AnMel
Elev
|
Tävlingen pausad tills saker är i ordning igen!
Domare sökes!
Hallå där!
Efter lite pysslande och diskuterande med min vän LulluL har vi bestämt oss för att skapa en skrivtävling.
Tävlingen är för nöjets skull och har bara kommit till av just den anledningen att deltagarna ska ha roligt. För att det här ska fungera krävs dock ett par enkla regler, men de är lätta att följa!
För att förklara den här tävlingen så kan jag inledningsvis berätta att vi tar med runt tio deltagare, men det kan bli mindre om inte så många är intresserade (då vi är medvetna om att det redan finns en hel del skrivtävlingar i forumet).
För att vara med så är det bara att anmäla sig här i tråden, och så skrivs du upp på listan bland deltagare.
Domarna har noga valts ut av mig och LulluL
Domare
¤ Selma...
¤ salinix55
¤ Miss Black
Deltagare
¤ MissBellatrix
¤ Måntass 9
¤ Adrasthea
¤ Twiie
¤ sanna1324567 8
¤ LunaLovegood1
¤ Jinora
¤ Clove 13
¤ Hazel Nimbus
¤ PotterLover 26
¤ Inez*Malfoy 21
¤ dumbledore 00 10
¤ Jackie
Hur tävlingen går till
Tävlingen kommer att bestå av ett hittills obestämt antal omgångar. Vid varje omgång kommer information ges ut till deltagarna via den här tråden – i det här inlägget. Uppgifterna kommer ni att hitta i spoilers härunder. Deadline kommer också att tillkomma, för att tävlingen inte ska bli oaktiv.
Deadlinen måste hållas. Ni blir inte diskvalificerade om ni inte lämnar in ert bidrag, men då blir ni utan poäng.
( OBS: Deadlinen ändras inte)
Bidragen skickas in till mig som sedan skickar dem vidare till var och en av domarna. Sedan är det upp till dem att bestämma er poäng.
Efter tre omgångar kommer utslagstävlingen att börja. I den fjärde omgången kommer alltså den tävlande med minst poäng åka ut, och detta kommer att fortsätta tills det bara finns två tävlande kvar, då det är dags för final.
Ytterligare information kommer med tiden.
För att det inte ska bli för ojämnt mellan deltagarna så är poängsystemet mellan 1 och 5. Desto högre poäng du får, desto större chans är det att du blir kvar i tävlingen.
Vinst diskuteras!
**********
Omgång 1
Spoiler:
Tryck här för att visa!
Titel: Förhäxad
"Förhäxad" (Bewitched) är titeln på ett rollspel jag har. Uppgiften är att utefter denna titel skriva en berättelse på minst 1½ sida, max 3 sidor. Ni får friheten att skriva om precis vad ni vill, men det måste ha någon koppling till titeln, antingen metaforiskt eller bokstavligt talat.
Dock får man inte skriva något med huvudgenren kärlek (om kärlek förekommer i novellen gör det inget) eller likadant som detta rollspel (om det nu är någon som orkar titta efter vad den handlar om).
Novellen behöver varken börja eller sluta på ett speciellt sätt. Ni kan ta det som om ni hoppar in i berättelsen direkt om ni känner för det.
Det domarna kommer att titta efter är bl.a. skrivspråk, stavning och styckeindelning, men framförallt hur din historia kopplas ihop med titeln.
Teckenstorleken ska vara 12 och inte större, för att få rätt längd på berättelsen.
Sista inlämningsdagen är fredag 28 december.
Lycka till!
RESULTAT
"Vinnarens" bidrag
Spoiler:Tryck här för att visa!
Motivation: Skrivspråket som användes var välutförligt och bra. Det fanns gott om beskrivningar och detaljer som gav historian liv. Den var fylld med känslor, vilket drog in läsaren i texten. Titeln "förhäxad" passade väldigt bra in till historian. Ett bra slut gör novellen komplett.
