Elementens Krafter [SV]

Okej. Hej!
Min första tråd på den här användaren...

Förra året på Elevensval i skolan skrev jag en berättelse. Så nu, om någon ens är intresserad av att läsa, tänkte jag lägga ut den här för att höra vad ni tyckte!
Absolut inte något av mina bästa verk, och jag brukar väldigt sällan bli nöjd med det jag själv skriver.
Om ni tycker detta låter intressant, så kommentera! Då fortsätter jag!



Titel: Elementens Krafter.
Rating: PG.
Sidor (skrev inte kapitel av någon dum anledning) : 22 st.

PROLOG ~

Vega tryckte in facklan mellan två kraftiga sprickor i grottväggen. Ett fåtal steg bredvid fanns den, det hon strävat efter så länge. En massiv kristall satt fast i golvet. Hon drog upp sin slitna bok med trollformler. Pappret var fuktigt från grottluften och läderpärmarna smutsigt grå. Vega öppnade boken och lät sidorna fly från hennes fingrar på måfå, tills hon hittade sidan.
Det enda sättet att få loss den magnifika kraften från kristallen var att förstöra den, vilket var närmast omöjligt. Men Vega hade magi, mörk magi. Hon mumlade varenda formel som kunde skada kristallen som hon kunde minnas. En spricka bildades i den släta kristallen, vilken blev djupare och djupare. Efter en stund var hela kristallen i bitar, men den satt fortfarande fast. Vega förde fram handen för att dra tag i den största av bitarna. Den hade vassa kanter, Vega ryggade undan, hon såg hur några droppar av hennes blod flöt nerför kristallen. Plötsligt hörde hon ett mullrande. Hon vände sig om för att se varifrån ljudet kom ifrån. Taket, väggarna och golvet i grottan började att skaka. Vega insåg att det var kristallen, hennes ovärderliga kraftkälla.
Facklan ramlade ner i en pöl av fuktigt grundvatten och slocknade.
Kristallen exploderade, de sylvassa bitarna flög åt olika håll, Vega slängde sig ner på marken, med ett tydligt blödande sår över ansiktet. Hon vrålade av smärta och raseri. Hon kunde nästan känna hur all magi flydde. Men lite fastnade i hennes sår.
Kristallerna låg efter en liten stund stilla på golvet, fastborrade i grottväggarna och i taket, all magi var borta. Vega la handen mot såret.
”Jag ska hitta er!”, vrålade hon mot grottsystemet som nyss lett henne hit.

I ögonblicket efter kraftkällans explosion och magins flykt föddes fyra barn. Magin delade på sig och flydde in i dem. Barnen som föddes skulle bli utsatta för Vegas hemskhet, men de skulle också besitta en varsin del av den kraftfulla magin. Deras liv skulle bli ett spel på liv och död.

...

Fortsätt absolut!
Jag vill läsa mer nu! Låter jätte bra och spännande!

Tack så himla mycket! Uppskattas stort!

Här kommer fortsättningen:

1.
Femton år senare...
Naomi:

Jag slår upp ögonen på morgonen. Jag drar ett djupt andetag, lukten av nybakat bröd svävar omkring i stugan. Jag kliver upp ur sängen och stoppar ner fötterna i kängorna och borstar mitt långa blonda hår med en kam. Sedan greppar jag min pilbåge och skuttar nerför trappan.
Far sitter vid köksbordet och syr med en grov nål gjord av ben, i mörkrött läder.
Mor står vid ugnen och bakar bröd.
”Godmorgon”, säger jag.
”Godmorgon, och grattis på födelsedagen.”, svarar far. Mor ler emot mig.
”Tack! Ska vi ut och jaga?”, frågar jag glatt. Mor ruskar på huvudet så hennes mörkbruna hår dansar runt det ovala ansiktet.
”Matsäcken är inte riktigt färdig.”, säger far och håller upp sitt hantverk mot mig.
Det är en smal lädersäck. Ett koger, för en pilbåge.
”Fin!”, säger jag imponerat.
”Den är till dig, en födelsedagspresent.”, säger far. Jag tar emot kogret. Det var mjukt, tjockt och slittåligt. Precis som jag önskat mig hela mitt liv till min femton års dag.
Kogret betyder att jag äntligen får jaga själv.
På köksgolvet sitter en hare och en räv. Båda med jordbrun päls. Det är mina föräldrars självandrare.
Ett djur att dela själen med. Man kan kommunicera med sina djur, och djuren kan kommunicera med andra självandrare. Min mor är stum, hon hade varit det så länge jag kan minnas. Men hon kan prata med far genom sin hare. Nu när jag fyller femton så ska snart min självandrare söka upp mig.
Och äntligen var dagen här, då livet började på riktigt.
Min mor räcker fram ett av de nygräddade bröden.
”Innan vi ger oss ut, eller du kanske vill jaga själv. Du har ju sett fram emot det så länge...”, säger far lite eftertänksamt och skrattar.
”Om jag vill!”, säger jag och biter i brödet
”Då så, men kom hem innan skymningen. Kolla snarorna också.”, säger far och ler. Jag nickar otåligt medan han pratar. Sedan trycker jag in det sista av brödet i munnen, tar en näve pilar tillsammans med pilbågen och stoppar ner det i kogret. Mor räcker mig matsäcken i en läderpåse, sedan rusar jag ut genom dörren. Solen lyser genom grantopparna och får bäcken som går igenom vår skogsby att glittra i grönt. Några barn leker redan med barkbåtar i den. Jag springer snabbt förbi timmerstugorna, och ut i skogen. Mina fötter studsar i mossan. Grenar knäcks under kängorna och solstrålarna letar sig igenom tallgrenarna.
Jag slår mig ner på en stubbe och tar av mig kängorna, jag gömmer dem i en liten hålighet under en rot. Jag tycker allra bäst om att vara i skogen barfota. Då jag kan smyga mig på alla byten och känna jorden under fötterna.

