Den vita frun

Titel: Den vita frun
Rating: PG, men det beror sig ju på vad man själv tål. Jag kan redan nu varna om att det kommer bli brutala mord i den här berättelsen.
Färdigskriven: Nej.
Kapitel: Inga än så länge...
Handling:
Några ungdomar slår vad om att de vågar sova inne i det gamla slottet en hel natt, där det sägs spöka av Vita frun.

NÅGRA SOM KANSKE VILL LÄSA:

Juliett Waterfall
Isabelle Granger
Lovisa Granger
Rasmus potter
LIA15
JustMe!

YAYYYYY!!!
SKRIV NUUUUH !!!!! ♥♥♥♥

Såklart jag gör Jag sviker inte dig Så bra du skriver kommer jag älska det här ♥♥ Jag längtar redan till kapitel 1

Snabba påååååh.... Skriiiivh !! D': Du baa skriver så hiiiimla braaah !

Klart jag läser och bevakar =)

Kapitel 1
Vadet


Solen sken starkt och mina ögon bländades. Trots det försökte jag titta rakt mot solen - vem bryr sig om man blir blind? Plötsligt puffade Marietta till mig, hon väste ironiskt:
- Vill du förlora dina ögon eller?
- Va? sa jag undrande.
Matsalen var nästan tom, det var bara jag, Marietta och Johannes kvar. Johannes suckade och sa:
- Tänk att vi snart slipper det här stället.
- Tänk att vi snart kommer till en till skola, mumlade Marietta surt.
- Äsch, sluta vara så negativ. På gymnasiet får vi i alla fall välja en linje.
Marietta fnyste och sa:
- Tro inte att du slipper allt vanligt skolarbete bara för det.
Johannes såg en aning fåraktig ut, och jag skrattade. Marietta sa kallt:
- Sara, kom nu.
Hon drog mig i armen, och släpade iväg mig.

Inne på flicktoaletten stod Marietta framför spegeln. Hon pysslade med sitt glänsande lockiga svarta hår. Jag stod lutad mot en vägg och sa:
- Nå?
Marietta tittade i spegeln på sina ögon. Jag harklade mig, men Marietta fortsatte ignorera mig. Jag tappade snabbt tålamodet och sa ilsket:
- Bara för att du hatar Johannes, OCH är perfekt så behöver du inte ignorera mig!
Marietta blängde på mig i spegeln och sa:
- Jag är inte perfekt, och jag hatar inte Johannes.
- Du ogillar honom, manade jag på.
Marietta tänkte efter i några sekunder sedan sa hon glatt:
- Ja.
- Vad vill du snacka om? frågade jag.
- Va?
- Du kanske inte märkt det, men vi är inne på flicktoaletten.
- Äsch, jag ville bara se till så att jag ser bra ut.
Jag ryckte henne i axeln och sa:
- Hallå!? Vad gör jag här då? Varför ska jag titta på när du beundrar din skönhet?
- Väx upp från medeltiden, sa Marietta och log snett.
- Va?
- Skönhet.
Hon betonade ordet med avsmak och sa sedan:
- Det heter snygg.
- Eller skönhet, sa jag och tittade ner på mina fötter.

Utanför flicktoaletten stod Katrin. Marietta tittade elakt på henne, men Katrin brydde sig inte. Jag log mot Katrin, och försökte se så glad ut som möjligt. När Katrin inte gick in på toaletten så sa Marietta:
- Gå in då.
- Jag ska inte på toaletten, sa Katrin tyst.
- Vad gör du här då?
Katrin hann inte svara, för då kom Johannes gående. Han lyckades visa varenda tand i sitt perfekta leende, och han hade under tiden jag och Marietta varit inne på toaletten borstat håret. Marietta sa hånfullt:
- Har du en hårborste med dig?
- Ja? sa Johannes och blängde på henne.
- Bara tjejer har det.
- Vill du ha bevis på att jag är kille eller?
- Nej tack.
Johannes vände sig mot mig och skrattade. Jag frågade muntert:
- Vad?
- Ditt hår är alldeles rufsigt, sa han.
- Oj.
Jag försökte släta till det, men det var meningslöst. Mitt röda, känsliga hår var omöjligt att se normalt ut. Håret var spretigt och stack ut mot alla håll och kanter. Marietta tyckte dock att det var fint, men hon hade många gånger uttryckt sitt hat mot min spikraka näsa. Förut tyckte hon inte heller om min tandställning, men när hon insåg att man fick raka tänder av den så avundades hon mig.
Katrin harklade sig, och alla vände sig mot henne. Hon sa dystert:
- Jag är här för att meddela en sak till dig, Marietta.
- Vad? frågade Marietta.
- Olivia säger att hon vill prata med dig.
- Olivia?
Marietta och Olivia hade varit ärkefiender sedan de gick på dagis; då hade Marietta tagit en boll ifrån Olivia och Olivia hade förstört Mariettas kritor. På senare år började de slå vad om saker, och de kunde göra de mest bisarra sakerna någonsin.
Katrin sa:
- Hon ville att ni två också skulle följa med, sa hon och nickade mot mig och Johannes.
- Okej, sa jag osäkert.
- Visst, sa Marietta och flammade genast upp.

