Bytet (svarta vingar)

Titel: Bytet (min ändring från svarta vingar)
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Handling: Det är väl ungefär samma handling som i min andra dock har jag ändrat några saker. Men prologen är densamma och ungefär kapitel 1. Så jag kommer att lägga upp prologen här senare.

Sebastien och hans familj flyttar in till ett stort hus när han är liten. Men då vet de inte vad för onda ting som finns där. Några år senare planerar familjen att rensa den gamla vinden som de har låtit vara sen de hade flyttat dit. Sebastien hittar då en gammal bok som han genast blir intresserad i. Han börjar läsa och upptäcker att det är en dagbok, det han inte vet är att han har väckt en demon. Sebastien upptäcker direkt att det bara är han som kan se demonen men han tror att det är hans skyddsängel.


Inledning:

Demon: En demon är en övernaturlig varelse som lever på det onda. All kraft de har, har de sugit åt sig från en människa/varelse som har känt ilska, avundsjuka, sorg och andra negativa saker. Detta gör att de växer sig större och starkare och de älskar att utnyttja andra. De visar sig inte synliga för alla då de vill lura deras ”byte” så att personer i omgivningen tror att de är 'psykiskt sjuka'. En annan egenskap de har är att transferera sig till andra platser. Demoner är också riktigt bra lögnare och de kan också göra så att bytet börjar hallucinera. De flesta demonerna utgår efter att ge hallucinationer beroende på vilken rädsla bytet har. Men demonerna består av olika raser och alla tre raser har olika egenskaper och utseende på grund av vilken bakgrund de har. Även om alla har olika raser så har de gemensamt att de har svarta vingar. Men vingarna ser man bara när ljus från solen eller annat ljus från himmelen lyser på dem.

•Ursprunglig demon: (Även kallad ”äkta”, ”ren”.) Är de demoner som föddes till en demon. Alltså vars föräldrar var demoner (spelar ingen om vilken ras de har). De ursprungliga är starkare än de lysande och de oförlåtliga,de har också mer makt än de andra då de är de äkta. På grund av detta har de väldigt stort ego och älskar att få uppmärksamhet. De beter sig alltid som de är bäst när de är i sällskap med de andra raserna. De ursprungliga är också de enda demonerna som har en övertalningsförmåga vilket gör att de som blir deras byten får det svårare. De är också de enda demonerna som kan göra så att man inte blir genomskinlig, utan de kan också göra så att alla tror att de är människor då man kan röra dem. Deras kännetecken är deras kolsvarta hår och deras bleka hud. De har också så kallade ”märken” i guldfärg. Dessa märken är som ett snirkligt mönster som sprids ut på deras armar, hals, ansikte och ben. På märkena kan man se hur stark en demon är, vilken ras den tillhör m.m.

•Lysande demon: (Även kallad ”förvandlad”, ”ung”) De har fått sitt namn på grund av att de ger ifrån sig ett starkt lysande ljus när de förvandlas. Alltså, dessa demoner är inte ursprungliga. De kan ha varit en människa eller en annan övernaturlig varelse som kan ta mänsklig form (Änglar räknas inte in hit.). Förvandlingen sker genom en ritual av antingen en lysande eller en ursprunglig demon som har förföljt den. De lysande har bara ett kännetecken. Eftersom de är förvandlade ser de ut som de gjorde när de var mänskliga, förutom att de svarthåriga ändras till att bli brunhåriga. Men deras märken är istället i silver.

•Oförlåtlig demon: (Även kallad ”fallen”, ”svag”.) Är fallna änglar. De har alltså gjort något ont vilket gör att de blir demon istället. De äkta gillar inte de fallna då de kommer från den goda sidan. Alltså motsatsen till vart demonerna ursprungligen är ifrån. Dessa behandlas alltså illa av resten av demonerna. Eftersom de är från den goda sidan kan de inte ge hallucinationer till sina byten, detta gör det svårare för dem att bli starkare. Därför kallas de även ”de svaga”. En oförlåtlig har kvar sitt förra utseende (väldigt ljushyad, platinablont hår, ljusblå ögon) och deras märken är istället svarta.

Levnadssätt: Alla demoner lever på att bli starkare, det är som om de vore deras mat. Fast även om de lever så åldras de aldrig, de har ingen ålder. De ursprungliga är ett undantag eftersom de föds som demoner. Detta gör att de istället slutar åldras när de är i tjugoårsåldern. De flesta demoner väljer ett byte efter någon som ser ut att vara i samma ålder (utseendemässigt) och att de är i samma kön. Detta gör att de lättare får ett förtroende från bytet då det bildas som en vänskap mellan dem. Många demoner vill få sin kraft snabbare. Men de som är lätta att övertyga ger mindre kraft än de som är svåra att övertyga.

Men det finns en dålig sak som många demoner har problem med. Det är att det finns de som vet om demonernas existens. Eftersom en oförlåtlig demon inte kan göra ritualer så släpper de sedan bytet fritt när den är för svag för att ge dem mer krafter. Detta gör att de sedan förbereder sig ifall att de skulle hamna i samma situation igen. De finns väldigt få sätt att stoppa en demon från detta; döda dem eller söva dem. Att döda dem är nästan omöjligt så de flesta blir sövda. Det bytet gör är att fängsla dem i ett föremål, demonen kommer inte ut förens Nyckeln (ett byte som har fängslat sin demon) sedan har dött eller att ett nytt byte släpper ut dem av misstag. När en Nyckel fängslar en demon så är den fortfarande ett byte, men demonen kan inte kontrollera något eftersom de är fast. Därför säger man att de sover. Fördelen för Nycklarna är att ingen demon kan förfölja dem då ett byte kan bara ha en demon.

