Frågor till skolarbete! snälla svara!

Hej!
Jag skriver ett arbete om harry potter i skolan och undrade bara om ni kunde svara på den här frågan

•vad tror ni det är men HP som fascinerar folk?/ Varför tror ni att Hp blev så stort?

För att det helt enkelt har liksom allt som kan få en story perfekt den liksom får läsarna eller titarna att vilja se eller läsa vidare. Och så lär man ju sig saker från storyn också

Så många olika karaktärer också. Det finns någon alla kan känna igen sig i!

Harry Potter bokserien har dragit världen med storm redan från första boken, antagligen just för att alla vill ha en sådan värld. Jag själv tänker mig in i alla världar, men i Harry Potter kan alla få plats, även de som inte har samma förmåga att läsa in sig själva -.-

Karaktärerna har så bra och passande drag, de speglar verkligen riktiga människor! Alla har någon de kan se sig i, och precis som riktiga människor så utvecklas de och relationer ändras på ett magiskt sätt.

Eftersom Harry har en så speciell bakgrund och vackert liv kan jag inte se en anledning att inte älska Harry Potter!!! Scenerna och händelserna är också väldigt verklighetstrogna och kan man kan finna en egen händelse och därmed en förbindelse till böckerna och historien! ♥

Förhållandevis välskrivna.
Fantasifull värld som ligger tillräckligt "nära" för man enkelt ska kunna leva sig in i det.
Tillräckligt spännande för att vara... spännande.
(De första böckerna hade) en bra formel som de höll sig till - så när man väl hade läst en var tempot liknande det i de senare böckerna (more of the same typ).

Jag är helt säker på att du någon gång önskat dig bort till en annan värld, där du skulle vara någon annan än dig själv.
Vara en riddare, i skinande rustning, som stred mot drakar och hade tornerings spel för att vissa vem som bestämmer här.
Kanske en alv, med spetsiga öron i vackra kläder gjorda av löv och annat virke, medan den smidigt tar sig fram genom vegetationen och skjuter inkräktare med sin pilbåge.
Kanske en liten tomtenisse, vad vet jag.. ^^

Listan kan göras längre, det kan jag lova, men för att inte uttråka er så mycket, kommer jag inte sitta här i en halvtimme, och berätta om varenda sagolikt väsen, vare sig det är en nymf, en faun, ett troll, en pyssling, en älva, eller...
Ooops...

Nåja, som jag skrev har du säkert drömt om att vara någon annan, skulle inte det vara helt coolt, och awesome, att kunna bara stiga igenom ditt klädskåp och komma ut till Narnia, eller hoppa igenom ett kaninhåll och träffa på talande blommor och en konstig och "lite" galen hattmakare.

Vi alla har drömt om det, tror jag, för bara ett ögonblick eller i flera år,
"Varför kunde jag inte vara henne istället..."
"Undrar hur jag ser ut ur hans synvinkel..." och så vidare.

Och här kommer en historia om en liten pojke vid namn Harry, en helt vanlig pojke(Tror han i alla fall) som får veta om trollkarlsvärlden och att han är speciell.

Och det som är så intressant med Harry Potter serierna är att man varje gång man söker på "Harry Potter facts" får man veta något nytt, som har stått framför näsan på en och man inte har märkt det, böckerna är skrivna verkligen detaljerat, men man märker nya saker som gömmer sig bakom texterna varje gång man ger den en extra blick.

Och om ni tänker på exempel, elevhemmen.
Hufflepuff, Gryffindor, Slytherin & Ravenclaw.
Det är som i verkliga världen, vare sig vi inte vill/vill, blir vi insatta i en särskild kategori av andra människor, till exempel på grund att vi är annorlunda, om vi har en annan hårfärg, ögonfärg, hudfärg o.s.v.
Men i böckerna får vi veta att fast vi är just insatta i ett/en speciell kategori/elevhem bevisar det inte att vi är det just in i minsta punkt.
Vi alla är olika... och kan förändras med tiden.

Hat, kärlek, vänskap, sorg, död, romantik, onska...
Denna historia, om Harry Potter och hans vänner, den går inte i ett rakt streck, alla "lever inte lyckliga i alla sina dar" i denna serie, fast det är samma sak som i verkligheten.
I början är allt normalt och underbart, men plötsligt snubblar man och faller till marken, man kämpar och kämpar, och till slut lyckas man stiga upp igen på darrande ben, fast man kan inte undgå att få några blåmärken eller skrapsår.

Och jag märker att jag börjar rabbla här, heh... :3