Brainstorm [swe]

Cha på er!

Brainstorm everybody! Novellen kommer vara en episk kärlekshistoria om två ungdomar som bor i New York. Inläggen kommer innehålla musik, drama och kärlek så ni som är intresserade av det och tycker om att läsa kan ju kolla in den här berättelsen!
Novellen kan innehålla lite grymma situationer och "barnförbjudna" grejer så ni som inte klarar av kärlek och sådant ska definitivt inte läsa den här novellen!

Huvudpersoner:

Dave Dawson

Novellen utspelar sig från hans synvinkel, han är en aning borttappad kille som aldrig blivit väl omhändertagen av sina föräldrar. Hans stora passion är musik, som hans föräldrar förbjuder honom att ha något att göra med och han berättar sällan för någon om hans intresse.
I skolan är han badboy, den som alla tjejer tycker att är snygg och vill ha. Han utnyttjar det till hundra procent, eftersom han tidigare inte trott på riktig kärlek då han aldrig blivit bemött med det. Han är en del av skolans populäraste gäng som han av misstag hamnat i och sedan inte haft ork att ta sig ur.




Summer Hopcings

Summer är ny på skolan och det märks genast. Hon är varken blyg eller dum, hon vägrar gå på killars försök att flirta med henne även fast det är svårt. Hon har lärt sig hur man tar hand om sig själv då hennes mamma lämnade henne vid tidig ålder och med hennes pappa som är alkoholist betyder det i stort sätt att hon är väldigt självständig.
Hon låter ingen trampa ner henne eller påverka henne, hon är sin egen person som vill hjälpa andra för att inte hamna i samma situation som henne själv. Förutom det är hon även ganska dramatisk och misstänksam.



Hon har en lillasyster som hon bor tillsammans med och tar hand om. Hennes namn är Michelle och hon är tretton år gammal. De bor ensamma i ett litet loft ovanför en mycket gammal bar i Upper East Side av New York.

låter intressant, ser fram emot första kapitlet

Prolog

Hey!