Vi hittade Olivia vid sitt skåp. Hennes blonderade hår var motsatsen till mitt och hon hade enorma läppar. En riktigt skönhet, det kunde inte ens Marietta neka till.
Katrin, som hade följt med, darrade från topp till tå. Hon var en riktigt fegis, men ändå väldigt vänlig och brukade meddela Marietta när Olivia ville slå vad, eller tvärt om. Olivia vände sig direkt mot Marietta, och de mördade varandra med blicken. Sedan snäste hon till mig:
- Ditt hår ser lika fult ut som alltid.
Marietta brydde sig inte om att jag hade blivit förolämpad, utan hon gick rakt på sak:
- Vad vill du?
- Slå vad, vad trodde du? frågade Olivia och fnittrade falskt.
Johannes gnisslade tänder och pillade ideligen på sitt ben ( på grund av en skada under sin basketträning. Han passade väldigt bra som basketspelare, med tanke på hans längd ). Olivia låtsades orolig när hon sa:
- Men du kanske inte vill?
- Jag slår vad om vad som helst, sa Marietta ursinnigt.
- Okej. Jag vill att du och...
Olivia pekade på mig och Johannes och fortsatte:
- Dessa två... Sover över i det gamla slottet.

Jättebra! ♥♥

Awwwww ♥♥♥ Du är begåvad ♥

GAAH !!! FORTSÄTT NU TACK !

Lovisa Granger: Tack så mycket ♥
Rasmus potter: Aw, det menar du inte! ♥
JustMe!: DET KOMMER ♥

Kapitel 2
Legenden om den vita frun


- ... Och hon trodde verkligen på att jag skulle säga nej, men, nej, det kommer jag aldrig göra! Hon är en riktig mara, men jag ska inte låta mig påverkas...
Marietta hade hela fredagseftermiddagen snackat om hur konstig och dum Olivia var. Jag själv lyssnade knappt; jag tittade med en glasartat blick mot solen. Inte rakt in, men nästan. Marietta stängde igen sin väska, och sa:
- Sara, kom nu!
Jag suckade och sa stillsamt:
- Det här är helt meningslöst.
- Vadå, är du rädd? frågade Marietta med ett hånleende.
- För vad? Mörkret?
Jag skrattade lite, men Marietta såg med ens dödsallvarlig ut. Hon sa chockat:
- Menar du att du inte hört om det?
- Vad? frågade jag och log.
- Den vita frun, din idiot.
Marietta tog sin väska, och jag sa förvånat:
- Den vita frun är en legend. Dessutom har folk bara '' sett '' henne på Stockholms slott.
- Nej, hon sågs här också.
Jag skrattade och sa:
- Säger du det så.
Marietta himlade med ögonen, tittade på klockan och sa:
- Kom nu, annars missar vi bussen!
- Och Johannes, sa jag och log.
- Och... Honom.

Jag och Marietta sprang iväg mot busshållplatsen där Johannes väntade på oss. Jag sa glatt:
- Hej!
Johannes log, vände sig mot Marietta och frågade:
- Vad har du i väskan?
Marietta räckte ut tungan, och sa:
- Känn på den.
Johannes tog emot hennes väska, och det såg ut som om han skulle ramla ihop. Han flämtade:
- Vi ska vara borta en natt!
- Men era idioter, det är ju mat också! sa Marietta och tog väskan igen.
- Mat?
- Vi kanske blir hungriga. Och jag har med mig toalettpapper om vi skulle behöva... Äsch, strunt i det, nu kommer bussen!
Bussen kom åkande och stannade vid oss. Marietta snubblade in på bussen, och jag gick efter. Jag kunde i ögonvrån se Johannes himla med ögonen.

Jag och Marietta slog oss ner i mitten av bussen, med Johannes bakom oss. Marietta tog genast upp sin mobil och sina hörlurar. Jag lutade mig tillbaka i sätet, och kände hur bussen började åka. Johannes lutade sig fram och frågade:
- Är du rädd för Vita frun eller?
- Nej. Är du? frågade jag och log mot honom.
- Knappast. Du då, prinsessan av hybris?
Han stötte till Marietta med armbågen och hon skrek till. Johannes och jag började skratta, men Marietta sa ilsket:
- Din idiot, det gjorde ont!
En tant längst fram lutade sig bakåt och röt:
- Nu får ni minsann vara tysta!
- Tyst med dig själv, mumlade Johannes.
Marietta stönade och frågade surt:
- Vad ville du?
- Är du rädd för Vita frun? frågade Johannes och flinade.
- Nej. Sara visste inte ens att hon spökade där!
Johannes tittade på mig och sa med en mystiskt stämma:
- Enligt legenden dödar Vita frun bara rödhåriga tjejer som går sista året på högstadiet...
- Lägg ner, sa jag men skrattade lite.
Marietta hade återigen satt i hörlurarna och vickade lätt med huvudet.

När bussen var vid sista hållplatsen reste vi oss upp. Vi var ensamma i bussen, trodde vi. När jag skulle gå ut så ryckte någon tag mig i armen, och jag vände mig hastigt om. Katrin suckade och sa:
- Jag kan inte fatta att ni tänker göra det här.