Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Kärleken hon kände för Ederel var enorm. Han var den absolut värdefullaste personen i hennes liv, han betydde allt för henne. Blicken kunde hon knappt slita från hans ansikte: det gick inte att se sig mätt på honom. Särskilt inte efter att ha varit ifrån honom i tio långa år. Efter en stund la hon sig över honom för att mjukt kyssa honom. Det hade bara varit en tidsfråga för hon kunde ju inte motstå honom länge, det gick inte. Hans ord fick henne att le. Det betydde mycket för henne att höra honom säga så. Grace kände detsamma. Ett liv utan honom var tråkigt, hon hade fortfarande svårt att förstå hur hon tagit sig igenom tio år utan honom vid sin sida.

Ederel var lyckligare än vad han kunde komma ihåg att han varit på väldigt länge. Som han hade saknat henne - de här tio åren hade varit evighetslånga kändes det som. Men det var tack och lov över nu, och att han hade henne tillbaka hos sig kändes helt fantastiskt. Han log genast då hon kom närmare honom, en härlig känsla och han föredrog definitivt att ha henne så nära sig som möjligt. Han besvarade genast kyssen och lade armen mer omkring hennes midja, höll henne tätt intill sig.

"Jag älskar dig," upprepade hon efter en stund, kysste honom sedan djupt igen. Hon kunde inte få nog av hans läppar, känslan av hans hud mot sin eller honom överlag. Grace särade på läpparna för att stryka tungspetsen över hans läppar innan hon stack in den i hans mun igen. Med tanke på att de inte träffat varandra på tio år så hade de, enligt henne, en hel del att ta igen.

Ederel log lite bredare av hennes ord, det kändes fortfarande lite udda att höra henne säga så efter så många år isär - men också otroligt bra. Ord han aldrig tröttnade på att höra ifrån henne mun.
"Jag älskar dig med." svarade han leendes, besvarade mjukt hennes kyss och tvekade inte på att sära lite lätt på läpparna hans med för att leka med hennes tunga. Händerna hade han kvar vid hennes rygg, strök med dem över hennes rygg och mer emot ryggslutet.

Det kändes overkligt att vara tillbaka på jorden igen. Men det kändes också rätt. Under hennes korta tid i himlen så hade hon visserligen haft det bra, men hon hade inte känt sig som hemma. Det hade inte känts rätt. Så hon hade gjort allt i hennes makt för att bli utslängd från himlen. Det var ju inte något de andra änglarna såg gott på men det brydde hon sig inte något vidare om heller: hon behövde och ville komma tillbaka till Ederel. Det fick kosta vad det ville. Grave hade spenderat några dagar där redan men hon hade inte haft mod nog att närma sig Ederel. Men hon hade haft koll på honom på avstånd och hon hade inte kunnat undgå att lägga märke till tjejen i hans sällskap. Han hade gått vidare. Trots att det högg till i hjärtat så kände hon sig också glad. För det haft ju varit hennes sista ord till honom: att han skulle tillåta sig själv att vara lycklig och gå vidare. Att han skulle älska någon igen. Då hans flickvän lämnat hans hus väntade Grace några minuter innan hon korsade vägen och gick fram till ytterdörren för att knacka på.

Chiara hade förvånat Ederel, med att trots hans ganska stängda och nästintill avvisande beteende fortsatt med att envist vilja ses och han tyckte vid det här laget riktigt gott om henne. Det var inte på långa vägar likadant eller lika starkt som med Grace, men Grace hade varit speciell. Ingen skulle kunna mäta sig med henne. Men kanske var det inte mer än såhär det borde kännas? Ederel hade iallafall beslutat sig för att ge det ett försök, ett försök till att bli lyckligare igen. Och inget ont mot Chiara, hon var en härlig person men Ederel var trots den här tiden lite osäker på hur djupt hans kärlek egentligen gick.
Hans tankar avbröts utav dörren, som han gick för att öppna. Då han gjort det kunde han inget annat än att stirra - den som stod där kunde omöjligt stå där. Han hade ingen aning om hur länge han stod där och stirrade, chockat, innan han ens kom för att säga något. Hur kunde det vara hon? Han hade hållit henne i sina armar när hon dog.
Men ändå var det hon. Han trodde nästan det var nåt slags sjukt skämt först, men han hade tillräckligt mycket egenskaper för att förstå att det verkligen var hon. Hon var annorlunda, i chocken kunde han inte sätta fingret på hur, men annorlunda.
"Grace.. Men, du är.. Det kan inte vara du." nästan viskade han, kunde inte ta in det.

