The Citrus Society

Eh hej. Jag, choppa och Queen Boo har tänkt skriva en fortsättning på vår egna lilla berättelse vi kom på i Slytherins Sällskapsrum.

Här är den lilla berättelsen, väldigt kort men ja.


Okay, så ja den här berättelsen är baserad på den där short storyn.

Titel: The Citrus Society(förlåt Queen men jag älskar ordet Society)
Språk: Svenska
Författare: akrobaten, choppa och Queen Boo
Rating: Det kommer att bli lite våld men jag tror att dem flesta klarar av att läsa heh
Handling: Det var krig mellan Bananerna och Citronerna och tillslut vann Citronerna. Ända sedan kriget tog Citrus Citron över världen och gjorde samhället väldigt orättvist och strängt. Citrus frukterna tror att alla Bananer dött under kriget, men egentligen så finns det ett Bananpar kvar men de har det väldigt svårt att leva. Samtidigt planerar utomjordingarna Gurkorna en attack mot Citronerna/Citrus frukterna(asså apelsinerna och blabla).

Sämsta förklaringen på en handling men ajajajaja.

har du skrivit klart

ne har fantasibrist

Jag börjar skriva mitt kapitel nu. Men ska jag skriva typ ''Bananerna gick'', eller ge dem namn som ''Peter och Amanda gick'' eller jagform ''vi gick''? Vad tycker ni blir bäst?
choppa akrobaten

Jag skriver i tredjeperson och jag har namn c:

Kapitel 1 = Bananerna
Bananen Scal tittade snabbt ner genom löven på träden. Citrusvakten hade försvunnit. Hon och Yello hade inte ätit på länge. Hon fick en tillbakablick, den första veckan hon och han varit tillsammans. Hon mindes hur han tagit henne från den brinnande marken, gråtandes för hennes familjs brutala död i kriget. Hon hade varit en omogen banan då, helt genomgrön.
Hon tänkte på de andra bananbarnen som tagits tillfånga, låsts in i ett hus utan nyckel. Citrusfrukterna hade en sträng lag att inte döda omogna frukter. Yello hade precis innan hon skulle blivit tillfångatagen hon också dragit iväg med henne. Från början hade hon sett honom som envän, men när hon blev gulare insåg hon att han var mer än så. En stark kärlek växte fram mellan de båda bananerna och det fanns en klase växande bananer högst upp i trädet nu.
Hon hoppade ner, Yello sov fortfarande. Träden stod täta här, väldigt höga, och hon märkte till sin förskräckelse att repstegen inte var nerfirad. Om hon skrek på Yello skulle hon tillkalla citrusvakterna, så hon fick hitta ett annat sätt att ta sig upp.

Yello drömde om natten för så länge sedan, de brinnande bananhyddorna, hans familjs förtvivlade skrik när de brändes till aska. Hur allt hopp varit förlorat för honom, det låg förstörda skal överallt och de hemskaste citrusfrukterna tuggade på innehållet. Hur han plötsligt sett en rörelse, en liten bananflicka. Och hon levde! Han hade genast rusat fram till henne, - banansläktet fick inte dö ut!
Han vaknade tvärt. Steg hördes under honom. Han tittade ner och såg en apelsin gå med bestämda steg mot en plats längre bort. Scal satt gömd i buskarna och apelsinen gick förbi utan att märka henne. Han ville skratta av lättnad men höll tyst. När apelsinen var borta kastade han ner stegen och Scal klättrade upp.
Hon lade några löv på grenen de åt på. Han kände hungern gnaga i honom men höll sig till bananernas artiga ''damerna först'' som vanligt. Scal log. ''Alltså jag börjar bli irriterad på det där! Ät bara!'' sa hon. Han nickade. Han förstod inte hur hon kunde le under de hemska omständigheter deras liv tillsammans innehöll. De måste se sig för innan de rör sig, om citrusvakterna hittade dem skulle de tas till Citrusstaden och torteras till döds. Men först skulle de bli tvingade att avslöja de omogna som fanns längre upp i trädet. Och det var något ingen av dom någonsin skulle göra.
Yello och Scal klättrade tillsammans upp till klasen med gröna bananer. ''Det är dags att döpa dem nu tror jag…'' viskade Scal. Yello nickade. ''Ja…'' mumlade han. ''En av dom måste heta Victorinlemons. Victor in lemons betyder segrare över citronerna på latin'' sa Scal. ''och vi får hoppas att ett av våra barn blir det''
Yello höll med. ''Och om vi har tur lever vi när Victorinlemons blir det.'' Scal suckade. ''Har vi någonsin haft tur?'' frågade hon tungt. Yello tittade henne djupt i ögonen. ''Vi hade tur när vi fann varandra'' De stod så en stund. Yello ryckte plötsligt till när han hörde en röst nerifrån :
''Vi vet var ni är! Kom ner med händerna i luften, obeväpnade!''

läser imorgon kollar på film nu C:

Okej gör det