Perfektion.
Det var ett ord som jag aldrig riktigt förstått mig på. Ingen hade någonsin sagt det ordet åt mig, att jag skulle vara perfekt. Men jag hade förstås hört människor säga det åt varandra, precis som om de faktiskt trodde att det fanns perfektion i vårt samhälle.
Enligt mig var det helt något helt annat, perfektion existerade inte. Det fanns alltid något negativt, om det ens var hur litet som helst så fanns det alltid där. Vare sig man ville det eller inte.
Min mamma och pappa brukade oftast filosifera om hur livets gång skulle vara för min del, jag skulle gå ut High School, fortsätta till Collage och sedan skaffa familj samt jobb. Efter det skulle jag helt enkelt dö. Men det var alldeles för lätt för mig, jag behövde en utmaning, eller i alla fall något att se fram emot.
Jag hade alltid haft musiken som funnits där för mig då ingen annan har det. Om jag kände mig ensam och ledsen kunde jag stänga in mig på rummet med hörlurarna om öronen och drömma mig därifrån. Men enligt mina föräldrar hade jag ingen framtid i det yrket, de hade till och med avslutat mina lektioner i trummor, gitarr och bas endast för att de tyckte att de påverkade mina betyg i skolan.
Jag var inte den mest aktivaste killen i skolan då det gällde skolarbetet, jag praktiskt taget struntade i att läsa till prov och läxor vilket gav ett mycket dåligt resultat i betyget. Men för mig betydde det ju ingenting, även fast det gav mig extra sysslor hemma som straff.
Att vara en av de populära i skolan gjorde ju inte heller saken bättre, killarna som jag umgicks med var alla bredaxlade och hänsynslösa. Själv var jag lite som dem, men det var endast på grund av att jag bar en mask, masken som gjorde att jag var en del av dem. Jag var egentligen en väldigt snäll kille, men jag hade mina dåliga dagar då och då, och vid någon av de dagarna hade jag råkat hamna i deras gäng.
På sätt och vis hade det sina positiva sidor det också, jag behövde till exempel inte bry mig om att bli mobbad i skolan med tanke på den höga respekten jag hade fått. Tjejerna flockades omkring mig som om jag hade all jordens dragningskraft, nog för att de inte bara tittade på mig men även mina så kallade vänner.
”Dave!”
Den gälla rösten skar genom hörlurarna som jag hade intryckta i öronen och med ett ryck öppnade jag genast ögonen.
”Dave!”mrs Dawson stod vid dörren till mitt rum, illröd i ansiktet och med en aning galen blick i de gråa ögonen. Det betydde endast en sak, jag hade lyckats försova mig till skolan igen och somnat med hörlurarna i öronen.
”Vad är det?”frågade jag smått irriterat av min mamma. Det var strängt förbjudet i vårt hus att tilltala föräldrarna för mamma och pappa eller ens mor och far. Det var mr och mrs Dawson för min del.
”Du kommer försent till skolan”, svarade mrs Dawson innan hon kastade en av mina använda t-skjortor som jag tagit av mig dagen innan och lämnat vid dörren, på stolen intill dörren vid resten av mina kläder. ”Upp med dig, nu!”
Hon stängde dörren med en hög smäll så att jag säkert skulle förstå hur ilsken hon var. Med en suck satte jag mig upp i min stora säng och sträckte mig efter en ren t-shirt från fotändan där en soffa fanns mitt emot den stora plasma-teven.
Saken var den att mina föräldrar var mång-miljonärer och det betydde många dyra prylar och kläder som man kunde skryta om. Inte för att jag hade lagt så stor uppmärksamhet på det hela.
Snabbt hade jag stigit upp från sängen, dragit t-shirten över huvudet och lagt på mig ett par väl slitna jeans på mig. Sedan tittade jag mig snabbt i min stora helbilds-spegel för att se ifall det svarta håret var tillräckligt rufisgt – vilket det var.
Efter det var jag snabb med att lägga tillbaka hörlurarna i öronen samt sätta på min spotify-lista på iphonen igen. Att börja dagen utan musik kunde betyda döden för både mig och de som var i min närhet.
Mr Dawson ägde ett stort företag, som sålde saker som jag ärligt talat inte hade så stort intresse av att jag hade tänkt något på det. Men tack vare det betydde det att jag oftast fick vara ensam, han jobbade dygnet runt och spenderade den mesta av sin tid på kontoret vid Lower East Side av New York.
Vi bodde däremot i ett av de dyraste hotellens högsta våningar i Upper East Side, alltså en av de största svitena. Mrs Dawson hade sin designgrej som hon höll på med hela tiden och gav sällan någon tid åt mig hon heller.
Det var konstigt hur jag kunnat bli så snäll som jag var med tanke på min dåliga uppfostran, inte för att någon visste hur snäll jag egentligen var. Några tyckte att jag liknade på Chuck Bass från Gossip Girl då jag åkte omkring i en privat limousin – vilket även gav mig mer tjejer så det lönade sig.
Med den svarta rocken på mig och väskan slängd över axeln försvann jag snabbt ut ur sviten för att inte stöta på varken tjänstefolket eller mrs Dawson igen. Väl i hissen som skulle ta mig ner till hotellets lobby lutade jag mig lättat mot väggen i bakre delen av hissen och stängde ögonen.
Att låtsas vara någon som han inte var, var defintivt inte lätt. Men med min uppväxt skulle ingen klara av att bli en vanlig tonåring med dramatiska problem i en tekopp. Jag skulle gärna ha tagit emot deras kärleksproblem, själv hade jag tillräckligt då det endast gällde vårt boende.
”Er transport till skolan står utanför, sir”, sade den anställde, unga mannen som stod utanför hissen iklädd en tråkig, röd uniform. Han sade samma sak varje morgon då jag gick ut genom dörren, men alltid lika piggt och glatt, som om han aldrig fick nog på att stå i samma position från morgon till kväll. Jag skulle ha tröttnat redan efter några minuter.
”Visst”, svarade jag kort, jag hade nätt och jämt hört den anställdes ord genom dånet från musiken som spelades i hörlurarna.
Precis som vanligt öppnade min privata chaufför, Greyson, dörren in till limousinen så att jag kunde hoppa in utan större problem. Lädersätena var som varje morgon nypolerade och någon hade dammsugit golvet. För ett år sedan hade jag fortfarande fått köra själv till skolan, men efter en liten insident med ett träd hade jag blivit beordrad att åka runtomkring i limousinen istället.
Jag hade inte ens någon överdrivet lång väg till skolan, knappt två kvarter. Men ändå, på grund av publisiteten, hade jag inte lov att gå till skolan. Nog för att jag själv hatade att gå, så jag klagade inte över min privata skjuts.
Felix, min bredaxlade samt aning enkle vän, stod som vanligt lutad mot staketet som omringade skolområdet. Runtomkring honom flockades elever från alla åldrar, som genast försvann då jag steg ur limousinen och gick mot honom.
Han flinade brett mot mig och jag nickade lugnt till svar. Att hälsa med en glad gest varje dag var överskattat och det kunde göra att jag förlorade min status som badboy.
”Jag trodde redan att du skulle försova dig, igen”, sade Felix då jag kommit innanför hörthåll. Jag hade sänkt volymen på musiken, så att den endast dovt spelade i bakgrunden.
”Det trodde morsan också”, muttrade jag snabbt till svar utan att titta på honom. Det var nog med att jag redan var tvungen att gå i den här jävla skit skolan redan.
Sedan var det något som fångade mina ögon, hon var förtrollande vacker. Med sitt långa, kastanjebruna hår som långsamt dansade omkring henne då hon ensam gick mot skolans ingång. Hennes ögon var nötbruna och tog andan ur mig. Jag hade aldrig sett en vackrare varelse förut i hela mitt liv, allting med henne var perfekt.