~~~~

Om ni har frågor och sådant eller undrar/något ni inte förstod så uggla mig gärna så kan jag förklara lite bättre. :]

Lite taggningar ifall ni vill läsa:

*bevakar*

låter bra!
*bevakar*

Har du kommit på allt själv? ^^ o.o

Ja det har jag!

Fascinerande! *imponerad*

Mera! vill läsa svarta vingar iaf! Snälla, kan du länka? :3

Så prologen är densamma men jag har ändrat mycket på kapitel 1. Så ni som redan har läst prologen kan hoppa över den om ni vill. ^^


Prolog

Bilen åkte upp för garageuppfarten till det nya hus vi skulle bo i. Jag tittade nyfiket ut på det stora mörka huset framför mig, jag fick känslan att något ont låg och väntade över det gamla huset. Min mor hade blivit så glad när hon såg att huset äntligen skulle säljas och direkt när hon fick reda på det ringde hon den förra ägaren. Marilyn, som min mors namn var, fick köpa den direkt. Det var nästan som om den förra ägaren ville flytta därifrån så fort som möjligt.

Bilen stannade och jag och mina systrar klev ut ur bilen. Ett 'ooh' och ett 'aah' lämnade våra munnar när vi fick se huset på närmre håll. Huset var lite kusligt på utsidan men våra föräldrar hade gjort om insidan så att det skulle se mer hemtrevligare ut. Jag och mina systrar sprang mot dörren och försökte öppna men det var låst så vi var tvungna att vänta. Ett suckande hördes från min äldsta syster. Vi satte oss ner på terassen och tittade ut över gården och på det vildvuxna gräset. Tillsammans satt vi och fantiserade om hur mycket vi skulle leka på trädgården efter gräset hade klippts. Min syster Esther tog av sin vita slokhatt som passade hennes blomstrande klänning i fina pasteller. Hon satte den sedan på mitt huvud och jag log mot henne. Min näst äldsta systern bara flinade åt mig.

"Varför gör du han så flickig Esther? Han är en pojke." sa hon och himlade sedan med ögonen. Hon rätade till sin prickiga kjol och började sedan pilla med sin långa tjocka fläta hon hade i håret. Hon var den enda i vår familj som hade mörkt brunt hår. "Det enda bra är att han gillar att leka med dockor med oss." fortsatte hon.

Min syster Esther tittade allvarligt på henne. "Ines, bara för att man är en pojke eller flicka spelar det ingen roll vad man tycker om att göra. Han väljer ju det själv också, det är väl inte så kul att vara ensam då han är både minst och den enda pojken." Jag hade alltid tyckt om Esther, hon var alltid så snäll och hon har alltid accepterat alla. Hon tittade ut mot bilarna där våra föräldrar höll på att lägga fram kartonger på uppfarten. Solen lyste mot hennes ansikte och hennes blonda lockiga hår såg nästan ut att börja lysa. Man kunde se fräknar dyka upp på hennes lite röda kinder som solen hade gett henne. Jag tittade på henne förundrat men drogs tillbaka till verkligheten när min mor kom upp för de få trappstegen upp till terassen. Vi reste oss upp och hoppade av lycka när vi såg Marilyn vrida nyckeln i låset, vi kunde höra det klickande som betydde att vi kunde gå in.

Ines rusade snabbt in i den stora entrén. Framför oss var det en stor spiraltrappa som jag bara hade sett på filmer eller hos rika familjer på tv'n. Till höger fanns det ett stort valv som ledde till det stora vardagsrummet och till vänster befann sig köket. Det var som ett helt nytt hus inomhus, allt hade renoverats och väggarna hade målats i ljusa crème-färger för att få den lugna känslan fram. Utomhus hade den mörka färgen på väggarna börjar flagna och lossna. Vår mor bad oss att välja rum så vi sprang upp för den fina trappan till andra våningen, men eftersom jag var mindre än mina systrar så sprang de lätt om mig. De tog var sitt stora rum och jag hörde dem ropa "Denna är min" när jag gick vidare till nästa rum. Jag öppnade dörren men kom in till ett mindre rum, rummet hade passat mycket bättre till en kontorsrum och det var nog det den skulle bli. Jag lät dörren vara öppen när jag gick till nästa rum, det var redan möblerat där så jag antog att det var mina föräldrars.

Det förvånade mig att det inte fanns något mer rum på den våningen så jag började gå upp för en till trappa som ledde till den tredje våningen. När jag kom upp möttes jag av två dörrar; till höger stod det "vind" men ett lite äldre typsnitt. Så jag gick mot dörren till vänster men till min förvåning var den låst. Jag drog ned handtaget igen men det funkade fortfarande inte så jag beslutade mig att gå ner och be mamma öppna den. På nedervåningen började hallen sakta att fyllas med kartonger, mina systrar började bära upp sina egna kartonger. Eftersom min mor inte kunde hjälpa mig på ett tag beslöt jag mig att titta runt i huset.

