Läppglans och höga klackar

Det här är en berättelse jag börjat på. Jag har ingen aning om hur lång den kommer bli eller någonting, men den kommer komma ut i kapitel i alla fall.

Som en liten introduktion kan jag berätta att huvudrollen innehas av Nina, 16 år. Pamela går i hennes klass. Pam är inte vilken gymnasieelev som helst - hon är Pam. Alla visste vem Pam var, ingen hade någonsin sett åt Ninas håll.

Jag kände att det där blev en ytterst märklig, osammanhängande och dålig sammanfattning, men om du bara bevakar den här tills första kapitlet kommer ut, så kan du ju läsa och se vad du tycker.

Läser^^

Vet ju inget om den än, men det får mig att tänka på I taket lyser stjärnorna .

*bevakar*

Bevakar tråden.

Kapitel 1

Det där läppglanset fick hennes läppar verkligen att skina. Troligen för att det är just det som är meningen, med just läppglans, därav namnet.
Men det var något ovanligt med Pamelas läppar. Man längtade efter att få kyssa dem, till och med jag, men jag är inte gay för det.
Läppglans såg aldrig så glamoröst ut på mig. Tro mig, jag har försökt. Jag har inbillat mig att det bara är färgen som inte passar, men efter tjugoåtta olika läppglans som nu trängs i min skrivbordslåda visste jag bättre än så. Läppglans var inte min grej, hur mycket jag än ville.
Sorgligt nog var det nästan inget smink alls som var ”min grej”, så jag fick nöja mig med lite mascara, och om jag kände mig riktigt modig, eyeliner. Jag antar att nagellack inte räknas, huh?
Det karaktäristiska klickandet ekade genom korridoren. Pam var på ingång. Jag har aldrig kunnat gå i klackar heller, det närmsta jag har kommit är sådana där klumpiga vinterkängor. Jag vet, det är illa.
Jag ville inte bli vän med Pam, hon var alldeles för fabulös för mig, men jag ville bli som henne. Om så bara en bråkdel. Hon var rik, hade så många vänner hon ville ha, en pojkvän, kläder i kopiösa mängder, hon passade i smink, och framför allt; hon var snygg.
Jag vet, jag har givit er ett helt fel intryck av mig. Jag är inte ytlig. Min bästa vän är skit ful, om jag får säga det själv. Om jag hade varit en ytlig människa hade jag ratat henne direkt, bara för att hon var just ful. Men nu gör jag ju inte det, så det säger en del, huh?
Jag vet att det inte säger mer än det andra jag redan sagt, men låt mig fortsätta argumentera mot mig själv och det jag just sagt.
Visst, pengar är inte allt, men det är otroligt mycket, ska du veta. Om min pappa hade jobbat som typ bankdirektör eller advokat hade han ju tjänat mer än när han jobbar på en möbelaffär, där han för närvarande hämtar ut sin lön.

Dock finns det ju en fördel med min pappas jobb. Mitt rum, t.ex. Det är verkligen fint, måste jag säga. Tack vare många personalrabatter och extraerbjudanden har mitt rum gått från urblekta tapeter och en skruttig gammal säng i ena hörnet till mitt dröm-rum. Trots min pappas anställning på ’Lennartssons möbler’ har han ingen som helst smak för inredning, medan jag skulle våga mig på att till och med säga att jag har talang.
Jag förstår ju att jag inte bara kan prata så gott om mitt rum utan att beskriva det.

Svagt lila, transparenta pärlor hänger som ett draperi och klirrar så där härligt när man kliver in i rummet. Min bästa kompis Steph hatar det där ljudet, och ålar sig oftast in i mitt rum, eftersom pärlorna slutar 3 decimeter över golvet, och blir alldeles luddig över sina kläder av den fluffiga lavendellila mattan som ligger på golvet framför dörrhålet. Hon bryr sig inte om hon blir täckt av lila ludd, men klarar inte av några sekunders klirr.

Flera gånger har jag försökt förstå mig på henne, men det har bara slutat med att jag börjat tänka på hur rymden kan vara oändlig, och vad som hade hänt om min mamma och pappa inte hade legat med varandra och jag inte fötts. Skulle jag finnas då? Fast i en annan kropp?
Därför har jag slutat försöka förstå mig på henne och istället bara umgåtts med henne.

Hur som helst. Efter att ha tagit sig igenom mitt draperi möts du av blåa väggar. Inte ljus eller mörkblå, utan någon slags lite ljusare havsblå. Halva väggarna är blå panel, och den andra halvan är målad i samma blåa nyans. Min säng är vit, men med ett lila överkast och kuddar i olivgrön, samt lavendellila, och den där svårbeskrivliga blåa.
Gardinerna som hänger i det stora fönstret är vita med olivgröna blad. Mitt skrivbord har samma grön, och en lila stol till.
Garderoben är äggskalsvit, och täckt av bilder på mig, min familj, Steph och min hund.

Det var väl typ det. Kalla färger rakt igenom. Men bara för det är inte jag kall, jag gillar bara färgerna. Steph brukar alltid säga att det är rummet som säger allt om människan som bor där, och att det betyder att jag är kall, men det tycker faktiskt inte jag. Kanske inte är den varmaste människan, men kall, det skulle vara att överdriva. Cool, däremot, passar mycket bättre. För det är jag…

”Så, vad ska vi göra i helgen?”
”Vi vet i alla fall vad Pam ska göra. Som att någon hade kunnat undgå att inte höra det.”, sa jag med en suck.
”Döva människor, duh?”
”Jag slår vad om att hon berättat för dem på teckenspråk. Finns det ens någon döv här?”
”Nej, varför skulle det?”
”Men varför tog du då upp det från första början, Steph?”
”Trodde jag skulle vinna då, antar jag.”, muttrade hon.
”Det är bara inse, gumman. Du vinner aldrig.”
Plötsligt lyste Steph upp.
”Har du äntligen fattat det nu?”, sa jag och log.
”Tyst. Jag fick en idé!”
”Som du tänker hålla för dig själv?”
”Nej.”
”Men säg vad det är då, dum-ass!”
”Vi kanske skulle ta och gå på Pams fest…?”
”Öh… Slog du i huvudet i morse, eller?”
”Vad?”
”Hur hade du tänkt att vi skulle få en inbjudan? Ingen utan inbjudan får ju komma in, om du inte hade hört det de tvåhundra miljoner gångerna Pam har sagt det. Idag.”
”Vi kan väl typ bryta oss in? Fatta coolt!”
”Gangstrar som vi är.”
En kvart senare var allt bestämt och planerat. Vi skulle bryta oss in på årets fets. På Pams fest.

Ett ord. Underbart.

FORTSÄTT SKRIV!

Men oj! Tack så hemskt mycket, vad glad jag blir! ♥

Du ska vara sjukt stolt, ♥

Oj, vad många fina ord ♥