Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Då Ederel kom ut genom dörren landade hennes blick genast på honom. Hon hade saknat honom så otroligt mycket, hon visste inte vad hon skulle ta sig till längre. En del av henne ville bara slänga sig i hans famn och kyssa honom som om de aldrig skulle se morgondagen, men hon försökte lugna sig själv genom att tänka att det kanske inte var dags för en så stor och passionerad gest. Istället började hon under tystnad gå bredvid honom, stannade upp en bit ifrån kaféet. Det var nog bäst om de inte syntes tillsammans direkt utanför - ifall Brent redan var där, för då skulle han ställa till med en onödig scen.

Då de väl kom närmare kaféet och hon stannade, gjorde han detsamma och vågade sig på att krama hennes hand med ett litet leende för att sen själv styra stegen in där. Han hade snart fixat sig en kopp kaffe och slagit sig ner på ett ställe där han hade bra uppsikt över det mesta av kaféet, garderad för vart de än tänkte sätta sig sen. Han hade trott han skulle nästan vara det, men var faktiskt inte det minsta nervös - trots allt var den där Brent "bara" en människa, och borde inte kunna ställa till några större problem för Ederel ifall han försökte ställa till bråk.

Brent var nästan femton minuter försenad. Det var ingenting som Grace kände sig förvånad av, snarare irriterad. Skulle rollerna vara ombytta - att det varit hon som kommit försent - så skulle hon få höra en hel del idiotiska kommentarer. Väl inne i kaféet satte hon sig ner vid ett ledigt bord.
"Vad ville du prata om?" undrade han uttråkat med armarna korsade över bröstkorgen. Grace tog ett djupt andetag innan hon förklarade för honom att de inte längre kunde vara tillsammans. Hon kände ingenting för honom längre, gjorde det sedan klart att den fysiska misshandeln varit nog för henne. Brent såg till en början chockad och ledsen ut, försökte bortförklara det hela med dåliga ursäkter och att han aldrig skulle göra henne illa igen. Men genast då han insåg att hon inte tog emot hans ursäkter så fnös han föraktfullt.
"Hur ska du klara dig utan mig? Du är ingenting utan mig, ingenting! Och allt som jag gjort för din skull," fräste han och drämde handflatorna mot bordet.

Ederel försökte ägna sig åt sitt kaffe men höll ett vakande öga bort mot deras bord efter att dem dykt upp, ansträngde sig för att verka så opåverkad som möjligt och som om han inte alls brydde sig om vad som pågick längre bort. Ja, han kunde väl också se till att Brent inte ens skulle se honom om han ville det - men han såg inte poängen med att lägga nån energi på det. Då han slog händerna i bordet blev Ederel genast mer spänd, beredd på att när som helst gå dit och lägga sig i - helst med en gång, men han visste inte hur mycket Grace ville att han lade sig i så han fick väl ge henne en chans att klara av det själv först. Lite iallafall, även om hans nerver definitivt inte skulle klara av mycket mer innan han gick dit.

Brent såg sig om då han märkte att hans lilla utbrott fått folk att snegla besvärat mot honom, och harklade sig sedan innan han borstade bort osynligt damm från sin tröja.
"Som du vill. Jag förtjänar bättre än dig ändå. Det gör alla." Han reste sig upp från stolen och stormade ut från kaféet. Grace satt kvar en stund för sig själv, lät Brents ord eka i hennes huvud. Frågan var om hon skulle ta åt sig av dem eller inte. Det sistnämnda skulle vara betydligt svårare att göra. Tillslut reste hon sig ändå upp för att gå fram till bordet som Ederel satt vid.
"Ska vi gå?"

Ederel ville på ett vis lägga sig i, men han var inte längre alls lika säker på henne som han varit och därför tvingade han sig själv att ge henne lite space tills hon ville komma framtill honom igen. När hon väl gjorde det reste han sig upp och nickade, började gå ut ifrån kaféet och vände blicken till henne.
"Du vet att han har helt fel va? Den man som har dig till sin måste vara den lyckligaste mannen i världen." sade han med blicken på henne, utan skymten av något retsamt leende eller något i den stilen utan bara fullt allvarligt. Det var definitivt så han såg på saken i vilket fall som helst, hon var helt perfekt på alla vis och den tid han haft ihop med henne hade utan minsta tvivel varit den absolut lyckligaste i hans liv.

Grace vände blicken till Ederel men svarade honom inte. Hon var inte perfekt, hon var långt ifrån perfekt. Det kunde mycket väl vara så att Brent hade rätt. Att alla förtjänade bättre än henne. Att Ederel förtjänade bättre än henne. Hon sa ingenting under promenaden tillbaka hem till honom, hon ville inte prata om det hela. Det enda hon ville var att lägga Brent och hennes förhållande med honom bakom sig, och hon skulle inte ha något emot om hon aldrig behövde tänka på honom eller deras tid tillsammans igen.

Ederel suckade tyst för sig själv då hon inte svarade, men om man skulle se det från den bra sidan så sade hon iallafall inte uttryckligen att hon höll med Brent då. Han fick väl bara innerligt hoppas att hon inte gjorde det. Väl hemma hos honom igen visste han inte helt vad han skulle göra eller säga - det var fantastiskt att hon var tillbaka, men samtidigt kändes det nästan lite underligt efter alla de här åren. Eller ja - om han skulle lyssna till sina känslor visste han precis hur han ville agera, men om det var passande och ifall hon skulle tycka det var väl något helt annat. Trots allt var det första gången på tio år som de sågs. Ändå vågade han sig på att dra in henne i en kram då han kommit innanför dörren och fått av sig skorna, det hoppades han åtminstone var välkommet även om han gärna ville göra desto mer än så. Men för stunden fick han nöja sig med att lägga armarna omkring henne och dra in den härliga doften ifrån hennes hår, även om det fick honom ännu mer att vilja kyssa henne istället.

Beua gav dem båda ett varmt välkomnande då de kommit in till hallen. Det spelade ingen roll om man varit borta för en minut eller en timme, lika glad var tiken ändå. Grace satte sig ner på huk för att klappa om Beau innan hon istället vände sig mot Ederel, kände nästan genast ett par starka armar om sig i en kram. Hon lutade sin kind mot hans varma bröstkorg och slöt ögonen. Det kändes bra att få krama om honom - det var galet att tänka att det gott tio år sedan hon senast sett honom. Sedan hon senast fått röra vid honom. Hon lutade huvudet bakåt en aning för att se upp på honom, sökte ögonkontakt i hopp om att hon skulle ha det lättare att läsa av honom då. Ändå visste hon inte vad som rörde sig i hans huvud. Däremot visste hon vad hon själv ville, och det fanns väl ändå inte längre något som hindrade henne från att kyssa honom. Med andan i halsen ställde hon sig på tå innan hon försiktigt lät sina läppar snudda vid hans.

Bara att krama om henne igen efter all tid var härligt, men när hon dessutom kysste honom? Bara känslan av hennes perfekta läppar emot hans fick det att pirra i hela honom, fick honom nästan att känna sig som nykär igen trots alla de år som gått sedan han först hade fallit för henne. Han log nästan omedelbart lite emot hennes läppar, slöt ögonen för att mjukt besvara hennes kyss. Det var en fantastisk känsla att kyssa henne igen, och han förstod väl mer precis udden av hur mycket han egentligen saknat det först nu när han gjorde det igen.