Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Uppenbarligen var de inne på samma väg med tanke på att han så gott som omedelbart besvarade kyssen. Känslan av hans läppar mot sina igen var fantastisk, hon kunde inte säga annat. Hon hade saknat det här till och med mer än vad hon låtit sig själv tro. Hon förde upp sin hand till hans nacke för att låta fingrarna stryka sig över hans nackhår, avslutade kyssen enbart för att ägna ett ögonblick eller två åt att hämta andan.

Ederel såg på henne och log, för första gången på länge kände han sig bara rent och skär lycklig. Lycklig över att få vara med henne på det här viset igen, att de känslorna han hade som aldrig gett sig fortfarande var besvarade. Han närmade sig för att kyssa henne igen, lät denna gången försiktigt, nästan prövande för att se hur hon reagerade på det, kyssen bli lite mer intensiv, eller passionerad om man nu ville kalla det det istället. Han strök lite med händerna över hennes rygg, nästan försökte övertyga sig själv om att hon faktiskt var där och inte bara en dröm.

Då han kysste henne var det inte längre lika prövande som för en stund sedan, utan kyssen var betydligt intensivare. Det var dock inte henne emot utan hon smalt in i den som om de aldrig gjort annat än kysst varandra. Grace var glad över att hon vågat sig på att ta initiativet till att kyssa honom, att hon lyssnat till vad hennes hjärta - och kropp för den delen också - ville. Kalla kårar av välbehag spred sig över hennes kropp då hon kände hans händer mot sin rygg. Bara hans närvaro var tillräckligt för att göra henne knäsvag för tillfället.

Ederel hade kunnat stå här hur länge som helst och hålla om henne i en kyss, men han behövde ju lite luft med. Han avslutade kyssen men stannade kvar tätt intill henne, ville inte vara längre ifrån henne än nödvändigt.
"Som jag saknat dig." viskade han med ett brett leende, rent lycklig vilket var en fantastiskt härlig känsla. Det började också äntligen sjunka in att hon faktiskt var här på riktigt, och förhoppningsvis äntligen här för att stanna.

Hennes undermedvetna slog förbryllat ut med händerna då han avslutade kyssen, undrade varför i hela friden han slutat. Grace blev tvungen att intala sig själv om att det inte var meningen att hon skulle ta det vidare till sängen med Ederel, oberoende hur passionerat de kysste varandra. Det var uppenbart att hennes undermedvetna inte var nöjd över saken.
"Jag har saknat dig med," mumlade hon. Han skulle bara veta hur stor saknaden efter honom varit.

Ederel njöt i fulla drag, kunde dock inte undgå att märka att hon inte verkade helt och fullt nöjd vilket fick honom att höja lite på ett ögonbryn. Hade hon varit ute efter mer? Det var då sannerligen inte Ederel emot, tvärtom, men han hade helt utgått ifrån att de borde ta det lugnt tills han var mer säker på vad hon ville och inte ville. Kanske hon tänkte annorlunda, det skulle inte vara honom det minsta emot.
"Och vad är det med dig? Är det någon som inte är nöjd?" frågade han med ett litet retsamt leende, precis som tonen. Som vanligt lyckades hon locka fram den där glada, mer retsamma sidan utav honom.

Då han lyfte på ett ögonbryn gjorde hon detsamma bara för att härma honom. Hennes undermedvetnas missnöje hade tydligen synats starkare än hon trott. Det behövde inte nödvändigtvis vara en dålig sak: om hon skulle tolka hans något retsamma tonfall rätt.
"Du måste väl fråga någon," sa hon med en axelryckning, precis som om hon inte visste vem han syftade på som möjligtvis skulle kunna vara lite missnöjd, "jag, å andra sidan, har ingen aning vem du syftar på. Dig själv?"

Ederel kunde inte låta bli att skratta till av hennes retsamheter, det här var definitivt ännu en sida han hade saknat med henne. Hon lyckades alltid ge svar på tal och retas tillbaka, och bara att hon stod ut med hans egna attityd var allt värt en guldstjärna.
"Jag? Du kan väl inte mena att jag skulle vara så fräck?" föreslog han med en låtsat häpen min, även om flinet lekte i mungiporna - han om någon brukade väl sällan ha problem med att gå rakt på sak med vad han ville i vanliga fall.

"Åh, det tror jag allt att du är." Hon lät, fortfarande med en oskyldig min, sina händer glida ner till hans höfter, till hans lår och uppåt mot hans skrev. Om han inte skulle erkänna sanningen för henne så skulle hans kropp tala för sig. Hon behövde bara ett bevis och det hade ju aldrig varit särskilt svårt för henne att få den kroppsdelen av honom att reagera. Efter en stund flyttade hon, lika oskydligt som tidigare, upp sina händer till hans axlar igen.

Ederels lilla begynnande flin vägrade ge sig, vilket inte blev bättre vare sig av hennes händer eller ord.
"Jag förstår verkligen inte varifrån du fått såna idéer ifrån", svarade han oskyldigt, även om det nu var helt lönlöst för honom att låtsas som ingenting eller spela opåverkad. Hon hade väl alltid haft väldigt lätt att få såna sort reaktioner av honom, att han var väldigt svag för henne var väl ingen överdrift direkt, och idag var verkligen inte heller något undantag. Särskilt inte efter alla åren ifrån henne var det nog till och med lättare att få den reaktion hon antagligen varit ute efter. Då hon tog bort sina händer igen kände han sig närmast lite besviken, men bestämde sig för att göra upp det hela lite med att än en gång kyssa henne passionerat men också låta händerna sjunka mer till hennes rumpa.