PotterLover's bidrag
Jag gick i snabb takt genom skogen, tårar ramlade nedför mina kinder just precis som de hade gjort de senaste timmarna. Det var sen eftermiddag och solens ljus hade börjat blekna; det sipprade dock in svaga strålar genom trädkronorna så även de mörkaste gläntorna fick sitt ljus. Dagen i sig var en mycket vacker dag, en sån dag när solen sken, fåglarna kvittrade och insekterna surrade. Om det ändå kunde ha förblivit så; jag fick en chock tidagare denna dag och fler och fler minnesluckor uppenbarade sig. Men jag minns att jag kom hem från skolan och jag var på strålade humör - det var händelsen efter det som fick den här ljuvliga dagen att bli en mardröm som aldrig tidigare hade skådats.
Jag skuttade uppför grusgången, det knastrade vilt av gruset under mina fötter - ett av mina favoritljud. När jag var framme vid dörren lyssnade jag - som alltid - efter ljudet av radion. Ja, den var igång. Sakta öppnade jag och slogs emot av en lukt som inte kan beskrivas med ord, den var unken, fruktansvärd och fick mig att falla ner på knä. Det såg ut som vanligt när jag höjde upp huvudet för att se mig omkring, på klädkrokarna hängde mina föräldrars jackor och nedanför stod deras skor på en prydlig rad. Jag höll tröjärmen mot munnen och reste mig upp, sakta öppnade jag dörren på vänster sida - dörren till köket. Sedan fick jag chocken, jag tappade min skolväska och snubblade in några steg i köket. Det såg nästan ut som vanligt, om man bortser från rött stänk på väggar och golv, och att den rutiga bordsduken låg snett över bordet. Den hängde ner mot golvet och skymde min sikt under bordet - men det hindrade mig inte från att se en arm, en hand och ett guldarmband. Det ryckte lite i fingrarna och jag gick sakta fram mot bordet. Känslor överväldigade mig från topp till tå, allt från skräck till panik. Helst av allt ville jag springa ut därifrån och aldrig komma tillbaka, men armbandet fick mig att ändra mig; det var min mors armband. Hon hade fått det av mig och min far i födelsedagspresent. I mitt huvud kunde jag fortfarande se hennes ljuva leende när hon fick syn på den glittrande kedjan, det var ren lycka.
När jag var framme vid bordet böjde jag mig ner och utstötte ett högt, isande skrik.
"Mamma!"
Som på beställning öppnade hon sina ögon och visade för mig sina ljusa blick, den gnistrade i ljuset som föll in under bordet och jag darrade av synen.
"Mamma", sade jag lite lugnare och hon såg med ögonen fulla av kärlek på mig. Hon lyfte armen med armbandet på och tog tag i min hand; leende. Det var blodstänk på hennes kinder och panna, hon var skadad; ett stort sår löpte över hennes lår och det blödde ymnigt. Jag försökte svälja men en stor klump i halsen hindrade mig.
"Abigail", sade hon med mjuk röst och log. "Han är...", hon fick en hostattack och det kom blod ur munnen på henne. Då verkade hon kraftlös och hennes huvud föll ner på mattan. Det ryckte i hennes hand och hon höll inte längre om mina fingrar; min mor var döende. Men trots det höll hon upp sin hand och med en enorm kraftansträngning smekte hon min kind och log.
"Förhäxad, Abigail. Han är förhäxad. Spring."
Sedan föll hennes hand ned i mitt knä med en duns och ljuset försvann ur hennes en gång så livfulla blick. Tårar brände i mina ögon och jag lät dem komma, min mor var död. Såret i hennes lår, det blödde så mycket; blodförlust?
Länge satt jag under bordet och höll i min mammas hand, som om det skulle få henne till liv igen. Meningslöst. Vad menade hon? Vem är förhäxad? Varför ska jag springa?
Svaret kom snabbare än jag hann tänka och plötsligt stod jag upp och framför mig stod min far med galen, ganska tom - men kontrollerad - blick och vissa sekunder kunde jag se sorg i hans ögon men det försvann snabbt som jag hann märka att det fanns där. Det droppade blod från hans kniv och jag kopplade snabbt ihop det med min mammas död, då slog det mig; han, var förhäxad. Min far var förhäxad. Snabbt vände jag mig om - radion, som redan var på, lät ännu högre och det gick snabbare och snabbare - jag sprang ut genom dörren och bort från vår trädgård. Allt flög förbi mig och det dunkade i mitt huvud, paniken var inte långt borta. Jag såg mig över axeln och såg min far efter mig. Tårar ramlade nedför mina kinder och jag försökte höja farten. Samma låt som var på inne i huset spelades upp i mitt huvud - det var en intrumental låt med olika melodier och instrument som spelades ihop, fast det mesta var datagjort och jag försökte dra mig till minnes vad det kallades; house, hardstyle?
