Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Långsamt lyfte hon blicken till hans gudomliga ansikte.
"Om du vill." Ville han att hon skulle stanna där hos honom, flytta tillbaka hem, så skulle hon göra det. Men inte förrän hon löst saker med Brent. Hon skulle se till att få den saken överstökad redan idag, inte minst för att hon faktiskt ville se ett slut på deras förhållande. Det hon någon gång hade känt för Brent hade svalnat för länge, länge sedan och det var dags att påbörja ett nytt kapitel i boken.

Hela den här situationen, att ha henne här, kändes som en dröm han inte kunde förstå var verklig. Att han faktiskt skulle få ha henne hos sig igen. Hennes ord fick honom att le, tycktes slappna av mer och mer i hennes sällskap igen.
"Om jag vill? Det känns som en dröm som går i uppfyllelse närmast", sade han, med lite av den där retsamma tonen som brukade vara så typisk honom. Kanske det hade varit annorlunda ifall hon faktiskt hittat någon annan, men nu - nu var situationen en helt annan.

Hans ord fick henne att le svagt. Trots att leendet var litet så var det genuint, för första gången på länge kände hon sig glad.
"Jag måste prata med Brent först." Grace höll om Ederel en stund till innan hon släppte taget om honom, tog fram sin mobil som hon låtit vila i hoodiens ficka. Hon tänkte absolut inte träffa Brent på egen hand, utan hon tänkte bestämma träff på en allmän plats. Ställde han till med en scen så var det bäst att hon inte var ensam med honom.

Ederel njöt i fulla drag av att bara få stå där tätt intill henne och njuta. Att höra henne nämna den där Brent fick dock humöret att sjunka lite igen, även om det var av en bra anledning - han skulle gärna själv ha "talat" lite med den dåren som behandlat hans forna fru på det viset.
"Jag hoppas verkligen inte du tänkt ge dig av och prata med den där idioten på egen hand?" frågade han, försökte inte göra den minsta hemlighet av vad han tyckte om honom.

"Jag tänker föreslå en träff på en allmän plats," påpekade Grace med en lätt suck, "kanske något kafé." Lite säkrare var det ju att träffa Brent där än att vara helt ensam med honom någonstans. Hon förväntade sig inte att Ederel skulle följa med, den tanken dök inte ens upp i hennes huvud. Det här var inte hans problem att handskas med.

Ederel rynkade lätt pannan, gillade fortfarande inte riktigt tanken på det hela - men det var heller inte helt hans sak. Det var hennes pojkvän, och hur mycket han än ogillade det och hur han behandlat henne så kunde han inte göra mycket om inte hon ville det.
"Är du säker på att jag inte ska följa med eller nåt?" frågade han, märkbart ogillande av den där killen - vilket inte var så konstigt heller. Och ärligt talat skulle han inte vara förvånad om hon inte ville ha med honom - han kunde väl inte garantera att han inte skulle göra något mot den där idioten i såna fall.

Fundersamt såg hon på Ederel. Ville hon ha honom där som stöd? Det korta svaret på frågan var 'ja'. Det skulle kännas betydligt tryggare om hon visste att Ederel var där någonstans.
"Om det inte är för mycket begärt," nickade hon och strök en slinga av sitt hår bakom örat, "men håll dig i bakgrunden i såfall." Han behövde inte ingripa om ingenting hände.

Ederel blev nästan något lättad över att hon ville och var med på att han skulle följa med dit. Han nickade lätt emot henne.
"Då följer jag med", bekräftade han, kan hända att han var långt ifrån säker på henne ännu eller hur saker och ting skulle gå men en sak var åtminstone säker. Han ville inte förlora henne igen och tänkte göra vad som helst för att kunna börja lappa ihop saker i vilket fall som helst. Han nickade lite åt det andra han sade, gav sig inte på att lova för mycket - han visste att han inte skulle kunna hålla sig undan ifall han verkade agera hotfullt eller något i den stilen.
"Hur tror du att han kommer reagera?" frågade han, hon om någon borde väl ha den bäst kvalificerade gissningen till det.

"Jag vet inte." Man visste aldrig riktigt var man hade Brent. Antingen skulle han ta det hela på ett lugnt sätt, han kanske till och med ångrade sig över det han gjort. Den andra möjligheten var att han skulle bli arg. Hans temperament hade aldrig varit det bästa, och han trodde sig ha rättigheten att behandla henne hur som helst. Men hon ville tro att han skulle uppföra sig skapligt bra eftersom de ändå skulle vara omringade av andra människor. Han skulle inte vara ensam med henne.
"Jag hoppas att han tar det bra," tillade hon och kliade sig på näsan med fingret, en typisk gest då hon var nervös.

Ederel lyssnade och nickade lite, visste alltså inte alls vad han skulle vänta sig - men ifall han nu försökte nåt kunde han vara säker på att få ångra det snabbt ifall Ederel var i närheten. Men det var kanske på tiden att antingen få det gjort, eller tänka på nåt annat för en stund.
"Så vad har hänt de här senaste åren?" frågade han med ett litet leende, ville få höra mer om sin "gamla" älsklings liv - visserligen skulle han nog våga påstå att han fortfarande kände lika starkt för henne, men han vågade inte visa det lika mycket nu innan han var mer säker på henne.