Jag gick in i det stora vardagsrummet och möttes av allt ljus som släpptes in från de stora fönstrerna som tog upp den breda väggen. Jag drog för de rödaktiga gamla gardinerna för att minska på det bländande ljuset men istället täcktes mina händer av damm. Ett suckande lämnade mina läppar och jag klappade händer för att få bort det mesta av dammet. Min blick fastnade sedan på det stora svarta pianot som tog upp en stor del av rummet. Jag gick med långsamma steg och nästan hasade mig fram samtidigt som jag tittade förundrat på det vackra instrumentet. Min mor hade alltid tyckt om att spela piano men eftersom vårt förra hus var mindre fick vi knappt plats med ett stående piano. Jag satte mig försiktigt på pallen och fällde upp det mörka locket som skyddade de vita och svarta tangenterna. Mina fingrar strök försiktigt över dem och jag tryckte sedan ner en not som gjorde ett ljud som ekade vackert.

Jag tittade mig omkring och föreställde mig ljudvågorna studsa på väggar och möbler. Ett fascinerat leende prydde mitt ansikte samtidigt som jag tryckte ner fler noter för för att skapa en melodi som inte hade funnits tidigare. Även om det lät falskt med de blandade noterna kunde jag inte sluta förundras för det vackra ljud pianot lämnade sig. Jag hörde ljud av klackskor eka tillsammans med melodin och jag kunde känna av min mor gå in i rummet.

"Där är du ju, min son." säger hon med ett litet leende på sina läppar. "Gillar du pianot?" Jag nickade som svar och tryckte ner några noter till. "Jag kan lära dig piano nästa år då du också börjar skolan. Då får du även ta lektioner om du vill." Hon log lite mot mig. "Du ville mig något förut, behöver du hjälp med att packa upp eller bära upp kartongerna?"

"Jag behöver nog hjälp med det också." medger jag lite. "Men det var låst till ett rum och kan du snälla låsa upp det. Snällaaa." bad jag henne och knäppte mina händer i en bedjande gest. Hon log ännu mer och ett litet skratt lämnade hennes läppar

"Såklart jag kan göra det. Men då får du visa mig!" Jag sprang förbi henne och ut mot hallen men tänkte mig inte för att massa kartonger var i vägen så jag föll över några. Jag ser en mörkhårig gestalt i ögonvrån när jag försiktigt reser mig. Gestalten lade sina armar i kross samtidigt som jag gnydde lite över smärtan som jag hade i mina handflator.

"Du är ju inte klok Sebastien, du vet ju att vi flyttar. Alltså har vi ju massa kartonger överallt!" sa Ines och himlade med ögonen. Min syster Ines var två år äldre än mig; alltså 8 år. Hon hade aldrig gillat att vara den näst äldsta bland syskonen. Det gjorde att hon varken räknades som minst eller äldst och hon hade aldrig gillat att bli kallad 'mellanbarn'. På grund av det har hon alltid trott att hon har rätt att behandla mig och Esther som hon vill; alltså negativt. Eller, det är vad jag har fått känslan av.

Jag reste mig upp försiktig och gav henne en liten sur blick och fortsatte att springa uppför alla trappstegen. Efter att ha nått toppen la jag mig på marken och pustade ut, Marilyn kom en kort stund därefter. När hon plockade fram nyckeln fick jag samma känsla i kroppen som tidigare när hon låste upp ytterdörren. Jag hade också en nyfiken känsla i mig då jag ville veta hur rummet skulle se ut. Efter ett klickande öppnade hon dörren långsamt och jag trängde mig in snabbt och stod i det stora rummet. Rummet hade två sneda tak då vi var högst upp i huset. Längst bort i rummet var det ett stort fönster med en bred fönsterbräda där man kunde sitta på. Väggarna hade målats i en ljusare färg som de andra väggarna i resten av huset, men de hade behållit det gamla mörka golvet. Jag sprang till fönstret och tittade nyfiket ut och fick en fin utsikt över trädgården på framsidan och gatan och våra grannar.

"Detta rum vill jag ha." sa jag utan tvekan. Jag visste inom mig hur jag skulle möblera mitt rum och pryda mina vägar och sneda tak. Det var verkligen ett drömrum tänkte jag inombords. Min systrar kom in i rummet och tittade runt och jag kunde höra Ines mumla ord att hon var avundsjuk. Men det gjorde bara att mitt leende blev ännu större.

Men då visste jag inte hur dåligt det skulle bli för mig för att jag valde det rummet. Hade jag fått välja några år senare hade jag hellre valt kontorsrummet.



Kapitel 1

Jag reste mig upp och försökte hitta i mörkret, men inget ljus kunde hjälpa mig för att ljuset var inte så starkt för att ta sig hit till denna plats; en plats som var ett helvete för de onda. Även om vi må vara listiga så finns det alltid dem som kan ta makten över oss. Men detta var mitt fel, jag hade gått in i min egna fälla för att jag hade berättat allt. Sådant som bröt mot vår arts regler att göra.

Jag kände mig vilsen i mörkret men jag fortsatte att söka med armarna framför mig, samtidigt som jag gick mot något jag inte visste. Tillslut efter en stund letande kände jag ett handtag som jag sedan ryckte i. Det var låst och ett skrik lämnade min mun; ett vettskrämt skrik. Det var själva låset som skrämde mig, för det var beviset på att jag var fast och att det inte var en dröm. Även om jag inte kunde drömma.

Jag ryckte om och om igen i handtaget men den vägrade lyda min vilja. Iskalla tårar rann ner för mina kinder samtidigt som jag gav ifrån mig starka snyftningar som störde min andning. Ett skrik skulle inte släppa mig härifrån, jag behövde hjälp från utsidan men ingen visste om mig.

