?”
Han härmade Mr. Watsons pipiga röst perfekt, och Sybil började fnittra okontrollerat.
Pojken tittade frågande på henne.
”Ursäkta,”, sa Sybil och hämtade andan. ”men jag kan verkligen se Mr. Watson framför mig! Du härmade ju honom perfekt!”
Pojken log mot henne.
Plötsligt hörde Sybil sig själv fråga vad han tyckte om familjen Dawn. Orden bara slank ur henne, hon var så nyfiken.
”Hmm … Dawns. Jag vet inte så mycket om dem. De är inte lika hemska som Watsons, men jag har lite svårt med överklassmänniskor. Som inte kan laga sin egen mat, eller städa sitt hus själva.”
Sybil nickade.
”Vad heter du?”, undrade pojken.
Sybil Dawn, hade hon tänkt säga. Men om hon ville behålla honom som vän var det bäst att hon använde lite av den där fantasin som så många tyckte att hon hade för mycket av. Inte skulle hon förlora en vän bara för att hon hette Dawn i efternamn?
”Emma. Emma West.” Hon hade tagit det första bästa namnet hon kom på.
”Emma. Jag heter Benjamin.”
”Okej, Benjamin.”, sa Sybil och log.
”Hur gammal är du då, Emma?”
”Jag är fjorton. Jag fyllde år i april.”
Benjamin såg snopen ut.
”Fjorton? Jag trodde att du var elva eller tolv …”
Hon förstod att han hade trott det, många trodde det. Hon var ju faktiskt kort för sin ålder, och hon hade ett sådant där barnsligt, runt ansikte. Precis som Benjamin hade hon fräknar, men bara på kinderna.
”Nej, jag är fjorton år. Hur gammal är du själv?”
”Jag fyllde femton i februari.”
Hon såg upp i hans mörkbruna ögon.
Själv hade hon gröna ögon. Det passade henne bra, tillsammans med det röda håret.
Så brukade i alla fall mamma säga.
Varför hon kallade Sybils hår för rött när det egentligen var oranget förstod hon inte. Men det var väl bara sådant man sa, utan att egentligen tänka på det.
Sybil såg plötsligt något vitt och lurvigt i ögonvrån.
”Är det där Flo?”, frågade hon och pekade på en kanin som precis stämde in på Benjamins beskrivning.
”Ja! Där är hon ju!”, sa han och lyfte upp den förvånade kaninen i famnen. ”Tack så mycket för hjälpen, Emma! Kan vi inte ses någon dag? Vi kommer säkert att bli goda vänner.”
Sybil nickade ivrigt.
”Absolut! Jättegärna, Ska vi ses på grusplanen framför skogen?”
”Det låter bra. Vi ses imorgon vid ett, blir det bra?”
”Utmärkt.”
”Adjö då, Emma!”, sa han och lyfte på baskern.
Sybil skrattade till och vinkade.
Innan Sybil gick hem tog hon en snabb sväng till parken och plockade en liten bukett blommor. Det var ju trots allt därför hon gått ut från början, men hon kunde bara inte hålla sig borta från skogen.
Hon hade ju fått se massvis av vackra Månsippor.