Då dörren öppnades drog hon efter andan då hennes blick landade på Ederel. Egentligen borde hon veta bättre än att bara knacka på hos honom, men hon hade omöjligt kunnat låta bli
Hon behövde få veta hur allvarligt det var mellan honom och den där andra kvinnan. Var de lyckliga tillsammans så hade Grace inga planer på att försöka sabotera det. Då skulle hon med ett leende på läpparna önska honom all lycka i världen och lämna dem ifred.
"Det är jag," försäkrade hon honom lågmält, motstod lusten att direkt kasta sig om halsen på honom. Det hade trots allt gått en lång tid sedan de senast sett varandra. Och det hade ju inte varit under de bästa omständigheterna heller.
"Det är jag," upprepade hon, kunde inte längre hålla sig utan omfamnade honom i en kram. Hon behövde få hålla om honom även om det bara var för en kort stund.

Ederel kunde knappt förstå hur, men lyckades ändå förstå att det verkligen var hon. Hans älskade Grace, och det kändes närmast som en dröm som gick i uppfyllelse. Hade han kanske lyckats somna efter att Chiara gått? Han fann inga ord alls, lyckades inte göra något annat än att stirra förräns han befann sig i en kram. Då var det som om något tinade, och han slog armarna hårt omkring henne, ville göra klart att hon verkligen var där och att det inte var en dröm.
"Hur kan det vara du?" viskade han fram, hade tidigare trott att hans känslor för henne blivit annorlunda, att han såg på henne på ett annorlunda sätt efter att hon dött.
Så fel han haft. I samma stund som han sett henne egentligen, hade hon haft den där verkan på honom som alltid och tog andan ur honom helt och hållet.

Grace kramade om honom en stund utan att säga någonting. Hon kände sig ju lite emotionell så att säga: hon hade inte långt till tårarna. Den här gången ville hon inte gråta av saknad efter Ederel, utan av glädje för att hon var tillsammans med honom igen. Eller tillsammans och tillsammans, det kunde hon ju inte säga att hon var. Än.
"Jag fick mina vingar efter att jag dog," berättade hon och släppte långsamt taget om honom för att kunna söka ögonkontakt, "och jag har spenderat all tid efter det genom att komma på ett sätt för mig att komma tillbaka. Det har inte varit den enklaste uppgiften för de andra har haft överseende med mig. De visste att jag ville tillbaka till dig, och har struntat i att ge mig några egentliga straff. Men för ett par dagar sedan slet de av mina vingar och kastade mig ner." Att bli av med vingarna hade gjort fruktansvärt ont men hon ångrade inte de beslut hon fattat. Hon hade ju varit beredd att betala vilket pris som helst för att få återvända till Ederel.

Ederel kände sig fortfarande i chock, vilket kanske inte var så underligt. Någonstans inom sig hade han självklart hoppats på att hon skulle återvända på det här sättet, men vartefter åren gått hade det hoppet väl falnat mer och mer.
Men nu var hon här, och det var overkligt. Då hon släppt honom kunde han inte låta bli att lyfta handen och låta fingrarna röra vid hennes kind och hår, försäkra sig om att hon var där.
"Så du såg till att bli nerkastad för att kunna komma tillbaka till mig?" Älskade Grace. Som han saknat henne, och sånt här fick ju verkligen hjärtat att smälta. Det var ingen liten uppoffring, men sen kanske hon också såg annorlunda på saken som inte var född ängel.