På ryggen kunde jag känna mina mörka vingar värka och jag kunde redan känna alla krafter inom mig försvinna långsamt. Inom mig kunde jag höra en välbekant röst mumla de ord som var en mardröm; ord som jag trodde att jag aldrig skulle få höra igen. ”Du ska fängslas och aldrig komma tillbaka. Du ska ligga förevigt i djupsömn och inte kunna yttra ett ord till yttervärlden.” Jag visste att allt var mitt fel, många varnade mig för detta men jag var för blind för att se vad mitt byte höll på att planera.

Så jag satte mig ner tillslut och stängde mina ögon och lät mig sköljas av den sömn som väntade på mig.

Ett dunkande hördes och jag satte mig snabbt upp i sängen alldeles andfådd. Jag var kallsvettig så jag förde min hand mot min panna. "Mardröm" mumlade jag för mig själv. Som vanligt hade jag glömt vad jag hade drömt men jag kom alltid ihåg om det var obehagligt eller inte. Jag försökte minnas men det var som om någon hade tagit bort minnet från mig.

Det var kolsvart i mitt sovrum då det var natt så jag lutade mig bakåt och la mig på rygg. Men det var då jag hörde ett dunkande igen och det var nu jag lade märke till det. En rädsla började sprida inom mig samtidigt som jag satte mig upp igen och tittade stelt åt dörrens håll. "Hallå?" sa jag men inget svar fick jag tillbaka. Det gick en minut innan jag hörde dunkandet igen. Jag samlade mig mod och reste mig upp och började gå mot dörren. När jag hade öppnat lite av dörren kikade jag ut mot den mörka korridoren. Mina ögon började vänja sig av mörkret och jag började se lite konturer av de få föremål som var intryckt till väggen till vänster om mig.

Jag gick långsamt mot trappan till höger om mig och när jag började ta första steget neråt hörde jag dunkande igen. Nu visste jag exakt vart det kom ifrån, så jag gick mot dörren som ledde till vinden. Men jag var lite nervös eftersom jag visste att dörren var låst. Den förra ägaren, som var en väldigt lustig dam vad vi hade fått reda på senare, var väldigt paranoid och hon bad oss att inte gå in till vinden. Hon höll på att tjata om någon nyckel och något fängslat. Vi förstod oss aldrig på henne men vi tyckte att det var bättre att vi lät vinden vara låst. Så Marilyn hade alltid låtit dörren vara låst då damen alltid kom på besök hos oss bara för att kontrollera att vi hade lyssnat på henne.

Jag drog ner handtaget men till min förvåning var det inte låst och jag blev genast osäker på om jag borde gå in. Men sedan efter att ha funderat en kort stund, men som kändes som evigheter, beslöt jag mig för att gå in och titta. Det enda jag ville veta var vad det var som gjorde det dunkande lätet. Så jag gick in och kisade men såg bara lite av konturerna av allt som fanns där inne. Min hand letade automatisk efter knappen för att tända och jag hittade den tillslut till höger om mig.

Jag gnuggade mig i ögonen och gäspade lite innan jag studerade hur det såg ut. Det var lika stort som mitt rum men det hade inte renoverats här. Men det var inte så konstigt då vi hade låtit vinden stå låst sen jag var liten. Vi hade bott i detta hus i snart nio år så det betydde att jag var femton år nu. Det var kartonger överallt och jag hade aldrig sett så många kartonger på en och samma plats förut. Man kunde se lite äldre möbler sticka fram här och där men då var det bara någon liten kant av dem. Det luktade instängt och allt damm där inne stack mig i halsen när jag andades.

Men jag tröttade tillslut då jag inte hittade något intressant. Inget som heller kunde visa något tecken på att ha orsakat dunkandet där inne, så jag gick tillbaka till mitt rum med tunga och trötta steg. Efter att ha slängt mig på sängen och landat med ansiktet intryckt i kudden så började jag fundera litegrann.

Vad var det för något som orsakade dunkandet? Det kan ju inte ha varit en liten råtta eller något annat djur för att det var ju väldigt högt. Om det var en människa, hur skulle den personen överlevt då? Då hade den människan varit inlåst i flera år och inte haft tillgång till mat eller något annat. Ingen skulle överleva det. Sedan, varför var dörren olåst?

Jag gäspade en gång och sedan en till gång och glömde sedan vad jag tänkte på. Jag gnuggade mitt ansikte in i kudden och somnade. Det sista jag hörde innan jag somnade var orden ”Hitta boken och släpp ut mig.”

~*~


Jag tuggade klart den sista biten av mackan och drack sedan lite av det varma teet. Det var morgon och hela familjen satt vid bordet och åt frukost. Lukten av nybakat bröd hade spridits runt i hela huset och när jag hade vaknat hade jag rusat ner till köket direkt. Jag hade alltid tyckt att brödet var godast när det var som varmast, sedan när smöret och osten smälte på så blev det ännu godare.

Vi satt tysta och åt, i bakgrunden kunde man höra regnets droppar landa på fönstrens runt i huset. Då och då kunde man höra min far bläddra sida i dagens tidning. Ines skrev något på sin telefon i smyg som om vi inte skulle märka det och Esther såg ut att dagdrömma. Min mor Marilyn tittade ut genom fönstret och såg ut att vara i djupa tankar. Det var bara jag som fortfarande åt.

"Evelyn har dött" sa min mor helt plötsligt och alla blickar fästes på henne. Evelyn var den äldre damen som hade kommit till oss några gånger varje vecka för att se att vi inte hade gått in till vinden. "Hon dog igår. Eftersom vi har känt henne länge tycker jag att vi ska gå på hennes begravning." Ett suckande lämnade Ines läppar.

"Hon va' ju ba' galen så ja’ vill inte gå på hennes begravning." sade hon och la ner sin telefon i fickan och snurrade på sitt glas ett varv, det var en vana hon hade.