Det första jag gör är att kolla snarorna som far bad mig. De är tomma.
Sedan så smyger jag runt mellan grenarna. Solen står som högst på himlen när jag finner en halvstor rådjursbock. Jag ser efter så att ingen annan människa är i närheten, för annars kan det hända att man råkar skjuta någons självandrare, vilket för förbjudet. När jag säkrat området så smyger jag mig närmare bocken. Den har stannat i en glänta för att beta. Jag spänner bågsträngen och siktar. Plötsligt flyger bockens huvud upp i luften. Jag släpper iväg pilen, den missar med många marginaler. Jag ser upp mot himlen. Tjock mörk rök flyter upp över grantopparna.
Jag stirrar. Bocken skuttar iväg åt andra hållet. Jag springer fram till pilen och drar upp den ur marken, där den fastnade. Sedan börjar jag springa mot byn. Jag struntar i kängorna, det hinner jag inte med. Det är varmt, onaturligt varmt, i byn. Lågor av eld slickar timmerbyggnaderna. Panik råder. Människor skriker och rusar runt. Det märkliga är att jag hör ljud av klingande svärd.


...

Såååååå bra!! Du är verkligen grym på att skriva! längtar såå till fortsättning!

Grymt kanelpumpa!

Väldigt bra inlevelse i berättandet och jag gillar hur du först berättade om Vega och kristallen, man vet att de här 4 "utvalda" kommer minsann att få intressanta liv.

Du är jätteduktig på att skriva! Fortsätt så, ser fram emot kommande delar!

mer mer mer mer mer mer! *ny läsare* håller med Allen.

Alltså mcskdnajadv!
Jag hittade den här nu och:
O M G

Du skriver helt fantastiskt. Man får verkligen en bild om hur omgivningen ser ut! Usch, det här är verkligen skitbra. Kan inte uttrycka mig!

Jag älskar det här redan. Kan knappt vänta tills fortsättningen kommer ut O.O

Elin Lovegood, Allen, luna lovegood 21 & Amaanda:
Tack så himla mycket allihopa! Det är verkligen sjukt kul att ni tycker om det och vill läsa!

Fortsätter med detsamma!

2.
Naomi:
Mina värsta mardrömmar blir till verklighet. Jag springer mot mitt hem. I byn ser jag nemer, jag har aldrig trott att de verkligen existerade. Utan det bara var något som fanns i hemska sagor. Nemer är varelser som till formen liknar en människa, men är stark som två. Deras hud är gyttjefärgad och deras ansikten skrämmande. Deras tänder och naglar är spetsiga.
Nemer som kommer till byar, bränner upp dem och dödar. Det sista ordet ekar i min skalle.
Jag ser min mor skrika när en av nemerna släpar iväg henne. Min far slåss mot två av dem.
”Far!”, vrålar jag ut och börjar hosta. Röken svider i halsen.
Far ser på mig ett kort ögonblick. Sedan tar någon tag i mig bakifrån och vänder mig.
Jag står öga mot öga med en rysligt stor nem. Han betraktar mitt ansikte i ett kort ögonblick.
Vilket jag tar till min fördel. Jag drar ut en pil ur mitt koger och trycker in den i nemens öga.
Han vrålar av smärta. Jag snurrar runt och rusar därifrån. Tårarna flödar nerför mina kinder.
Jag stannar inte förens jag står vid stubben där jag gömde mina kängor. Då börjar jag skratta. Jag faller ner på marken och kan inte sluta skratta. Jag är rädd, troligen i chock, och skrattet är inte ett dugg glatt, bara bedrövat.