Jag hade aldrig varit på platsen där jag befann mig nu och när jag såg mig över axeln var min far inte längre där, ett flyktigt leende spred sig över mina läppar och jag torkade bort mina tårar med tröjärmen. Mina ben styrdes mot en skog där jag aldrig hade varit förut. Marken var lerig och det syntes stora fotspår i leran, min fars steg. Jag kände igen dem på direkten och gick in i skogen, trots att det stod en gammal, murken skylt vid sidan av stigen som ledde in i skogen - det stod något med snirkliga bokstäver under mossan men jag hade inte tid att ta reda på vad det var. Snabbt gick jag in i skogen och det var där jag var nu.
Det var en besynnerlig skog; trädens stammar var tjocka och mossiga, det hängde ner mossbeklädda lianer från träden och när jag försökte dra ner en lossnade de och jag blev smutsig om händerna - men det var något fel; smutsen från lianerna, mossan, den försvann inte från mina händer. Ju mer jag försökte gnugga bort det på mina jeans spred det sig, ganska snabbt var hela mina händer fulla av gröna och bruna märken. Tårar föll nedför mina kinder och ritade rena linjer över mitt ansikte; jag hade nämligen torkat bort de gamla tårarna med smutsiga händer.
Jag fortsatte - ganska orolig - genom skogen och lät de sista solstrålarna leda mig till nya, ljusare platser. Till sist var jag vilse, irrande bland träden blev det snabbt mörkt och en stor skugga tornade upp sig framför mig i en mörk glänta.
"Abigail?" viskade varelsen och höll fram en hand. Far. Jag var tvungen, han var min far; jag tog hans hand. Genast blev jag indragen mot hans kropp och såg hans mjuka anletsdrag. Nya tårar föll nedför mina kinder och jag skulle precis ta bort dem när han tog tag i min andra hand.
"Pappa", grät jag. "Du är förhäxad. Snälla, pappa, snälla."
Min röst vek sig på slutet; jag skrek och mina ben försvann under mig, han tappade greppet om mina händer för en sekund och jag sköt mig bakåt några meter tills min rygg slog i en stam. Med ett stön försökte jag se om min far var kvar, det var han. Sakta närmade han sig och jag grät högt, snyftade och försökte dra mig undan men min kropp vägrade lyda. Då märkte jag hur de konstiga märkena hade spritt sig över mina armar och jag insåg det hopplösa i situationen. Jag var utmattad efter den långa springturen och min far stod framför mig, nu med höjd kniv.
"Pappa", halvskrek jag gråtande. Det blinkade till i hans ögon och kniven sänktes ett ögonblick. Då hörde jag skriken i mitt huvud och jag höll mig för öronen och skrek, tårarna forsade nedför mina kinder. Lätena i mitt huvud vägrade sluta och jag lade ner pannan i marken, tyst bad jag till de som lyssnade och gjorde mig beredd att dö. När inget hände tittade jag upp för en sekund och såg min pappa falla ihop, jag höll kvar blicken och hörde hans rop i mörkret. Han skrek mitt namn, mammas namn och ord som jag aldrig hade hört förut - och då menar jag inte svordomar, det var mer som ett främmande språk utan ursprung någonstans. Då slutade oljudet i mitt huvud och jag tog bort händerna från öronen, pappa slutade skrika och jag kröp fram till honom. Kniven låg några meter bort, men han verkade inte vilja ha tag på den. Hans ögon var lika djupt blåa som vilken vanlig dag som helst och jag såg med rynkade ögonbryn på honom.
"Pappa?"
"Abigail. Åh, herre. Abigail!" han satte sig upp och kramade mig hårt. Tårar rann nedför mina kinder, jag lät dem vara.
"Pappa, du var förhäxad och mamma är död och..."
Han förde sitt finger till min mun i gest att jag skulle vara tyst. Då kände jag hur det högg till i ryggen - om och om igen -, min far var framför mig och höll sina händer för öronen. Jag skrek rakt ut och såg på pappa. Han såg sorgset på mig och visade upp sin hand framför mina ögon; den var grön och brun, på vissa ställen röd. Hur hade jag missat det?