"Sorgligt" mumlade Esther och såg lite stel ut

"Sedan tänkte jag att vi kan ju rensa på vinden nu. Vi behöver lägga våra saker som vi inte använder där uppe. Jag tror inte ni leker med era gamla leksaker längre, det var ju trots allt några år sedan." fortsatte min mor. Jag tittade upp på min mor som om att jag hade kommit på en idé.

"Aha, var det därför dörren till vinden var olåst igår?" frågade jag. Hon tittade förvånat på mig och jag tittade lite frågat tillbaka på henne. "Igår kväll hörde jag ljud från dörren och sen när jag drog ner handtaget för att kolla vad det var så var det öppet” fortsatte jag och nickade lite med huvudet.

"Du måste ha drömt eller gått i sömnen Sebbe" svarade Ines mig med en irriterad ton och himlade med ögonen. Jag tittade på henne och sedan på mina andra familjemedlemmar som såg ut att hålla med henne.

”Det var det väl då” mumlade jag tyst och tittar ner på bordet. Men jag visste inombords att det var på riktigt.

"Jag behöver en ny klänning då för jag äger knappt något svart." sa Esther tillslut för att byta samtalsämne och låta den obekväma känslan bland oss försvinna. ”Jag har ändå ingenting att göra idag.” Mor tittade på henne och log lite.

”Jag kan ta med er till affären så ni kan köpa lite kläder. Vi behöver köpa mat sedan också.” sa Marilyn och reste sig upp för att duka av bordet.

”Jag följer inte med” svarade jag henne och reste mig upp från bordet. ”Tack för frukosten” sa jag innan jag lämnade rummet. Jag kan medge att jag blev lite besviken att de inte trodde mig, men sedan att det skulle komma oljud från vinden är inte troligt så jag förstod dem lite.

Jag sprang upp de alla våningarna och gick till vinden för att öppna dörren. ”Det var ingen dröm” mumlade jag för mig själv och ryckte ner handtagen. Men till min förvåning var det låst och jag blev besviken. Det var väl trots allt en dröm då. Ett suckande lämnade mina läppar och jag gick sedan in till mitt rum och stängde efter mig. Det var ganska mörkt i mitt rum eftersom solen inte var synlig på himlen och jag ville inte tända taklampan och bländas av det jobbiga ljus den gav ifrån sig. Jag lutade mig mot dörren och la armarna i kors och tittade ut över rummet. Jag tittade på fönstret på andra sidan rummet och gick sedan och satte mig på fönsterbrädan för att titta ut och ner på gården. Gräset hade klippts och i rabatten kunde man se blommor som inte hade fällts ut på grund av vädret. Gatan var helt öde och de flesta satt nog inne för att undvika ovädret. Efter tag såg jag min familj gå till bilen och jag följde dem med blicken när de började åka tills de försvann helt och hållet.

Min arm stötte emot det kalla fönstret och jag hoppade till lite av kylan men lutade sedan mitt huvud mot fönstret. Jag andades ut genom munnen och det bildades ånga på fönstret men till min förvåning så såg jag mönster i ångan som hade bildats. Efter att ha flyttat på mig lite andades jag mer på fönstret för att se vad det var för mönster och jag kunde se att det skulle föreställa en bok. ”Vad är det här för något?” mumlade jag för mig själv.

Ångan krympte och försvann helt och hållet och när jag andades en till gång för att se mer på mönstret så var det inte kvar. Bara vitt, men helt plötsligt såg jag något börja rita igen. Det första som kom fram var ett stort S och sedan ett litet l. Jag sa bokstäverna som skrevs lågt för mig själv tills en punkt sattes efter en stund. Framför mig stod det tre ord. ”Släpp ut honom.” mumlade jag än en gång för mig själv.

”Släpp ut honom?” sa jag högre och rätade på mig. ”Vem ska släppas ut? Det är väl ingen som är fast i en bok heller. Eller?” Men inget mer skrevs efter det så jag tog lite kläder från min byrå och gick ner till badrummet på andra våningen

Badrummet var ganska stort så vi hade också ett stort badkar som tog upp en stor del ett av de fyra hörnen i rummet. Jag gick med barfota fötter över det gråsvarta klinker som täckte golvet och jag satte på vattnet för att fylla på badkaret. Efteråt gick jag till handfatet för att borsta tänderna. Efter att jag hade tagit på lite tandkräm på tandborsten förde jag den till min mun och jag tittade på mig själv i den stora spegeln framför mig. Som vanligt började jag grimasera för mig själv och rufsa till mitt blonda lite lockiga hår. Jag stirrade sedan in i mina egna grå ögon och studerade dem en liten stund. Ögon var något som jag fascinerades av, inga ögon var sig lika och tittade man närmre kunde man se de små tunna mönster i regnbågshinnan. När jag spottade ut tandkräm en sista gång sköljde jag av tandborsten och hoppade i badkaret som precis hade fyllts upp med vatten.

Jag la mig ner och gled långsamt ner med huvudet och sedan under vattnet. Mina ögon var stängda och jag lyssnade efter ljud men det enda jag hörde var plaskandet av vattnet. Denna tystnad var något man verkligen uppskattade när man ville bli av med alla sina jobbiga tankar.

