Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Då han sökte bekräftelse på att hon sett till att bli nerkastad för att komma tillbaka till honom, nickade hon. Det var ju precis det hon hade gjort.
"Det tog lite längre tid bara än jag räknat med att det skulle göra," erkände hon med en suck. Det hade tagit flera år för henne att lyckas. Änglarna var ju inte dumma utan de hade förstått att hon ville vara tillsammans med Ederel, men av någon anledning hade ingen gjort något för att försöka ordna saken. Trots att ingen kunnat undgå att märka hur viktig han var för henne.
"Tänker du bjuda in mig?" frågade hon snart men väntade inte på svar utan bjöd in sig själv. Ville han att hon skulle ge sig av så skulle hon göra det så snart hon fått svar på några frågor.
"Du har träffat någon ny, inte sant?" Det var något mittemellan ett påstående och en fråga. För hon var inte helt säker på hur det stod till mellan honom och den där tjejen.

Ederel fann inga ord eller svar på hennes ord riktigt, på chocken han kände över att hon helt plötsligt dykt upp. Men också glädjen - självklart var han ju glad, rentav överlycklig, över att hon inte alls var död utan kommit tillbaka till honom. Istället för att svara - vilket hon inte heller verkade vänta på - nickade han och flyttade lite på sig, stängde dörren igen efter henne innan han vände blicken till henne igen. Det var egentligen först då hon nämnde Chiara som han kom att tänka på henne igen - för en stund hade alla tankar bara varit på Grace och inget annat.
"Chiara? Ja, vi har varit ihop ett litet tag nu", sade han, kom först nu på de problem det här kunde ställa till. Bara att se Grace igen fick honom att glömma allt annat, hon påverkade honom på ett sätt Chiara inte på långa vägar gjorde och hur dåligt gjort det än kändes så visste han redan nu vem av dem han alltid skulle välja. Grace skulle alltid ha hans hjärta i sin hand. Samtidigt kändes det inte helt bra emot Chiara, men på något vis var det bara sämre att vara kvar bara för att inte såra henne - när det kom fram skulle det bara göra saker värre för de båda. Hon förtjänade att få någon som kunde älska henne mer än vad han kunde, hon var en fantastisk tjej och han tyckte väldigt bra om henne, bara att hon inte var den rätte för Ederel. Han suckade lite.
"Det är... Annorlunda, men det vi hade var speciellt och jag tänkte att det kanske var såhär det normalt skulle kännas", sade han.

Grace såg sig om lite innan hon vände sig mot Ederel igen. I stort sett så hade inte mycket förändrats, vissa fotografier hade dock plockats bort. Men hon anklagade honom inte för det: han hade gjort det han ansett sig behöva göra för att klara av att gå vidare.
"Jag har inga planer på att ställa till med trubbel. Jag menade vad jag sa då..." Hon gjorde en konstpaus. Det kändes fortfarande konstigt att prata om den dagen, om den stunden. Det kändes konstigt - till och med över fem år senare - att hon dött. Kanske det var något hon aldrig riktigt skulle komma över fund med. Eller så behövde hon bara mer tid.
"Då jag dog. Jag vill att du ska vara lycklig. Och om det är med den här Chiara, då är jag glad för din skull. För er bådas." Om det var Chiara han ville spendera sin evighet och sitt liv tillsammans med, så skulle Grace låta honom göra det också. Hon skulle gå därifrån och inte se sig om. För hans skull.

Hela den här situationen och samtalet var... Underligt. Han visste inte riktigt hur han annars skulle kunna beskriva det.
Något han däremot visste var att han inte ville se henne gå igen, det skulle bli alltför mycket att klara av. Aldrig nånsin ville han förlora henne igen, och inte för Chiaras skull. Nej, han tyckte kanske gott om henne, men ingenting kunde jämföras med vad han kände för Grace. Han skakade lite lätt på huvudet.
"Chiara är en fantastisk person, men än - och jag tror inte jag nånsin kommer göra det - har jag inte mött någon som kan slå dig i någonting. Kanske att jag någon gång hade kunnat bli lycklig med henne, men det vet jag inte och uppriktigt talat förtjänar hon någon som uppskattar henne mer än vad jag gör. Den jag är lycklig med är dig", sade han, utan den minsta tvivel om vem utav dem som han egentligen älskade.

