The cold in our bodies [PRS]

Hon skrek till och hon vred sig men armarna var som stenar, hon kunde inte ta sig loss.
"Jag skulle till mitt rum!" Skrek hon och kände hur hennes hjärta skenade iväg.

Ivan släppte taget om henne som om han hade bränt sig. Han andades häftigt så att bröstkorgen höjdes och sänktes i takt med andetagen. Hans blick brann.
Han var helt frustrerad- frustrerad över att Alice inte gick att prata med, frustrerad över att de inte visste var deras resa skulle ta vägen och frustrerad över att de hamnat i klistret med henne som drottning. Det var omöjligt att se på Alice som bara en tjänare nu. "Gå då.", väste han iskallt åt henne.

Hon såg på honom och tog några steg bakåt innan hon lyfte lite på klänningen så det skulle vara lättare att röra sig och började sedan att springa genom korridoren.
Snart var hon på sitt rum igen och stängde dörren efter sig. Sedan sjönk hon ner i en av sofforna och kastade blickar på dörren.

Det dröjde ganska länge innan det knackade på dörren till Alices rum. "Alice? Jag har Maurice med mig..", sa en välbekant röst. Det var Olivia. "Jag tänkte att du ville vara ifred ett tag, men jag är orolig för dig bara. Får vi komma in?"

Hon ryckte till och stirrade på dörren. Varför var de där? Hon reste sig och gick fram till dörren och låste upp. Öppnade dörren och såg på dem. Hon var en aning blekare och såg på Olivia.
"Ett tag. Jag måste få tänka sen." Hon vände sig sedan om och gick tillbaka till soffan.

Olivia steg in. Hon smög in efter väggen och ställde sig intill en tavla med händerna knäppte framför sig. Hon tittade först på Alice, men sänkte sedan blicken och låtsades studera en av sittdynorna i en av fåtöljerna.
"Hur är det?", frågade Maurice. "Vad är det du behöver tänka över?" Det var samma vanliga lugn i hans röst som tidigare.

Hon såg på Olivia och såg bedjande på henne. Varför stod hon där? Men hon flyttade sin blick och såg på Maurice.
"Vad jag tänker på är alldeles för mycket. Jag tänker på bland annat hur jag ska göra fram över. Ska jag överge detta rum och göra som Ivan vill och bli en tjänare igen. För nu är jag knapast en tjänare." Hon visade med handen över klänningen.
"Jag vill så gärna bara få allt överstökat, komma hem till mitt folk men det kommer inte att hända. Mitt folk vet om att jag lever. De klarar sig men hur länge vet jag inte. Det är snart ett år sedan jag försvann." Hon såg på honom med rödgråtna ögon. Hon hade gråtit så mycket och läppen darrade.
"Jag är ett mysterium för er alla och det är det som stör er. Ni vill veta vem jag är, vad jag är och jag får inte säga det. Jag vet inte vad som kommer att hända men jag är fast vid Ivans sida."

Maurice väntade några sekunder innan han svarade. Hon hade rätt i att det var en del att tänka över. När han tillslut kom på en idé mjuknade hans nyss stela ansiktsuttryck.
"Du får lyssna på Kung Silas då. Han går över Ivan.", sa Maurice. "Besök din by för ett tag och kom sedan tillbaka. Vi får helt enkelt ta och lita på dig. Hur svårt det än är för oss." Han tvekade. "Det handlar mer om dig och ditt folk. Du ska inte ta ansvar för oss vampyrer också."
Olivia tittade upp och lyssnade på Maurices ord. "Och lyssna inte på Ivan. Han var upprörd.", sa Maurice med ett litet leende. Han visste hur hans vän kunde vara.

Hennes ögon blev glasartade och tårarna började rinna ner.
"Är du säker? Att jag får?" Hon blickade på sina händer och hela hon verkade så lättad.
"Inte att ni vill följa med till närmaste stad och därefter komma tillbaka hit?" Frågade hon och nickade sedan.
"Jag ska inte lyssna på honom. Han skrämmer mig nu."

"Om kung Silas säger det så.", sa Maurice och ryckte på axlarna. Det var ju faktiskt hans ord som var lagen här.
"Tja, det som passar bäst. Det kan inte jag bestämma är jag rädd. Det blir antingen kung Silas eller Ivan som bestämmer det." Han nickade då. "Okej, vi säger väl så. Jag ser att du verkar vara okej, och ditt välmående är viktigt för oss." Maurice kastade en blick åt Olivias håll. "Olivia, du kan väl stanna här och hålla henne sällskap en stund, om hon orkar förstås." Olivia nickade och gick fram till Alice. Hon slog sig ner i en av fåtöljerna och tittade åt hennes håll. Hon ville ge Alice plats om hon behövde det.