När jag behövde andas gled jag upp till ytan igen och öppnade ögonen. Jag tog schampot som var på badkarskanten och sedan schamponerade jag mitt hår lite snabbt. Efteråt gled jag ner med huvudet igen men inte lika långt denna gång, utan jag stannade så att mina öron var under vattnet. Jag började nynna lite och för att min röst lät annorlunda när man lyssnade under vattnet. När jag sedan tystnade hörde jag något annat i bakgrunden så jag låg tyst och lyssnade på det. Det lät som om det kom från pianot så jag satte mig upp snabbt och jag hörde att det var pianot. Vem spelar på pianot?

Jag reste mig upp och torkade mig snabbt för att sedan klä på mig. Eftersom jag såg min familj åka iväg så visste jag att jag var den enda hemma. Så det måste ha varit någon inbrottstjuv eller något liknande. Så jag kunde känna pulsen höjas och mitt hjärta slå högt inom mig. När jag hade klätt på mig öppnade jag tyst badrumsdörren och smög långsamt ner för trappan.

Personen kan inte ha hört mig eftersom han eller hon spelade väldigt högt. Jag lyssnade samtidigt och denna människa måste vara riktigt duktig på piano för det var inte lätta melodier han spelade. Min mor hade hjälpt mig att spela piano men jag hade ingen talang för musik kom jag på senare. Även om jag har suttit framför det där pianot flera timmar per vecka så var jag nästan lika dålig som jag var från första början.

När jag kom fram till tröskeln till vardagsrummet så stannade piano spelet så jag tittade snabbt in för att se vem det var. Men det var ingen där och jag hade absolut inte inbillat mig allt pianospel. Jag gick långsamt mot pianot och hukade mig lite för att kolla om någon var bakom piano.

”Hallå? Är det någon där?” frågade jag men jag fick inget svar och jag kunde heller inte se några fötter under pianot. Jag tittade runt på alla möbler och bakom de fördragna gardinerna men det fanns inget man kunde gömma sig bakom, så jag gick vidare till pianot och satte mig sedan på pallen. ”Konstigt.” sa jag för mig själv och tryckte ner några ackord på pianot och stängde sedan locket efter en stund.

När jag lämnade vardagsrummet öppnas ytterdörren så jag hoppade till lite. Esther kom in med en stor påse i sin hand. ”Hej Seb.” sa hon och klev in och tog av sig sina skor och hängde upp sin regnkappa. Hennes blonda hår var dyngsurt så hennes lockar hade försvunnit men hon hade fortfarande ett leende på sina läppar. Ines kom in bakom henne och hon såg irriterad ut som vanligt.

”Dumma regn” sa hon och ställde sin påse bredvid Esthers och tog också av sig ytterkläderna. Efteråt tog hon sin påse igen och gick med irriterande steg upp till sitt rum.

”Jag förstår inte varför hon är så irriterad hela tiden.” muttrade jag för mig själv och Esther skrattade lite.

”Hon har alltid varit sådan så det förvånar mig att du fortfarande är chockad över hennes beteende.” skojade Esther och gav mig en liten puff på min axel innan hon gick upp till sitt rum för att lämna sina nya kläder.

Jag tittade sedan på mina föräldrar när de kom in. Min far gick raka vägen till köket för att lämna alla matvaror de hade köpt, men min mor tittade på mig och log.

”Ska vi gå och rensa i vinden nu?” frågade hon och jag nickade som svar.

~*~

Hela familjen var inne i vinden och rotade i lådor och slängde saker i stora svarta påsar. Om vi hittade något intressant fick vi spara det så jag och mina systrar letade snabbt i alla lådorna för att ta det vi gillade snabbt. Rummet tömdes långsamt på prylar då vi tittade i varje kartong för att antingen slänga något eller spara något. Många möbler var dolda bland alla kartonger och min mor blev genast förtjust i en byrå hon hittade.

Jag hittade blandat lite LP-skivor och en vinylspelare så jag bar in de direkt in till mitt rum så fort jag fick syn på dem. Jag hade länge velat ha en vinylspelare då jag tyckte om den gamla känslan man fick av dem. Men min far fick hjälpa mig med den för jag hade inte klarat av den helt själv. Även om den inte är så stor så väger den väldigt mycket.

Efter ett par timmars rotande lyckades jag ta mig till hyllan som var på andra sidan rummet. Jag hade hela tiden i tanken över att jag skulle hitta boken av en lustig anledning. Jag visste inte ens hur den såg ut. Det var som en kraft som hade intalat mig att jag måste hitta den. Hyllan var fylld med gamla och dammiga böcker så jag drog ut en bok var för sig men hittade inget intressant eller något som skulle likna boken jag letade efter. Jag flyttade lite snabbt på foten men sparkar lite löst in i något hårt så jag tittar ner och tittar förvånat. Hur kunde jag inte se den innan?

Bredvid mig var det en mörkbrun kista vars höjd var till mina lår. Jag hukade mig ner och tittade på den. Nyckeln satt i låset så jag låste upp och öppnade sedan kistan. Inuti fann jag ljus, rökelser, kritor och mycket mer. Jag visste inte vad alla saker var till för men det var boken som låg överst som tog åt min uppmärksamhet. På framsidan kunde jag se att det stod ordet ”dagbok” med samma snirkliga bokstäver som det står på dörren till vinden.

”Vad hittade du?”

Jag vände mig om snabbt och tittade på personen bakom mig.

”Ta det lugnt Seb! Det är bara jag.” sa Esther och log. Hon tittade sedan på kistan och öppnade munnen. ”Men vilken fin kista du har hittat! Vad finns det i den?”

Jag gömde boken utan att hon märkte och sedan tittade jag ner i kistan igen och tog upp ett stearinljus. ”Det finns stearinljus, rökelser och lite sådant bara. Men jag vill ha denna kista så det är ingen idé” svarade jag henne för jag visste att hon så gärna ville ha den.

