Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Om det ändå vore så enkelt. Kanske det faktiskt var så enkelt. Att det bara var för henne att dumpa Brent och krypa tillbaka till Ederel. Men ändå tog tanken på sätt och vis emot, för hon var övertygad om att han förtjänade mer. Stt han förtjänade bättre än så. Grace tittade upp mot himlen igen, som om hon bad högre makter att ge henne råd om hur hon skulle göra.
"Jag ska äta frukost med Molly nu," sa hon tillslut och drog lite på mungiporna då Beau nosade på hennes hand, "men... Kanske jag kan titta förbi efter det?"

Ederel tappade det lilla hoppet igen av hennes ord, förstod att det var för mycket att fråga något sådant. Hon bode trots allt ha gått vidare för länge sedan. Det var bara dumt att tro något annat, som vanligt tänkte han bara dåraktigt. Ändå nickade han, ville gärna träffa henne igen ändå.
"Om du vill", sade han och suckade.
"Förlåt, jag borde veta bättre än att fråga så. Du har ett nytt liv och jag borde inte lägga mig i", sade han, något tyst.

"Jag vill!" svarade hon ivrigt, kanske lite för ivrigt. Hon borde inte låta sin iver skina igenom så tydligt. Trots att det var så gott som omöjligt att inte få upp sina förhoppningar, så kunde hon inte låta bli att känna sig hoppfull om vad framtiden kanske trots allt hade planerat för dem.
"Hej så länge." Grace lät blicken vila på honom en stund innan hon slutligen förmådde sig att gå därifrån. Hon var inte så närvarande under frukosten med Molly som hon egentligen hade velat, hennes tankar låg hos Ederel och hon kunde inte riktigt fokusera på någonting annat. Ens för en stund. Det var därför något av en lättnad då de kramade om varandra och sa hejdå. Stegen hon tog hem till Ederel var en blandning av lätta och tunga. Nervositeten växte också för varje steg hon tog, och hon övervägde att inte knacka på trots allt. Men hon hade lovat. Hon ville det här. Sekunden efter att hon knackat på hörde hon Beau skälla till: det var typiskt henne att reagera så varje gång någon knackade på. Hunden hade inte förändrats det minsta.

Ederel log ändå ltie av att hon lät så ivrig, det fick honom lite mindre dyster och gladare. Tiden fram tills dess verkade snigla sig fram, tiden tills hon skulle komma - han visste ju inte riktigt när - kunde inte gå snabbt nog. När han väl hörde dörrklockan hoppade han nästan högt, tog inte lång tid på sig innan han dök upp vid dörren och öppnade den. Än en gång kändes det som om hjärtat hoppade över ett slag då han fick syn på henne.
"Hej", hälsade han med ett litet leende.

Då dörren öppnades fylldes hennes hjärta omedelbart av värme. Det var den effekten han alltid haft på henne. För att inte tala om att han utstrålade den välbekanta, men samtidigt så främmande, känslan av trygghet och att vara hemma. För han hade alltid varit hennes hemma och det skulle han alltid vara.
"Hej," hälsade hon innan hon klev in i hallen. Det kändes på sätt och vis konstigt att vara där igen efter all den tid som gått. Men det kändes också rätt för hon fylldes genast av en varm känsla. Då hon fått av sig skorna klappade hon om Beau igen, som var precis lika glad över att se henne nu som för ett par timmar sedan.

Det kändes underligt att hon var här igen, att hon stod i deras gamla hem och var tillbaka. Eller tillbaka och tillbaka - på besök iallafall. Han flyttade på sig lite och gick längre in, visste inte helt hur han skulle agera eller vart han hade henne.
"Vill du ha te eller något?" frågade han, kunde ju inte bara stå och inte säga något utan på nåt sätt starta en konversation. En ofarlig konverasation än så länge, för han visste inte riktigt hur mycket rätt han ens hade att längta efter henne igen? Han hade tappat lite hopp förut när hon inte svarat på hans fråga, men ändå hade hon dykt upp igen vilket han inte visste alls hur han skulle tolka.

"Tack," nickade hon. Trots att hon nyss fått i sig frukost så skulle en kopp te inte sitta fel. Grace såg sig omkring i hallen, allt såg ut ungefär som hon kom ihåg det. Några små ändringar här och där kanske. Hon fortsatte vidare mot vardagsrummet och studerade deras bröllopsfoto som fortfarande hängde på väggen. Varför hade han låtit det hänga kvar? Ögonen fylldes av tårar då hon tänkte tillbaka till den lyckliga dagen då de gift sig med varandra. Hon hade varit världens lyckligaste kvinna som förenats med Ederel, de hade blivit ett. Nu kändes den dagen som ett minne långt i fjärran. Grace vände sig om för att tassa ut till köket. Hon sa ingenting men lät blicken vila på honom. Händerna darrade och hon tvivlade starkt på att det längre hade med nervositet att göra. Hon ville bara så gärna röra vid honom.

Ederel smet ut i köket, lättad över att få någonting att göra och tänka på. Mer än att bara stå och ha tankarna på henne, vilket egentligen var det enda han haft. Vilket också var farligt på sitt vis, för som han längtade efter henne litade han inte helt på sig själv att han inte skulle försöka göra något, närma sig. Samtidigt som han inte ville förvärra saker. Då hon dök upp där lyfte han blicken och log svagt, hade snart fått iordning en kopp te och kaffe åt de båda.
"Vart vill du sitta?" frågade han, försökte hålla samtalsämnet någorlunda neutralt än så länge.

Ett litet skratt lämnade hennes läppar då han undrade vart hon ville sitta. Kanske han till och med var nervösare än vad hon var? Oavsett så var han otroligt gullig, det blev bara svårare och svårare att motstå honom.
"Här blir bra." Grace gjorde en gest mot köksbordet och drog ut en av stolarna för att sätta sig ner där. Hon vände blicken mot köksfönstret för att inte stirra på honom på samma sätt som hon precis gjort, det hade varit lite väl intensivt.

Ederel log svagt, eller en blandning mellan svagt och nervöst kanske. För på nåt vis var det ändå väldigt roligt att hon var här igen, men det drog också tillbaka en massa minnen från forna tider då de ännu var gifta. Som han saknade den tiden.
"Bra", sade han med ett litet leende och slog sig ner, vilade blicken på henne igen sen. Hon hade egentligen inte ändrats mycket, fortfarande precis lika vacker som han kom ihåg henne.
"Hur kom det sig att du ville komma hit?" frågade han sen försiktigt.