PRS Lupple och Emma07

Zacharias tog emot nålen med ett litet leende för att sedan sätta dit den vid italien, ungefär vid den staden hans vän bodde i - vilket var en liten bit utanför Rom. Då han föreslog att han skulle ringa nickade han och öppnade munnen för att svara för att sen nästan rodna lite då han påpekade att klockan nog var mycket. Den hade verkligen sprungit iväg.
"Du har nog rätt." skrattade han till, flinade strax istället stort emot honom.
"Men det betyder att jag kan få tid med dig istället nu." log han och lade armen omkring honom, för att också luta huvudet emot hans axel och njuta av hans doft.

Benjamin log brett och lät honom luta sig mot honom, smekte försiktigt med handen över och genom hans hår. Ned över hans nacke.
" Så denna vän, hur är han?" Frågade han lugnt och log svagt mot honom.
Otroligt nyfiken på Zacharias liv, speciellt om de kände varandra vid gymnasietiden. Det var mycket mer kvar att utforska om hans älskling.
Och han var både taggad och ofantligt nyfiken men också spänd.
Skulle han passa in med sin älsklings vänner?

Zacharias log och vred på huvudet för att kyssa hans axel lätt, för att sedan vända blicken till hans vackra ansikte istället då han pratade.
"Ardo? Han är väldigt trevlig, han är väldigt social av sig och brukar typ alltid hitta på saker så vi lär inte få tråkigt där iallafall. Sen är han väl lite typisk italienare med väldigt livligt humör också ibland." sade han med ett lätt skratt, gymnasiet var allt tider det.
"Eller det var han förr iallafall, jag har ju pratat med honom en hel del men inte träffat honom på säkert 2-3 år. Han flyttade ihop med sin kille för ett tag sen i nåt studentboende, så vi får höra ifall dem har plats till oss." log han.

Benjamin såg på honom, det var roligt att se honom såhär. Han var ofta glad, men detta var en annan typ av glädje och Benjamin ville väldigt gärna se mer av denna sida.
Han kramade han hans och nickade.
"Trevlig prick låter det som." Log han och nickade sakta över hans ord.
Sin kille? Han satt tyst en stund och funderade över detta.
Han var alltså.. ja.. Polletten trillade ned och han nickade sakta.
Han hade ju aldrig träffat någon som var öppen med sånt förutom Zacharias då såklart.
Det var en fråga han mer än gärna ville ställa men han valde att inte göra det.
" Blir säkert jättetrevligt. Om vi inte får plats så kan vi bo någon annanstans men i närheten liksom." Föreslog han leendes.

Zacharias nickade lite, han hade inte träffat vännen på evigheter som sagt så det var faktiskt lite nervöst - men samtidigt hade han ju fortsatt prata med honom och så även när han flyttat tillbaka, så det skulle nog lösa sig fint. Förhoppningsvis skulle det inte bli några problem. Han kunde inte undgå att märka att Benjamin verkade fundera över något, kunde inte riktigt hålla tyst - han var ju ändå lite nyfiken på vad hans älskling hade i huvudet.
"Vad är det?" frågade han nyfiket, för att nicka instämmande sedan.
"Ja, det löser sig säkert. Jag får ringa och prata med honom imorgon." log han.

"Gör så." Sa han lugnt, det är klart de skulle träffa hans vän.
Utan tvekan. Och hans väns vän.
Han hatade sig själv att han tänkte så, det var så konstigt. Han höll armen runt Zach men den började sakta men säkert glida av och han lät den ligga slappt vid sidan om, intill sig själv.
"Åh inget. " Sa han tyst och såg mot Zach och såg sedan bort.
Pillade lite med täcket.
" Jag är bara förvånad att han ja. Har en vän." Sa han tyst och harklade sig lite.
"Pojkvän såklart." Rättade han sig själv.
Det var mycket tankar i hans huvud, hade Zach och han varit intima? Hur betedde man sig mot någon som levde i ett förhållande med en man.
Och han hatade sig själv för att tänka det, som vanligt. Som inget konstigt alls- för det var inte konstigt. Han var gift med en man för sjutton gubbar.
" Jag är nog bara nervös." mumlade han.

Zach blev genast orolig utav hans reaktion, förstod inte alls varför han reagerade på det här viset - varför reagerade han som om det var något så konstigt, de två var ju till och med gifta? Han förstod inte, för att Benjamin skulle tycka något sånt stämde ju bara inte. Han hoppades att inte hans oro, eller snarare kanske osäkerhet, lös för mycket - men han insåg snart vad Benjamin måste undra över.
"Du undrar ifall vi varit ihop, inte sant?" frågade han till sist, det var enda anledningen han kunde komma på till varför han reagerade så på det.
"Det har vi inte." fortsatte han, han och Ardo hade alltid bara varit kompisar - Ardo var en härlig person men inte riktigt Zachs stil när det kom till kärlek.

Benjamin kunde inte ens kolla på honom. Det liksom kröp i hela hans kropp.
Som om han behövde komma ur sitt skinn.
Han hörde orden och ett litet leende spred sig över hans läppar.
Det var en sak.
"Säkert? "Viskade han osäkert och bet sig lite i läppen. Tittade försiktigt mot sin älskling. Det kändes bättre, väldigt mycket bättre när han hörde att de inte varit ihop.
"Inte på nått sätt?" Viskade han och såg lite oroligt på honom.
Tvingade sig att greppa hans hand med sin.

Det var ju lite gulligt ändå hur han var så orolig för den saken, även om han förstod honom - Zach hade också blivit orolig ifall Benjamin skulle ha velat åka och hälsa på sitt ex. Men han behövde inte oroa sig för den saken, ingen skulle ändå någonsin kunna mäta sig med honom ändå.
"Helt säkert." log han lite, för att strax krama om hans hand.
"Och du har ändå inget att oroa dig för. Ingen, varken något ex eller någon annan, skulle någonsin kunna mäta sig med min Benji iallafall." log han.

Benjamin lutade sig lite mot honom och nickade sakta.
"Jag älskar dig." Viskade han och såg på honom. Smekte hans kind försiktigt.
" Så bara en vän." Log han och studerade Zach.
" Det ska bli kul och träffa din vän." La han till och ett genuint leende spred sig över hans läppar.
Trots att det andra fotfarande malde i hans huvud.
Det var en helt personlig sak att processa.
Inget Zach behövde höra i vilket fall.
Det var ju ändå bara så knäppt.
Alla förtjänade att vara lika lyckliga som han och Zach. Och detta visste han.