”Ååh” sade hon och gjorde en liten ledsam min. ”Aja, du hittade den först så.” sade hon sedan och gick sedan iväg för att rota vidare. Jag pustade ut och reste mig upp och gick till mitt rum med boken i famnen.

När jag stängde dörren till mitt rum satte jag mig i skräddaställning på sängen och tittade ner i boken. Jag slog upp första sidan och började läsa tyst för mig själv. Det var i skrivstil så det tog en stund för mig innan jag listade ut vad det stod:

Kära dagbok

Mitt namn är Evelyn och jag är en femtonårig flicka. Jag beslöt mig att börja skriva i denna bok för att den senaste tiden har jag börjat bli förföljd av en…

”Jag skulle inte läsa det där om jag vore du.”

Jag hoppade till och tittade upp för att se vem det var framför mig. Ett par isblå ögon stirrade in i mig. Jag slog ihop boken och la ned den försiktig på golvet, min blick lämnade aldrig pojken framför mig. Han stod framför min säng och tittade på minsta lilla rörelse jag utförde. Hans armar låg i kors, vilandes på hans bröstkorg. Jag hade aldrig sett denna pojke förut så jag började studera hans utseende.

Han tittade på mig som om han tyckte det var kul att jag att jag inte hade sett honom förut. Jag la märke till att hans ögon nästan såg ut att lysa mot hans mörka långa hår. Eller, det var inte riktigt långt utan mittemellan. Till hakan ungefär och man kunde se lite lockar här och var i hans hår. Han hade en svart skjorta som nästan tog upp hela hans hals och han hade ett par svarta åtsittande byxor på hans långa smala ben. Över hans skjorta hade han en mörkgrå genomskinlig kofta eller jacka av något slag. Den var lite luftig och väldigt stor för honom, den nästan nådde honom ända ner till hans knän.

"Vem är du?" sa jag tillslut och pojken som såg ut att vara i min ålder slappnade av lite i armarna och i ansiktet. Jag kunde även se ett litet leende smyga sig fram på hans smala läppar.

"Adrian är mitt namn" svarade han mig, han rörde sig inte en millimeter.

I tystnaden mellan oss kunde vi höra regnet ösa ner i bakgrunden. Båda våra blickar fästes mot fönstret när en blixt hade lyst upp vårt rum. När det blixtrade till igen sneglade jag lite åt Adrians håll och tyckte mig kunna se ett par svarta vingar bakom honom på hans rygg. Men när jag blinkade en till gång var de inte kvar så jag ryckte diskret på armarna för mig själv och låtsades sedan som ingenting. Jag kunde trots allt inbillat mig allt och det var ändå väldigt mörkt i rummet. Eftersom jag oftast brukar inbilla mig att se saker i mörkret så antog jag för mig själv att det var likadant nu.

Jag tänkte säga en sak men ångrade mig i sista sekunden så jag tittade osäkert på honom istället. Jag bet mig försiktigt på underläppen men han tittade fortfarande mot fönstret. Han hade flyttat lite på sig när jag inte hade märkt. Nu lutade han sig mot den mörkbruna höga byrån som låg intill väggen mittemot min säng. Jag ville veta mer av honom för hela han gav mig en mystisk känsla. En mystisk känsla som pirrade inom mig. Jag var nyfiken men förut hade jag alltid dragit mig undan istället ifrågaställa allt, men jag bestämde att jag skulle ändra på mig nu. Han hade trots allt tagit sig in i mitt rum utan tillåtelse.

”Jag känner av att du vill säga något” sa han och vände sig om och tittade rakt in i mina ögon. Leendet som förut höll på att smyga sig fram hade ändrats till ett snett leende. Jag tog ett stort andetag för att jag kände inom mig att jag skulle börja stamma. Alltid när jag har velat säga långa meningar till någon främmande så har jag alltid haft svårt att uttrycka mig. Jag brukade stamma, mumla ord så de inte hör, tappa bort mig mitt i meningarna eller prata för snabbt.

”Hur kom du in hit? Jag hörde inte dörren öppnas eller stängas o-och dörren är väldigt högljud.”

"Ibland är det bra att inte veta sanningen." svarade han mig och tittade mot fönstret igen men ett ansiktsuttryck som var svår att tyda. Jag tittade på honom osäkert ännu en gång.

"Var det du som spelade pianot förut? Och är det du som är han som jag skulle släppa ut?"

Dörren till mitt rum for upp och Ines kom in med en irriterande min. Jag tittade genast på henne och sedan på den plats Adrian befann sig. Men han var inte där längre, det fanns inget tecken kvar efter att han hade varit där.

"Hallå, vem pratar du med? Man börjar ju nästan bli orolig. Du har jag blivit helt konstig den senaste tiden." sa hon och tittade på mig med en irriterad blick.

Jag kände ilskan inom mig växa för att jag var så arg på henne nu. Jag hade inte gjort henne någonting och ändå behandlade hon mig illa. En suck lämnade mina läppar innan jag gav henne en arg och varnande blick.

"Låt mig vara. Sluta vara så dum i huvudet hela tiden, ingen orkar med ditt tjuriga humör." svarade jag henne utan att tänka mig för. Hon tittade snopet på mig och lämnade rummet efter att ha tittat förvånat på mig några sekunder. Innan hon stängde dörren kunde jag se Esther i hallen, hon tittade också förvånat på mig och med ett besviket ansiktsuttryck. Dörren stängdes sedan igen med ett svagt klickande ljud. Min hand for genast upp till min mun och jag spärrade upp mina ögon.