Grace betraktade honom en lång stund under tystnad. Det var inte direkt hans ord hon tvivlade på, utan mer som om hon försökte intyga sig själv om att det fortfarande var henne han ville ha, efter all den tid som gått. Tillslut växte ett hjärtligt leende fram på hennes fylliga läppar. Det faktum att han ville ha henne, att han skulle välja henne, fick hennes hjärta att slå volter av iver. Det var ord hon hoppats på att få höra honom säga men som hon inte tagit för givet. För chansen att han skulle ha valt Chiara hade ändå funnits där.
"Då stannar jag." Hos honom. Hon var långt ifrån övertygad om att det var en god idé att bosätta sig där igen, inte med tanke på att hon kommit tillbaka från döden.

Det dök snart upp ett brett leende på hans läppar utav hennes ord, som på något vis äntligen fick honom att inse att hon faktiskt var där och det för att stanna. Att hon återvänt, gjort så mycket för att kunna vara vid hans sida igen. Och för första gången på länge kände han sig riktigt lycklig. Han hade haft det bra med Chiara, men rent lycklig? Han visste faktiskt inte riktigt om han varit det. Inte på samma nivå som med Grace i vilket fall som helst. Fortfarande leendes gick han fram för att dra in henne i en kram.
"Åh, Grace. Jag älskar dig", viskade han, så otroligt glad över att ha henne i sin famn igen. Han drog lätt undan huvudet, för att kunna se på henne i några sekunder - se på det där vackra ansiktet - för att sen leta upp hennes läppar i en djup kyss.

Hans breda leende fick hennes leende att växa sig ännu bredare. Just i det här ögonblicket kunde hon verkligen relatera till att le från öra till öra. Vad hon hade saknat honom. Allt med honom. Allt från hans irriterande, härliga, älskvärda personlighet till hans ögon, läppar och otroligt vackra ansikte. Allt från hur han fick hennes kropp att brinna av längtan varje gång hon kände hans kropp mot sin, till hur älskad han fick henne att känna sig. Med ett litet skratt la hon armarna om honom för att besvara kramen, andades in den välbekanta doften av honom som liksom alltid gjorde henne knäsvag. Då han drog sig undan något, ägnade hon några sekunder åt att beundra hans fina ansikte, innan hon besvarade kyssen.

Ederel hade saknat henne något enormt, alla de här små sakerna med henne. Hon var fantastiskt vacker, perfekt, så älskvärd som någon kunde bli. Bara att få kyssa henne igen kändes helt fantastiskt, och han kunde inte låta bli att dra henne lite närmare intill sig. Alla de här åren utan henne förstärkte väl också alla känslor nu när han äntligen träffade henne igen - även om de var väldigt starka även i normala fall. Då han avslutat kyssen kunde han inte med att dra sig undan något, utan var kvar med näsan och pannan tätt emot hennes och ett brett leende.
"Så. Vad tyckte du om mitt hem?" frågade han med ett nästan lite busigt leende, lite typiskt honom att fråga något i den stilen direkt efter en kyss - han ville också se lite vad hon sade och gjorde, ifall hon tänkte försöka få mer eller inte. Samtidigt som han var uppriktigt nyfiken - många gånger hade han önskat att han haft möjligheten att visa henne den plats han växt upp på.

Kyssen var över alldeles för fort om man frågade Grace. Hon hade gärna sett att de ägnat sig åt den, och kanske någonting annat, åtminstone en stund till. Men hon tänkte inte säga något om saken än, hon hade en känsla av att Ederel hade en baktanke som vanligt.
"Det var fint." Himlen hade varit en magisk, fridfull plats. Till och med efter fem år hade hon fortfarande varit alldeles mållös över hur vackert det var. Men det hade aldrig känts rätt. Hon hade aldrig kommit till ro där.
"Men du var inte där." Hon hade aldrig kunnat slappna av helt eftersom den viktigaste personen i hennes liv saknades. Ederel hade inte varit vid hennes sida. Så Grace hade kämpat i fem år med att få återvända till jorden. Hon hade bönat och bett, förklarat hur viktig Ederel var för henne, bönat och bett lite till, försökt muta änglarna och hittat på en hel del hyss i hopp om att de skulle kasta ut henne. Och det hade de ju till slut gjort.

Ederel log, glad bara av att hon verkade ha gillat platsen. Det var trots allt något som betydde väldigt mycket för honom, även om han liksom så det verkade för henne trivdes var som helst så länge det var med henne. Det gjorde allting fantastiskt.
"Som jag saknat dig." Han var lyckligare nu de senaste få minutrarna än han varit de senaste åren, vilket inte var så konstigt heller när hans stora kärlek i livet äntligen var tillbaka. Det gick inte ens att beskriva den enorma lyckan han kände.