Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

"Du bad mig att inte lämna dig igen, inte sant?" Grace drack en försiktig klunk av det ångande varma teet, kände hur drycken brände mot hennes tunga men det var en smärta som falnade lika fort som den framträtt.
"Jag saknar dig. Jag har tänkt på dig varje dag. Du är den första jag tänker på då jag vaknar, och den sista innan jag somnar." Hon tog ytterligare en klunk av sitt te, brände tungan igen men brydde sig fortfarande inte om den kortvariga, olustiga känslan.
"Det var aldrig med avsikt som jag sårade dig. Jag var medveten om att det skulle vara oundvikligt, men jag såg ingen annan utväg då." Hon hade varit övertygad om att hon gjorde det rätta genom att lämna honom, och det hade räddat hans liv. Så hon skulle fortsättningsvis vara utav den åsikten trots att Ederel kanske inte såg på saken på samma sätt.

De där orden fick honom än en gång att hoppas så mycket, fick det där hoppet ett blomma upp enormt. Samtidigt var han så osäker, osäker på vad han vågade eller vad hon menade med det.
"Ja, men jag trodde inte att du faktiskt skulle lyssna på det", sade han uppriktigt, pillade lite på sin kaffekopp i väntan på att det skulle svalna lite. Han suckade lätt.
"Grace, vad vill du ha ut av det här?" frågade han sen tyst, hennes ord fick självklart hoppet att växa än mer men samtidigt så visste han inte vad han skulle våga hoppas på igen.
"För hur mycket jag än saknat dig, så vill jag inte sitta här med några falska förhoppningar eller inte veta något. Jag klarar inte av det", fortsatte han, kände att han på nåt vis behövde förklara sig.

"Vad skulle jag ha gjort då? Låtit dig dö?" Grace harklade sig lätt då hon insåg att hon uttalat sin fråga lite väl hysteriskt. Hon rörde under tystnad om med silverskeden i tekoppen, det enda som hördes var det svaga klingande ljudet då skeden träffade koppens väggar. Trots att hon kommit dit med lite hopp så hade hon slutit sig igen. Det som de en gång haft med varandra hade varit den bästa tiden i hennes liv, men för mycket hade hänt de senaste tio åren. För mycket för att de kanske inte skulle hitta tillbaka till varandra igen.
"Jag vet inte vad du vill att jag ska säga," sa hon bara och fumlade med händerna i famnen, "jag kan gå, om du vill." Hon visste inte vad han ville att hon skulle säga eller vad han ville utav henne. Hon borde kanske inte ha återvänt hit, trots allt.

Mycket riktigt så gick det väl inte riktigt som Ederel hade hoppats, vilket han borde ha insett. Vad hade han ens gjort för att förtjäna henne ifrån början? Det fanns ingen anledning till att han skulle få tillbaka henne nu.
"Jag menade inte så", protesterade han, insett att det nog inte alls låtit som han hade tänkt sig. Han suckade igen, såg nervöst runt lite i jakt på rätt ord. Fanns det ens några som skulle kunna göra det bra igen?
"Vad jag menar är att jag aldrig slutade älska dig, och att se dig igen väcker det till liv. Jag vet att det är idiotiskt, men som den idiot jag i så fall är kan jag inte låta bli att hoppas. Du har ett nytt liv nu som jag inte har en del av, och jag vill bara veta ifall du kom med hit av en anledning - ifall det inte är så idiotiskt att hoppas som jag vill tro - eller inte",sade han, försökte förklara sina känslor så gott han kunde.

"Jag vill vara tillsammans med dig," viskade hon och sög på sin underläpp. Egentligen borde hon kanske lämna honom ifred, inte orsaka honom mer smärta på något sätt. Men om han var en idiot som hoppades på att de kunde hitta tillbaka till varandra, så var hon lika mycket av en idiot. Att vara tillsammans med mannen hon älskade mer än någonting annat var hennes största dröm. Att han inte gett upp hoppet, och att han fortfarande älskade henne, var nästan för bra för att vara sant.

Att höra henne säga det där var mycket mer än vad Ederel nästan vågat hoppas på, och fick hela hans insida att fladdra runt lyckligt. Så hon ville faktiskt vara med honom igen? Det kändes nästan overkligt. Länge satt han utan att riktigt veta hur han skulle reagera eller svara, vad som ens skulle duga som svar till det där - men till sist bestämde han sig för att inte ens svara. Inte verbalt i vilket fall som helst. Istället reste han sig upp, ännu lite lätt osäkert, för att gå runt bordet och lika försiktigt dra upp henne och in i en kram. Bara känslan av att ha henne i sin famn var något han saknat så otroligt mycket, och att få hålla armarna omkring henne igen kändes makalöst.

Innan hon kunde vara tillsammans med Ederel igen, om han nu ville detsamma som hon, så hade hon ett problem att ta itu med. Hon behövde dumpa Brent. Det var något hon borde ha gjort för länge sedan - inte minst efter första gången som han höjt handen. Grace lät Ederel dra upp henne från stolen och in i hans famn. Att få känna hans armar om sig kändes så otroligt bra, hon kände nästan för att börja gråta. Vad hon hade saknat hans omfamning, hans värme och trygghet. Grace la armarna om honom för att besvara kramen, vilade sin kind mot hans bröstkorg för att lyssna till hans hjärtslag.

Bara att ha henne där, känna hennes värme och välbekanta doft trots alla år, betydde så mycket och gav honom en rejäl dos mer hopp. Kanske, kanske skulle det gå att lappa ihop det här igen? Att hitta tillbaka till varandra? Det var en massa kanske, men han hoppades innerligt att det skulle kunna bli så en dag. Förhoppningsvis inom en snar framtid.
"Jag har saknat att få hålla om dig", viskade han med ett litet leende, strök försiktigt med handen över hennes rygg - nästan rädd att råka förstöra den här stunden som på nåt vis kändes så perfekt.

Det gick inte att beskriva hur fridfull hon kände sig för tillfället. Det var som om hon, efter en lång och tröttsam resa, äntligen kommit fram till sin destination. Som om hon äntligen kommit hem. Och det hade hon ju. Ederel var hennes hemma. Att hon varit ifrån honom i tio år var ofattbart.
"Jag med," mumlade hon tyst till svar. Grace hade saknat att få hålla om honom, men också att få bli omfamnad på det här viset. Hon hade saknat precis allting med honom.

Ederel kände sig enormt lycklig, och som om han haft en enorm tur - vilket han väl också haft. Han hade trots allt hittat tillbaka till henne efter hela tio år, vilket kändes som om det borde ha varit en nästintill omöjlig uppgift. Han visste inte hur länge han stod och njöt bara av att hålla om henne, men efter en stund drog han bak huvudet för att istället försiktigt lägga händerna om hennes kinder.
"Snälla. Stannar du här med mig igen?" bad han nästan viskandes, det var en hel del att be om men hans hopp hade höjts tillräckligt mycket för att våga sig på såna lite mer fräcka saker igen.