~ Hyenne:
”Varför trilskas du så?”, svär jag trumpet. Åsnan betraktar mig med sina stora mörka ögon. Än en gång försöker jag pressa in järnbetslet i åsnans mun. ”Vi måste skynda oss.”, fortsätter jag.
Jag kilar in ett finger i åsnans mungipa och den ger äntligen med sig. Resten av läderremmarna spänner jag vant fast, sedan kör jag ut åsnan ur stallet. Nere vid stranden står de flesta utmattade och spärrar deras fuktiga blickar i mig.
”Det var på tiden...”, hör jag någon muttra.
”Förlåt, men åsnan är inte så himla lätt tränsa.”, svarar jag. Jag hör utspridda suckar.
Jag ger tömmarna till närmaste som räcker fram handen.
”Ska du inte hjälpa till?”, frågar personen.
”Jag ska hjälpa mormor.”, ljuger jag. Arbetarna i byn, både män och kvinnor, börjar lassa fisk i åsnans vagn.
Innan jag springer upp mot stugan tar jag ett djupt andetag och andas in den salta, fuktiga lukten.
Dörren gnisslar när jag pressar upp den med axeln.
”Mormor?”, ekar min röst in i stugan. Som vanligt svarar hon inte. Jag går in i köket, där sitter hon med en bok uppslagen på köksbordet. Hon ser upp mot mig med ett tandlöst leende. Hon är smart min mormor, en av medlemmarna i samrådet de äldsta i byn. Bredvid boken sitter en skabbig fiskmås, den skränar tyst.
”Jag har sett något.”, säger mormor med sin skrovliga röst. Med ens blir jag intresserad.
”Vad har du sett?”, frågar jag andlöst. Min mormor är en synsk, en förmåga som jag delvis har ärvt.
Mormor ler igen, och ser djupt ner i boken.
”Du har eller kommer få samma vision.”, säger mormor retsamt. Jag suckar.
”Det är faktiskt min födelsedag idag, kan du inte berätta?”, ber jag.
”Födelsedag, vad är det för trams?”, frågar mormor med samma hånfulla tonfall. Jag tänker precis protestera, men mormor börjar att hosta. Små droppar av blod landar på de ljusa boksidorna. Kontrasten mellan ljust, svart bläck och rött blod gör mig illamående.
”Du bör vila nu, mormor.”, säger jag och försöker dölja min oro över hennes hälsotillstånd.

Senare på kvällen när jag ska lägga mig i sängen blinkar något till framför mina ögon. Jag sjunker ner på den halmstoppade madrassen. Jag ser en flicka med långt ljust hår och klara blåa ögon springa genom skogen. Hon ser bakåt ofta. Min blick flyter genom skogen, jag kan se eld. Det pirrar till i mina fingertoppar. Sedan hör jag ett kluckande skratt. Mors skratt, min döda moders skratt.
Jag sover oroligt den natten. Osammanhängande drömmar och tankar inkräktar mitt huvud.

...

Alltså aaaaaaah!
Det är så galet, sjukt bra.
Du är ärligt talat en av mugglis bästa 'författare'. Det är så jäkla bra att jag är osäker på om du förstår det.
Å jag är redan fäst vid karaktärerna.
Du skriver fint och lagom. Det blir liksom aldrig långtråkigt eller något. Jag skulle kunna läsa fortsättningen på det du skriver under hela min vakna tid.

Förstår du att jag gått och blivit beroende? O.o
Jag är så glad att jag tryckte på denhär i forumet.

Seriously, best thing ever.

Oj. Jag är stum - precis som modern till Naomi - du skriver verkligen bra. Jag kan inte finna några ord, jag kan inte skriva ner på datorn hur sjukt glad jag är att jag hittade den här berättelsen. Jag är överlycklig och jag måste få berömma dig för den inlevelse du skriver mer. Du drar verkligen tag i ens arm och rycker in mig i berättelsen, som om jag är Naomi eller Hyenne. Jag ser nemerna framför mig.
Jag ser hur Naomi skrattar, ett bedrövat skratt. Sjukt bra jobbat, du skriver verkligen bra. Eller skrev. Whatever, det är verkligen bra jobbat!!