Min rygg smärtade till 100 % och jag kände sedan hur det spred sig till magen, snabbt drog jag upp tröjan och såg hur märken - likadana som de min far hade på sina händer - sprida sig över min mage. Jag skrek och höll mig för magen medan min blick följde min fars rörelser. Han rörde sig mot kniven och jag kunde inte tro det han skulle göra, han gjorde det inte; jag trodde att han skulle sticka kniven i mig, men det gjorde han inte. Han stack kniven i sig själv, rakt in i hjärtat och drog bladet över magen; blodet pumpade ur honom och jag skrek högt;
"Pappa, pappa. NEJ!"
Han log flyktigt och föll ihop, död. Jag var föräldralös i några minuter; sedan kände jag hur märkena - som troligtvis innehöll gift - nådde mitt hjärta.
"Min pappa var förhäxad. Jag är förhäxad", var mina sista hesa ord till världen. Oräkneliga tankar virvlade runt som fjärilar i mitt huvud och mitt liv gick i revy; jag såg mamma och pappa - lyckliga. De gungade en liten femårig flicka - mig - i en stor däckgunga och jag skrattade högt. Fler minnen fladdrade förbi, en extra lycklig jul, skoldagar fulla av liv, mina vänner, mitt liv. En sista tanke ekade i mitt huvud innan mina ögon fladdrade till, innan jag tog mitt sista andetag, innan mitt hjärta slutade slå; Jag är förhäxad.
Sedan dog jag, Abigail, en död som ingen människa var värd att dö.
**********
Omgång 2
Spoiler:Tryck här för att visa!
Tema: Framtid
Ingen vet hur världen kommer att se ut om några hundra år, men nu ger jag er friheten till att forma ett alternativt universum; en bild som visar hur det skulle kunna se ut år 2500.
Det är vanligt att beskriva framtiden som en hemsk, mörk och förstörd plats, men den här gången är det alltså upp till er att bestämma. Er novell ska handla om en viktig händelse i framtiden som påverkar befolkning eller jord, på antingen ett negativt eller ett positivt sätt. Det kan vara vadsomhelst från ett nytt läkemedel till krig eller jordens undergång, så använd er fantasi!
Novellen ska vara minst 2 sidor och max 5 sidor lång. Den ökade längden ger er chansen att uttrycka er bättre och få med allt som kan tänkas behövas.
Textstorlek 12 krävs för att få rätt längd.
Novellen bör ha en förklaring till vad som hänt de senaste hundra åren för att läsare och domare ska förstå vad den handlar om.
Domarna kommer framförallt att fokusera på innehållet, men också på skrivspråk, styckeindelning och inlevelse.
Sista inlämningsdagen är söndag 10 februari.
Se till att börja så fort ni kan och vänta inte tills de sista dagarna. När en skrivuppgift blir ett måste är den jobbigt att göra, och då ger man oftast upp, men jag ber er att kämpa och göra ert bästa. Känner ni att det ändå är tufft; skicka iväg ett mail till mig så gör jag mitt bästa för att motivera er till att fortsätta. 
LYCKA TILL! 
RESULTAT
Vinnarens bidrag
Spoiler:Tryck här för att visa!PotterLover
Motivation: Historian är väldigt gripande och spännande. Skribenten lyckas hålla läsaren uppe under hela texten och ger den en unik touch med sina fina ord och beskrivningar. Bra variation i orden och välskrivna dialoger.
Joar gömde sig bakom en kal buske. Kriget rasade bakom honom och vapnet i hans hand kändes ovant och tungt - det var en av de moderna pistolerna, bara längre och med sikte. Han andades tungt, lätt flåsande och såg snabbt över sina sår; tidigare under dagen hade han fått en kula i vaden och skrapsår tornade ut sig överallt. Vaden smärtade fruktansvärt och tårar hade tidigare gjort ränder i smutsen på hans kinder, något som fick honom att ta emot ett par extra skrapsår.