”Vad stirrar du på?”frågade Felix som följde min blick innan han fann vad det var som fångade mina ögon och brast ut i ett ännu bredare, retligt leende än förut. ”Summer.”
”Höh?”frågade jag dumt.
”Hon heter Summer”, berättade Felix. ”Hon började igår, vilket du skulle ha vetat om du skulle ha varit med på biologilektionen.”
Jag svarade inte, jag kunde inte förmå mig att göra det. Hennes sätt, hennes enkla stil och det där vackra ansiktet. Bilden av henne var framför mig hela vägen till första lektionen. Hur hennes tajta jeans hade visat hennes perfekta linjer och den vita skjortan som slank ovanpå henne.
”Jag tror Dave har blivit kär!”skrattade Felix då vi kom fram till resten av de populäraste killarna i gänget. Där fanns även ett par bitchiga tjejer som var en del av gänget, varav jag hade varit tillsammans med dem allihop förutom en som enligt mig endast var med i gänget för att hon var kusin med 'ledaren'.
”Som vanligt då någon ny kommer till klassen”, suckade Melissa och slängde med sitt långa, barbie-blonda hår. ”Han sätter på henne och så är det klart med det.”
De fortsatte prata om mitt sätt och rykte på skolan, men jag lät det gå förbi mina ögon. Det intresserade mig inte alls. Till min stora besvikelse då vi trädde in i matteklassen var Summer inte med och med en suck slog jag mig ner på min vanliga plats längst bak i rummet.
Professor Tennis predikade om något som hade med geometri i två timmar innan det äntligen ringde ut och plågan var över. Matematik var inte mitt starkaste ämne, inte för att något ämne var det egentligen.
För en gångs skull såg jag fram emot biologin som vi hade som lektion efter det. Felix föreslog att vi skulle skippa lektionen och gå för att se någon basebollmatch istället men jag låtsades om att jag inte hörde honom då vi gick in genom dörren.
Och där var hon, längst fram i klassrummet med blicken fäst mot fönstret bredvid henne. Hon såg ut som en ängel, med den drömliknande blicken och det lugna uttrycket.
”Kör hårt”, sade Felix innan han knuffade mig mot hennes pulpet och själv gick han längst bak i klassrummet där vi vanligtvis satt.
Hon vände sig genast om då hon märkte att jag slog mig ner bredvid henne och lade väskan på bordet med en hård smäll.
”Hej.”
Jag skämdes, min röst lät inte alls lika cool som jag hade hoppats på. Det var sällan som jag brydde mig om att känna mig pinsam över något, eller ens generad, men den här gången var det annorlunda. Det var något med henne som fick mig att känna mig varm inombords, även fast jag aldig hade pratat med henne.
”Tja”, svarade hon avslappnat utan att släppa blicken från mig. Hon var envis och förmodligen väldigt självsäker med tanke på hur hon uppträdde. ”Du verkar inte vara en kille som sitter längst fram i klassrummet.”
Jag gav ifrån mig ett snabbt fnysande ljud och log, såklart jag inte gjorde det. Var det verkligen så lätt att genomskåda mig?
”Du själv ser ut att inte riktigt höra hemma här framme”, svarade jag utmanande och höjde mina ögonbryn mot henne.
”Om du är intresserad, kan jag berätta att jag har toppbetyg”, svarade hon utan någon värre skrytande röst.
”Kanske vill du bli min privata stödlärare?”föreslog jag innan jag sakta närmade mig henne så att våra ansikten nästan rörde vid varandra. Jag kunde känna hennes rädsla spegla sig i ansiktet på henne, men snabbt gömde hon det och fortsatte envist att titta mig i ögonen.
”I dina drömmar”, svarade hon och knuffade till mig för att få bort mitt ansikte ifrån hennes. Andra tjejer som jag föreslagit det för hade genast fnittrat generat till och blivit illröda i ansiktet. Men jag gillade utmaningar, tydligen var det här en av dem.
”Jag heter Dave förresten”, berättade jag sedan för att fortsätta vår konversation. ”Och du är?”
”Summer”, svarade hon. ”Hopcings.”
”Det passar ditt söta ansikte”, flirtade jag lätt och tittade ner på hennes händer som var på bordet några centimeter ifrån mina.
Hon fnyste och himlade med ögonen. ”Bra försök, prettyboy, men du lär behöva komma på bättre tekniker för att få mig på fall.”
”En utmaning alltså?”sade jag uppmanande. ”Du ska veta att jag gillar utmaningar, och jag har än så länge aldrig misslyckats.”
”Någon gång måste väl bli den första.”
”Kanske det.”
Jag hade rätt, det skulle verkligen inte bli lätt att få henne på fall. Men det var absolut inte omöjligt, det hade jag redan räknat ut. Hon var en tjej som gillade att man kämpade för henne, vilket jag skulle göra och inte bara för att jag ville ha henne som en av de andra tjejerna. Jag ville ha henne för att hon hade en speciell dragningskraft. Som min egen drog.

Bra