På andra sidan

Okej dårå! Som ni vet så har jag skrivit 13 och såld (och om ni inte vet det... STICK FRÅN DEN HÄR TRÅDEN OCH LÄS 13 OCH SÅLD), så nu kommer uppföljaren som jag håller på att skriva! Det går lite trögt, men det funkar
Men ja, jag gör en mall för novellen då ^^



Titel: På andra sidan
Språk: Svenska
Typ av text: Skönlitteratur I guess...
Antal kapitel hitills: Dunno, men det kommer öka även om jag skriver nu, och jag kommer inte uppdatera den här mallen.
Färdigskriven: Nope
Huvud person: Isabella utanefternamn
Rating: PG, beroende på vad du klarar av. Det kan innehålla våldsamma scener men ja, man vet själv vad man klarar av.
Utspelar sig: I Pistore på medeltiden samma tid som Alice levde så ja, historierna kommer kanske snudda vid varandra, eftersom det är två äventyr som utspelar sig samtidigt.
Beskrivning: Isabella är en söt och väluppfostrad dotter som gör som sina föräldrar säger. Hennes föräldrar har skapat en framtid åt henne som innehåller en man som jobbar för Richard den Mörke, tyrannen som sätter skräck i Pistore. Hur gärna hon än vill kan hon inte säga emot. Det går emot det som hennes föräldrar har lärt henne.
Men när en gammal barndomsvän kommer till byn vänds Isabellas liv upp och ner och allt blir annorlunda.

Kapitel och sidor:


Jao, så där har ni det, och här kommer första kapitelet!


Kapitel 1


Jag vaknade upp i den stora sängen och kände att min panna var helt kallsvettig. Det var mitt i natten och drömmen hade väckt mig återigen. Drömmen hade kommit tillbaka de senaste dagarna. Jag trodde aldrig att drömmen från när jag var liten skulle komma tillbaka och göra natten omöjlig att sova sig igenom.
Jag tittade mig omkring och konstaterade lättat att jag var hemma, i mitt rum, ensam. Allt var som vanligt. Jag satte försiktigt ner fötterna på det svala trägolvet. Jag tittade mig omkring igen för säkerhets skull. Byrån stod där som vanligt med presenterna från min senaste födelsedag. Det var små lådor med kanske något halsband eller annat smycke, men inget som faktiskt intresserade mig.
Jag var nu femton och hade varit det i två veckor. Drömmen kom faktiskt tillbaka för ungefär två veckor sen, lite mindre kanske. Men det var säkert bara ett konstigt sammanträffande. Jag hade heller ingen aning vart jag hade fått drömmen ifrån.
Jag fortsatte att titta mig om i rummet. Försöka att se möblerna och inte skuggorna som skapades av de och fick det se ut som om någon eller något stod där i hörnet, eller gömde sig under ett bord. Jag såg det lilla sminkbordet och den lilla spegeln som låg därpå. Jag såg fönstret som stod på glänt precis så som jag hade lämnat det för att få lite luft och för att kanske inte vara lika svettig när jag vaknade mitt i natten. Jag såg det stora skrivbordet och ovanpå låg några pergament och ett bläckhorn som jag inte hade någon användning av. Jag kunde knappt läsa, mor och far tyckte att jag inte hade någon nytta av det. Annat var det med min bror, min bror som skulle bli en storslagen man när han blev äldre. Jag som lillasyster skulle så snällt hjälpa honom med det, trots att han faktiskt var dummare än en hund. Men det förstod ingen, eller brydde sig om.
Jag gick fram till fönstret och tänkte stänga det, men stannade upp mitt i rörelsen. Jag såg in i skogen och sedan vidare ut över byn. Det var väldigt nära slottet, vilket jag inte tyckte om. Det var i dessa byar som låg runt om slottet som hade det värst. Såklart inte jag och min familj, vi var rika och kunde betala skatten. Men det kunde inte alla. Jag hade hört talas som en annan del av byn, där de fattiga bodde. Det var främst där som det hemska hände. Morden på de oskyldiga människor som skulle ge sitt liv för att ge sina barn en bit bröd.
Men jag hade aldrig sett det själv, och visste därför inte om det var sant. Jag skulle aldrig våga säga vad jag tyckte om den saken, om det nu var sant. Richard den Mörke var inte hård mot adeln, så länge vi gjorde som han sa. Däribland min familj. Egentligen visste jag inte om mina föräldrar, främst far, ens tyckte om Richards åsikter och hans sätt att styra Pistore. Jag visste knappt själv vad jag tyckte om det. Troligen tyckte jag som mina föräldrar, det var det enda livet jag kände till. Jag gjorde som mina föräldrar sa och sa aldrig vad jag tyckte om jag befarade att de inte skulle hålla med. Bäst var det om jag inte sa någonting. Det var bara min storebror som fick göra det. Det var han och far som bestämde i familjen. Mor höll alltid med far. Så var det i vår familj, och jag visste att vi inte var de enda.
Men inuti hade jag andra åsikter om saker, som bara jag visste och skulle veta. Jag kände mig ensam med det, att faktiskt ha egna åsikter. De flesta flickor i min ålder verkade vara som dockor. Både på insidan och utsidan. Men vad visste jag? Nästan ingenting om man frågade min familj. Men sanningen var att jag visste ganska mycket. Man fick reda på så mycket mer om man höll tyst. Man kunde lägga märke till så många fler saker då som andra inte gjorde.
Jag stod och tittade ut genom fönstret en ganska lång stund. Sedan började jag tänka igenom drömmen igen för att sedan kanske skulle kunna slappna av och gå och lägga mig igen.
Det var grottan igen. Jag hade ingen med mig, så jag var helt ensam i den stora grottan. Det fanns inget ljus i närheten, det var kolsvart. På något sätt visste jag att jag var tvungen att ta mig ut, men hur då? Jag visste inte vilket håll som ledde ut och även om jag gjorde det skulle jag säkert gå runt i cirklar om jag inte fick en fackla.
Så jag började treva med armarna utsträckta i mörkret, även om jag knappt såg de heller. Jag gick och gick utan att känna något förutom den iskalla stenen under mina fötter. Plötsligt hörde jag något bakom mig. Det var tassande steg som kom närmare och närmare. Jag vände mig om men såg ingenting och undrade om personen vars stegen tillhörde visste vart han eller hon skulle. Men just nu, kom stegen mot mig. Jag backade undan snabbt utan att bry mig om att kolla vad som var där bakom mig. När stegen blev snabbare vände jag mig om och började springa så fort jag kunde. Stegen bakom mig blev hårdare och började springa efter mig. Personen visste definitivt vart jag var och visste vem jag var. För personen jagade mig utan tvekan där jag sprang i mörkret. Jag var hela tiden rädd för att springa in i något eller ramla, jag såg ingenting. Jag kunde inte ta mig ut och blev jagad. Paniken vällde upp inom mig när jag snavade på något mjukt på marken. Som… en människa. Jag skrek till och det var då jag hade vaknat.
Den panikslagna känslan fanns kvar inom mig när jag snabbt stängde fönstret och stängde ute kylan från natten.

Uh, bevakar helt klart!

Bevakad

Bevakar

Yeey, tack! kommer kanske mer senare

KANSKE? Men jag vill läsa mer >.<

Haha, okej det KOMMER mer senare ^^

Bra men nu måste jag gå kanske kommer in senare!

Gör så!

BRAAAAAAAAA