Han gjorde sig beredd på ytterligare en rusning och laddade vapnet, det klickade till när han var klar och han rusade haltande iväg. De både arméerna hade mötits på en stor, brun gräsplan och det fanns buskar och träd överallt. Himlen började bli mörk när han rusade iväg över grästuvorna och spejade åt alla håll. Månen lyste som ett guldmynt på himlen och stjärnorna tindrade som småsten på grusgång. Men just det här ägnade Joar ingen uppmärksamhet, han fortsatte framåt och förundrades över hur många ungdomar, vuxna och gamla som var delaktiga i kriget - de flesta låg döda under hans fötter, men det var mestadels vuxna och gamla. Ungdomarna hade De Bestämmande inte velat skicka ut direkt, för om kriget hade slutat tvärt var ungdomarna kvar oskadade - trygga. Men så enkelt var det inte; kriget var en sista, hemsk handling av de alla som hade plågat världen in i det sista. De var skyldiga till det här, och ingen visste egentligen varför det var krig. De hade helt enkelt fötts in idet.
Det sista, det var där Joar befann sig nu, mitt i dåvarande Europa. Gränserna till de europiska länderna hade med tiden försvunnit, precis som alla länder. De försvann en efter en. De flesta efter naturkatastrofer, tsunamis, istider, vågor och störtfloder. Stekheta öknar hade bredit ut sig över hela Afrika, precis som vattnet som hade kommit tätt efter - inget Afrika var resultatet. Det dåvarande Indien var övergivet, torka och inget dricksvatten. Maldivernas öar var dränkta för flera år sedan, inte ens de äldsta kunde komma ihåg när de försvann. Halva Asien, Europa och Amerika var borta - dränkta. Endast de högsta topparna på de högsta bergen var kvar. Kanske tycker man att folk borde ha gjort något åt det här för flera hundra år sedan. Men man kan inte klandra dem, eller? Om de hade velat att världen skulle se annorlunda ut skulle de ha tagit tag i saken och rätt ut allt - inte lämna det till sina ättlingar. Men Joar valde aldrig att tänka så, han hade alltid var en positiv kille från norr. Hans hy var ljus, precis som hans hår - men hans ögon, de var gröna. Gröna som grässlätterna på Irland hade varit - nu var ängarna mestadels dränkta och om det det fanns gräs, fanns det inget nyttigt gräs - bara taggigt, torrt gräs.
Joar sprang precis förbi en stor, vissen ek när han såg en flicka inte långt till vänster om honom. Hon satt hukad bakom en buske utan löv. Men han kunde inte se hennes uniform - och därmed kunde han inte avgöra om hon var en del av hans egen armé eller motståndarnas armé. Men det är klart, hon skulle kunna vara en dessertör. Han stannade upp när han tänkte över saken ett par sekunder, runt honom rasade kriget på nytt och Joar fick snabbt återvända till verkligheten. Han höjde sitt vapen och backade flera steg tills han kom in bakom eken han hade gått förbi. Adrenalinet som hade pumpat genom hans ådror för några veckor sedan när han fick inskickad på fältet var sedan länge försvunnet, men det hade gjort så att han överlevt längre än de flesta. Så många han kände hade dött och när han såg en man framför sig - klädd i militärgrön uniform - höjde han vapnet och sköt, skuldkänslan spred sig inom honom, men också en nöjd känsla. En känsla som sade att han gav igen, hämnd. Men det hindrade inte blixten av smärta som for genom hans arm att få honom att flämta; den fysiska ansträngningen skulle hinna ta kål på honom innan fienden hann göra det. Joar var nöjd med tanken att dö, han hade inte längre någon familj och inget att leva för. Hans två äldre bröder och hans far hade dött i kriget, en yngre syster hade dött av ett anfall mot hans by tidigare samma år, och deras mor hade dött i barnsäng när hans ovannämnda syster föddes.
Joar förflyttade sig bort från trädet och hans hjärta dunkade i hårt i bröstet. Haltande tog han sig fram till flickan som satt gömd bakom busken. Förut hade han registrerat hennes existens, nu hade han bara bekräftat sina aningar om att det var fiende - hennes uniform var grön, som fiendens. Men man kunde se att hon hade försökt dölja det; lera var utsmetad över halva skjortan och byxorna var helt dränkta i den bruna sörjan. Fast det kunde ju också bara vara därför att hon låg utsträckt på marken, vilken också var täckt av leran.
