~Kärlek är bara kärlek, omöjlig att besegra. ~

Hej, hej
Tänkt börja på ännu en novell.

Titel; Kärlek är bara kärlek, omöjlig att besegra
Författare; Juliett Waterfall
Språk; Svenska
Färdigskriven; Nejj
Rating; Kärleks historia, men också ganska sorglig och spännande.
Handling: En mycket gammal man bor ensam mitt ute i skogen. Men bredvid hans hus har det alltid stått ett övergivet hus.
En dag flyttar en liten flicka och hennes pappa in i huset.
Flickan tycker genast att gubben verkar rolig, så går över till honom.
Och plötsligt får både flickan och gubben konstiga känslor för varandra. Är det möjligt att vara kär i någon i sådan olik ålder?

Verkar det intressant?
Smakprov:

Prolog

Det var en gång en gammal, gammal gubbe som bodde i ett litet, skruttit hus mitt ute i ingenstans, där inget nätverk fanns eller någon annan människa bodde.
Gubben var ensam, dag ut, dag in.
Ensam, varje dag sedan hans fru hade börjat bråka på honom och tagit med de två barnen och flyttat långt, långt bort.
Det ända gubben ägde var huset, som egentligen var alldeles för stort för en sådan liten, krokryggad man och en liten, röd katt som ofta låg i hans knä och spann fridfullt.
Gubben hade ingen aning om det fanns någon överlevande släkting kvar i hans släkt, ingen hade i alla fall hört av sig. Han minns ingenting från skolan han en gång i tiden hade gått i eller någon av hans gamla vänners namn. Han visste inte hur många år han var. Han visste inte ens hur hans mamma hade sett ut.
Det ända han visste var att han hette Sven Johnsson, och var riktigt, riktigt gammal.

Så. Jag kommer inte skriva som en saga, men det är liksom en del av inlevelsen, eller nu vad man säger. Hoppas ni förstår c:

Någon som vill läsa?
Amaanda
cikki
potterflicka
lumos1
Isabelle Granger

OMP.... Detta låter intressant Ofc jag bevakar

Såklart jag läser!
Gillar din idé!

Vilken dum fråga! Jag läser allt du skriver förstår du väl!
Jättebra inledning! (As always!)
Jag längtar efter mer!

Tack alla fina människor♥
Nu kommer första en del av första kapitlet, jag själv blev inte jättenöjd men, men:

1

”Var är vi på väg?”
”Lugn, lilla gumman. Vi är snart framme, så får du leka där. Det är jättefint, du kommer trivas så…”
”Jag vill hem.”
”Nej, det går inte gumman…”
”Varför?”
Jag sitter i framsätet bredvid pappa och tittar på det konstiga lantstället som tornar upp sig framför mig.
”Det är svårt, gumman… Det är…”, säger pappa och jag lägger märke till att han svettas. Inte så svårt egentligen, i den här kvava bilen. Men ändå.
Jag vill inte åka bort. Sara skulle sova över hos mig idag, vad kommer hon tro när hon plingar på ringklockan till vår lilla lägenhet och ingen öppnar?
Jag har ingen aning om vart vi är på väg, det var idag på morgonen som pappa helt plötsligt kom på att vi måste åka bort.
”Packa dina saker snabbt!”, hade han sagt och hela tiden skulle han kolla ut genom fönstret.
”Kan jag inte få ta med Sara?”, frågade jag men inte fått något riktigt svar.
I flera timmar har vi åkt runt, runt, runt. Och nu hade vi kommit in på en hoppig, liten stig mellan flera tusen träd som aldrig tog slut.
Jag var hungrig. Sådär hungrig så det värkte i hela magen. Men jag satt ändå tyst, där bredvid pappa i framsätet.
Och hade ingen aning om var jag var.
***
En grå Audi hade kört in på den lilla uppfarten till ett gammalt hus där ingen hade bott på väldigt, väldigt länge.
Jag hade suttit och tittat ut genom det fyrkantiga fönstret just då, när jag hade fått syn på det.
Nu satt jag och rörde om i teet jag precis hade gjort till mig själv.
Vilka hade suttit i den där gråa Audin, var dem kvar nu?
Jag förde koppen till läpparna och drack en klunk.
Tänk om det verkligen var någon som skulle flytta in i det där gamla huset? Tänkt om det var en snäll barnfamilj med en liten katt som Nisse kunde leka med.
Det tål att tänka på.
Men precis när jag hade druckit upp allt av örtteet, så knackade någon på dörren.

ÅH! ALLTSÅ DU DU DU...
Du är så himla duktig! Det är så svårt att finna ord. Jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag älskar det här så grymt mycket redan. Och jag kan inte vänta på fortsättningen.
Du är en jäkla författare, kompis. Och jag kommer vara så stolt över dig när du släpper din första bok och den blir känd över hela världen! ♥

Bäst som alltid, alltså!

Åhh mer
DUuuuuuuh.. Du ÄR verkligen JK Rowlings dotter..

DU ÄR BÄÄST♥♥

AWSOME!!!!!!♥

Tack♥
Nu kommer mer, och jag har bytt till då-tid så att ni vet c:

Nervöst drog jag fingrarna genom mitt röda, långa hår.
Steg. Innanför dörren.
Jag tog ett djupt andetag, också öppnade någon dörren.
En gubbe, med lite grått hår på huvudet och små, runda glasögon på näsan stod och iakttog mig med sina gråblå ögon.
Han såg först förvånad ut, men sedan log han.
”Hej, lilla flicka! Vad har fört dig hit, tro?”
”Jag… Jag, jag och… min pappa är här på… besök… i det där huset.”
Jag höjde en smått darrande finger och pekade mot huset där pappa hade stannat och sagt åt mig att springa och leka, för han skulle göra viktiga saker.
”Aha…”, sa han och kliade sig om hakan. ”Kom in, så ska du få i dig lite te!”
Det var väldigt varmt ute, så jag förstod inte riktigt varför man skulle behöva dricka te nu, men gamlingar har väll inget annat för sig kan jag tro.
Jag skuttade in och log mot gubben, och tänkte inte en sekund på att pappa många gånger sagt att jag inte fick kliva in hos främmande människor.
Gubben drog ut en stol till mig och jag såg att han var riktigt glad. Stackars gubben hade säkert inte fått besök på länge. Jag satte mig ner och snabbt fick jag en rykande kopp med varmt te framför mig.
”Gillar du örtte? Tyvärr är det, det ända jag har just nu…”
”Det blir bra!”, sa jag och skulle precis böja mig fram och dricka en första klunk, när jag blev stoppad.
”Det är varmt!”
Jag ställde ner koppen igen.
Han satte sig ner bredvid mig vid träbordet, med den fina, blommiga duken på.
”Så… Vad har fört dig och din far hit då?”, frågade han stillsamt.
”Jag vet inte riktigt…”, sa jag. ”Det ville han aldrig säga.”
”Jaså, varför inte?”
”Jag vet inte…”
”Men det är fint här, ska jag lova. Det finns mycket att göra och…”
Jag ville inte avbryta honom, men helt plötsligt var det någonting mjukt som nuddade mitt ben under bordet, och jag kunde inte låta bli att ge ifrån mig ett litet skrik.
”Någonting, mjukt!”
Då skrattade gubben, kikade ner under bordet och kom upp med en fin, röd katt i famnen.
”Det här är Nisse, min katt. Du behöver inte oroa dig, han är jättesnäll!”
Hur kunde jag vara så tokig? Tro att katten var något annat!
Jag skrattade och räckte försiktigt fram min hand för att klappa den fina kattens päls.

Fint. ♥
Jättevackert skrivet. ♥