"Varför sa jag så?" frågade jag mig själv och sneglade lite åt dörrens håll. Det var första gången jag fräste åt någon och nu var det min egna syster. Hon må ha varit elak men jag skulle aldrig ha fått för mig det förut. Och ilskan då, jag har aldrig varit så arg förut. Jag var chockad över mig själv, så jag reste mig upp och gick till den lilla spegeln på byrån för att titta mig själv i den. Men allt såg som vanligt ut. Mina ögon stängdes och jag andades ett stort andetag.

"Det var bara något tillfälligt." försökte jag intala mig själv. Jag visste att jag behövde gå ner och be om ursäkt nu. Sedan hade jag också känt skuld när jag såg Esthers besvikna ansiktsuttryck. Hon hade lärt mig att inte visa sin ilska och inte låta något gå ut över någon annan. Men nu hade jag gjort det ändå. Jag lämnade mitt rum långsamt och tyst och jag kunde höra min familj nere på första våningen. Inombords kunde jag höra en röst: 'Gå inte ner, du kommer att ångra det.'

Men jag visste att jag måste gå ner och be om ursäkt. Så jag fortsatte vidare ner för trapporna och kikade lite in i köket där min familj befann sig. Ines lutade sig mot köksbänken med armarna i kors och berättade för vår mor och far vad som hade hänt. Såklart så ville hon att det skulle framstå att allt var mitt fel och hon överdramatiserade allting i det hon berättade. Jag såg i ögonvrån att någon tittade på mig så jag fick ögonkontakt med Esther. Hon tittade på mig bekymrat men jag ville inte prata med henne nu så jag gick till vardagsrummet och satte mig vid pianot.

Jag fällde upp locket till pianot och började spela für Elise långsamt och tyst. Det var en av de få låtarna jag kunde någorlunda bra. Jag låtsades som om jag vore koncentrerad men egentligen la jag märke till när Esther gick in tyst i vardagsrummet. Det var nästan som om att jag kunde höra mina egna hjärtslag, så nervös var jag. För att jag visste att Esther skulle fråga mig vad som hände, men jag visste att jag inte hade en aning om varför jag gjorde så. Jag visste inte heller varför ilskan kom så plötsligt.

Hon kom närmre och satte sig tillslut på samma pall som mig. Jag slutade spela och tittade stelt ner på tangenterna samtidigt som jag såg hennes händer börja spela någon melodi på pianot. Efter att ha lyssnat en liten stund började jag kompa några ackord till henne. Vi spelade låten mad world och vi båda levde oss in i vår egen värld när vi spelade. Ingen sa något och ingen ville det heller. När låten tog slut tittade hon tillslut på mig, jag suckade en gång och tittade sedan på henne.

"Varför betedde du dig sådär? Har det hänt något?" frågade hon mig med en lugn röst. Men hon såg fortfarande lite bekymrad ut.

Nu kom den frågan som jag inte kunde svara på och jag ville inte svara. Jag vek undan med blicken och tittade framför mig över pianot. Där stod Adrian med armarna i kors, han tittade på oss och jag kunde se ett leende på hans läppar. Det var inget snällt leende, utan ett mer elakt leende som om han ville att något dåligt skulle hända.

"Nå, Sebastien?" sade han och tittade på mig. Jag tittade förvånat på Esther för att se om hon hade hört honom men hon tittade på mig som om ingenting.

"Jag vet inte." svarade jag tillslut Esther med en lugn ton. "Jag går och lägger mig. Det är ändå sent." sade jag några sekunder efteråt och reste mig sedan upp. När jag lämnade rummet kunde jag känna deras blickar i nacken och i tanken hade jag Adrians leende som nästan borrade in ett obehag i mig.

Jag skyndade mig sedan snabbt till mitt rum och stängde dörren i hopp om att Adrian inte skulle komma in. Men när jag vände mig om så satt han på min säng och tittade på mig som om ingenting hade hänt. Ett irriterat suckande lämnade mina läppar och jag la armarna i kors. Kan han inte låta mig vara någon enda gång? Han började skrämma upp mig nu, det var bara jag som kunde se honom. Jag hade väl inte blivit galen nu, eller? Ines kanske hade rätt men jag ville fortfarande inte tro på det.

"Jag vill ha ett ärligt svar nu. Vem är du?" frågade jag och tittade allvarligt på honom. Han skrattade lite först men såg sedan ut att fundera som att komma på ett bra svar.

"Man kan väl säga att jag är något övernaturligt som ska rädda dig för onda ting."

"Onda ting? Som vadå? Mitt liv är ganska bra och jag råkar aldrig ut för något ont. Det är bara sedan du kom som allt konstigt har börjat hända." svarade jag honom. ’Bra sagt, Sebastien. Det där är nog svårt att tala sig ur.’ intalade jag mig själv.

"Det är därför jag har kommit nu, för att skydda dig från allt detta." svarade han mig och såg trovärdig ut.

"Så..." jag förde min vänstra hand mot munnen och började bita på min tumnagel. "Du är som min skyddsängel då?"

Han tittade fundersamt på mig men nickade tillslut.

"Ja, det kan man väl säga. Men godnatt, jag ska inte störa dig mer nu." sade han och försvann i ett tunt svart moln. Den där skyddsängeln förundrade mig bara mer och mer. Men samtidigt skrämde han mig.

Du är ju superduktig!!!♥

Ååh, tack så jättemycket! ♥