Flickan såg med ögonen fulla av skräck på Joar när han sänkte sig mot marken som skydd bakom den stora, kala busken. Men han rörde inte en min, flickor var inte tillåtna att gå ut i krig och Joar hade inte gett sitt löfte bara för att döda unga kvinnor. Flickan såg lite lugnare på honom och hämtade långsamt andan när han riktade vapnet mot marken. Han tog tillfället i akt och studerade henne närmare; hon var säkert i hans egen ålder - 16, 17 år - och var absolut förbjuden på slagfältet. Hon hade lite längre hår än till axlarna som föll i chokladfärgade vågor under smutsen och tovorna. Hennes ögon hade samma färg som hennes hår och var det första man lade märke till i hennes ansikte. Sedan såg man den lilla munnen, små rynkor runt ögonen och misstänkta små skrattgropar i hennes kinder. Joar drog slutsatsen av att hon i normala fall var en positiv tjej, som inte hade någonting här att göra. Men han identifierade hennes ljusa hy, och speciella uttal om att hon var från de norra delarna av det sista som fanns kvar av världen - precis som han. Det knäppte till i bröstet på honom och han kände medlidande för henne. Hennes ögon lyste i halvmörkret av oförståelse, sorgsenhet och smärta.
"Vad gör du här?", frågade han lågt för att inte höras till andra sidan busken. Inget svar. "Har du ett namn? Jag heter Joar", det brände i halsen när han pratade och hans röst var hes.
"Rita", mumlade hon efter ett tag. "Ska du inte döda mig?"
Vid det här laget hade mörkret sänkt sig över himlen och kriget hade tystnat. Joar förstod att de absolut inte borde vara här och gjorde sitt bästa för att ta sig tillbaka till sitt läger utan att flickan skulle lägga så mycket uppmärksamhet vid hans försvinnande.
"Joar?"
"Ja", svarade han i viskande ton. Han hörde ett snyftande och kröp tillbaka til flickan. Hennes axlar skakade i mörkret och Joar ville minst av allt lämna henne, men samtidigt ville han inte svika sin egen tjänst.
"Snälla gå inte", grät hon och tog tag i Joars högra axel - den som hade tagit stryk när han hade burit runt på det tunga vapnet och försökt pricka fienden. "Jag ville aldrig vara här. Min mor, hon.."
Hennes röst bröts och Joar insåg att hon var redo att berätta allt för henne, allt som hade hänt henne och varför hon befann sig där hon gjorde. Han kände sig illa till mods vid tanken - men vad hade han för val, hon hade håvat in honom med sina vackra, känslofyllda ögon och han kunde inte göra något åt det.
"Rita", viskade han tröstande. "Det är okej. Kom igen, upp och hoppa. Vi kan inte sitta här. Märker de oss kommer vi dö på fläcken, eller i alla fall jag.."
Hon reste sig med pojkens hjälp och de gick mot närmaste skydd; en gammal, tät granskog femtio meter åt vänster. När de var inne under de skyddande barrträden tog Joar med sig Rita till en gran vars grenar hängde nere vid marken - de kröp in under och satte sig tillrätta med ryggarna mot stammen. Joar rev bort en bit av sin skjorta och knöt runt såret på benet för att stoppa blödningen och vände sig sedan mot flickan för att se hur pass skadad hon var av kriget.
"Är du skadad?" hann hon fråga och vände sig mot hans ben, trots det dunkla ljuset. "Det var en kula, eller hur? Jag kan ta hand om dig, jag ska ta hand om dig. Jag lovar."
"Jag mår bra, Rita", svarade han, förvånad av det redan så nära bandet mellan de båda ynglingarna. "Hur mår du?" undrade han, och lade betoningen i hans ord på slutet av frågan.
Hon ryckte på axlarna. "Mest psykiska skador. Inget att göra åt."
"Kan du förklara varför du är här nu? Och varför jag ger upp allt för att rädda dig, och därmed dessertera?"
mer kommer
Verkar inte som om jag kan ladda upp allt på en gång. Vi får se hur det går med att lägga upp resten. ^^
**********
**********
Om ni har frågor så mejla AnMel så ska vi se till att allt blir uppklarnat.
Exchange [SV] | The 1D-games
11 okt, 2012 21:23
Detta inlägg ändrades senast 2013-08-30 kl. 15:30
Antal ändringar: 39
|
Min bokblogg
Mugglarportalen