Skriva av sig-tråden

Jag vet att det är svårt att berätta för någon precis hur man känner sig, både för lärare eller föräldrar, men det känns såå mycket bättre om man bara får det ur sig! Sådana saker är för stora för att kunna bära allting för sig själv, det känns skönt att bära allt obehagligt tillsammans!

Åh...
Jag förstår hur det känns.
Jag gick i 9 år i en klass och hade ett rent helvete.
Jag fick inte byta skola, men tillslut, i slutet av 8an, fick jag byta klass. Bytte då, precis som du, till den bästa i min skola. Det funkar okej, men nu är vi inte 3 olika hus längre, alla vi 9or går i C huset. Så jag träffar min gamla klass hela tiden. Det är jobbigt, särskilt de där blickarna man får hela jäwla tiden.

Byta skola vill jag göra, men jag går ju ändå i 9an, och då är det väldigt svårt att byta skola, och jag skulle inte klara av att göra det heller om man tänker på betygen och så..

Det enda jag kan tipsa om är var stark. Och glöm inte att vi på Mugglis alltid finns här för att stötta dig♥

tack ♥

Ingen orsak vännen! ♥

HunnyBeaR: Åh.. Vet inte vad jag ska svara.. Prata med dina föräldrar om hur du känner ang. att de flyttar runt och bråkar framför dig och allt sånt, då kanske de förstår och slutar, iallafall framför dig och att flytta hela tiden. Men du klarar det, det gör du. Be strong. ♥

Tack! men pappa bor på behandlingshem och mamma hatar mig..
vet inte varför jag skrivet detta i ett forum

För att du inte mår bra och vill skriva av dig, och samtidigt få hjälp från folk av det man kan hjälpa med.

Åh.. Då förstår jag att du är ledsen.. Men jag tror faktiskt inte att en mamma kan hata sitt barn, även fast det är det hon visar. Och med det menar jag inte att jag inte tror på dig, utan att jag menar allmänt, och du känner din mamma mycket bättre än mig. Men på något sätt, försök få fram hennes goda sidor genom hennes intressen, visa henne att du älskar henne osv.. Försök tänka lite på hur hon känner och tänker, då kanske du förstår dig på hennes beteende bättre.

GinnyOlivia, Enchanted & pandan: Tack, vad söta ni är ♥ Jag ska verkligen anstränga mig den här gången. JAG SKA INTE RÖKA!

Nu kommer jag hamna längst ner på sidan och troligtvis kommer ingen att läsa det här, men måste verkligen skriva av mig.

Jag är inte lycklig just nu. Vissa dagar flyter allt på, men när jag börjar tänka blir jag alltid ledsen. Varför?
När jag var liten hade jag alltid vänner. Jag har aldrig ens behövt tänka på det, eftersom jag alltid varit omgiven av underbara vänner. Men antalet förminskas hela tiden, ju äldre jag blir. Världens finaste häst gick dessutom bort i vintras. Jag har inte kommit över det på långa vägar. Han sa inte mycket, men var en riktig klippa och en av mina allra bästa vänner. Har precis börjat gymnasiet, och har inga vänner i min nya klass. De få vänner jag har kvar sedan förr finns dock fortfarande där, ibland. När jag tjatar på dem. Annars har de alltid fullt upp med sina egna liv, eller med andra vänner. Varför har inte jag det också så? Känner mig så otroligt ensam, eftersom jag faktiskt inte har någon att vända mig till bortsett från er mugglisar.
Jag är inte van vid att vara såhär ensam, och kan inte göra annat än att börja undra. Är det kanske mig det är fel på? Något måste jag ju göra fel, när jag inte kan behålla mina vänner.

Och när jag ändå är inne på det spåret, så tycker jag verkligen inte om mig själv (och om jag inte tycker om mig själv, hur ska någon annan kunna göra det...?). Jag bryr mig inte ett dyft om utseende hos andra och tycker verkligen att det är bland det töntigaste som finns med all denna utseendefixering. Samtidigt kan jag inte låta bli att bry mig om hur jag själv ser ut. Se alla skavanker. Inte klara av att gå förbi en spegel. Få ångest när jag ser bilder på mig själv. The list goes on. Så fort någon ens tittar åt mitt håll ute på stan så inbillar jag mig att den personen äcklas. Över mig. Det får mig att skämmas över mig själv. Det känns som att jag håller på att bli galen. Ska det behöva vara så svårt att ens gå ut genom dörren? Jag känner mig fet och äcklig.
Inte blir det bättre heller av alla kommentarer. Inte så allvarliga kanske. Jag kanske skrattar bort det. Men jag glömmer dem inte. Jag vet alltför väl hur stora spår kommentarer kan sätta, och hur de aldrig riktigt suddas ut.

Detta + en massa plugg gör att jag nog bryter ihop snart. Har inte läst igenom allt, och säkert skrivit lite hafsigt, så förlåt om det är osammanhängande.