Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

"Inte något som är värt att nämna." Det var inget hon sa bara för att hon inte ville prata om de gångna tio åren, utan för att hon faktiskt inte ansåg att något viktigt eller intressant hänt som hon kunde dela med sig av.
"Jag vill nästan bara glömma allt." Visst hade hon lärt sig en och annan läxa, men det var så gott som allt. Livet hade inte känts särskilt meningsfullt utan Ederel. Och hon visste att det på sätt och vis var fel. Hon borde inte vara så beroende, så fast i någon annan person att hon inte visste vem hon själv var utan denne person. Men hon hade aldrig upplevt en så villkorslös, så äkta kärlek med någon annan. Och hade man turen att få uppleva något sådant - så kunde ingenting någonsin jämföras med det.

Ederel nickade tyst, hade gärna hört mer om hur hon haft det bara för att han fortfarande brydde sig så mycket om henne - men ville hon inte berätta, så ville hon inte. Och ifall hon nu i princip blivit tvingad att lämna honom, så förstod han henne - det borde ha varit lika jobbigt för henne i sådana fall att förlora honom med vetskapen om vad hon gjort.
"Då är vi två om det." Särskilt de första åren efter uppbrottet hade varit ett helvete, och även om det egentligen inte blivit mycket bättre hade man lärt sig att leva med det istället. Hur svårt det än varit.
"Men hur skulle man inte kunna vilja det, när dem varit utan dig?" sade han med ett svagt leende.

Grace kikade upp på honom med ett litet leende innan mobilens plingade ljud fångade hennes uppmärksamhet. Brent hade kortfattat bekräftat att de kunde fika med varandra om en halvtimme. Trots att hon kände sig nervös så såg hon fram emot att få det hela överstökat. Det var dags för henne att lämna Brent bakom sig, och istället fokusera på saker som gjorde henne lycklig.
"Han vill träffas om en halvtimme," meddelade hon Ederel och puffade lätt till sitt hår med en suck.

Ederel lyfte kaffekoppen för att ta en slurk, nu när det svalnat någorlunda så att det åtminstone var drickbart. Han vände upp blicken till henne igen och nickade lätt, det var snart dags då.
"Vart då?" frågade han och log svagt, vilket han hoppades var för att ge henne lite bättre känsla inför det. Det kunde antagligen behövas, utefter hur hon blivit behandlad av honom tidigare - han kunde gott tänka sig att han skulle kunna reagera allt värre när hon då försökte göra slut.
"Jag gissar att du stannar här sen? Jag kan bädda på soffan åt mig", tillade han, kunde inte vänta sig att hon ville sova med honom igen och utan minsta tvekan tyckte han i så fall att hon skulle ta sängen.

"Utanför ett kafé nära köpcentrumet." Grace drack upp det sista av teet som hon hade kvar i koppen. Förvånat blinkade hon några gånger med ögonen innan hon fnissade till. Varför skulle han bädda soffan åt sig själv?
"Såvida du inte skaffat en enkelsäng åt dig, så tror jag nog att vi ryms att sova i sängen båda två. Vi är ju vuxna trots allt." Men om det faktiskt låg allvar bakom hans fråga, att han hellre såg att någon av dem sov på soffan, så var det väl inte mer än rätt att hon lade sig tillrätta där.

Ederel nickade lite lätt emot henne.
"Jag går in där lite innan er då", sade han, då skulle det inte vara alltför uppenbart än att han kom ihop med henne - trots allt skulle han väl känna igen honom. Hennes ord fick honom att skratta lätt till och le, han hade inte trott hon skulle vilja det efter alla de här åren.
"Nej, jag har allt kvar dubbelsängen, så då så", sade han med ett nästan litet flin - det kändes som om saker och ting började släppa lite lätt emellan dem igen.
"Jag tänkte bara ifall du tyckte det var konstigt efter alla år eller nåt", sade han med ett lite urskuldrande leende.

Hans lilla skratt gjorde henne varm inombords, det var fint att se honom le även om det bara var ett litet leende. De var inne på rätt väg i alla fall. Hon ville tro att de var det. Han var hennes själsfrände och det var inte någon liten sak. Behövde hon vänta i hundra år på att allt skulle bli som vanligt igen, så skulle hon med glädje vänta.
"Nej då." Grace skakade på huvudet. Hon skulle definitivt överleva att sova bredvid hennes föredetta man. Han var ju trots allt sen hon fortfarande älskade av hela sitt hjärta.

Ederel provade sig på att le lite bredare emot henne, det kändes som om man fick lite mer och mer hopp om att saker och ting skulle kunna bli bra igen. Kanske inte precis såsom det varit tidigare - men kanske till och med starkare, ifall de hade tur kanske de skulle kunna ta sig starkare ut ur det. Det skulle kanske behövas en hel del arbete för det, men det var ett arbete han var mer än beredd på.
"Bra", sade han med ett litet leende, det var nästan plågande nog att vara så långt ifrån henne redan och det hade bara blivit jobbigare av att få sova på soffan.
"Grace, svara ärligt nu - tror du vi kan lyckas bli som förut igen?", frågade han, lite mer lågmält men på något vis hoppfullt. Hans dröm vore väl närmast att få ha henne åtminstone som flickvän igen, och kanske, kanske att det också fanns hopp om det.

Grace reste sig upp för att börja tassa iväg mot hallen, men stannade halvvägs upp då Ederel bad henne vara ärlig. Hon ägnade några ögonblick åt att fundera på hans fråga.
"Ja, det tror jag." Som sagt var han hennes andra halva, hennes själsfrände. Hennes kärlek till honom var villkorslös. Det kanske var fånigt och naivt av henne att tro att allt skulle bli som förut mellan dem igen, men det var helt enkelt något hon var så gott som övertygad om. Om de ville det tillräckligt mycket och var villiga att jobba på att bygga upp deras förhållande igen, så såg hon ingen anledning till varför det inte skulle kunna bli som förut. Grace fortsatte vidare mot hallen för att ta på sig skorna innan hon öppnade dörren för att vänta på honom ute.

Ederel drack upp den sista slurken kaffe men satt kvar medans han väntade på hennes svar, vilket fick honom att le. Om också hon ville det, så trodde han faktiskt att de skulle kunna lyckas - kanske inte precis som förut, men att de skulle kunna bli ännu närmare till och med. Han önskade åtminstone något innerligt att få tillbaka sin fru - inte just i den bemärkelsen att vara gift med henne även om det varit underbart, utan bara att vara så nära henne och få leva med sitt livs kärlek. Egentligen hans första och sista stora kärlek. Fortfarande lite leendes gick han efter henne, drog på sig skor och jacka och klev ut. Han började promenera längs hennes sida efter att ha låst dörren, letade efter något att säga - men samtidigt skulle de kanske inte verka för nära nu när de var ute och gick, innan de pratat med hennes kille. Eller ja, hon pratat - och egentligen visste han inte hur stor skillnad det gjorde, men det skulle vara upp till henne.