Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Brent blängde efter Ederel innan han fattade tag om Graces arm för att leda henne tillbaka till hotellet. Tack och lov somnade han ganska fort efter att ha haft ytterligare ett utbrott, alkoholen han fått i sig spelade förstås sin roll i det hela. Följande morgon skickade hon ett sms åt Molly för att fråga om hon inte ville träffas för att äta frukost tillsammans, kände sig lättad då hon fick ett jakande svar. Hon drog på sig ett par leggings samt en hoodie, knöt en scarf runt halsen för att dölja några blåmärken och tog sedan sin mobil innan hon gav sig av. Det kändes konstigt att vara tillbaka igen efter så många år, men samtidigt kändes det rätt. Som om det var på tiden att hon var tillbaka.

Ederel hade inte varit ute mycket längre efter att ha pratat med Grace kvällen innan, istället gett sig hem och kommit i säng relativt tidigt för att ha varit en utekväll. Vilket han istället hade nytta av idag. Han hade blivit tidigt väckt av Beau för deras sedvanliga morgonpromenad, en vana de haft i en del år och hon hade tendensen att envist väcka sin husse om hon misstänkte att hon kunde ha glömt den. Han gick själv lite i egna tankar under promenaden runt några kvarter i området, vaknade till lite mer först då Beau började skälla med ivrigt viftande svans - och han förstod snart varför då han såg vem hon fått syn på, inte konstigt hon blev glad över att få syn på sin forna matte.

Grace gick djupt försjunken i sina egna tankar. Hon kände sig lite förargad över att hennes pojkvän valt att dyka upp just då hon pratat med Ederel, det hade varit ett fantastiskt exempel på dålig tajming. Men hon hade åtminstone fått byta några ord med honom vilket var bättre än ingenting. Hon rycktes tillbaka till verkligheten då hon hörde en hund skälla. Det var alltid trevligt med hundar och saknaden efter Beau var stor. Därför blev hon väldigt förvånad då hon insåg att det var Beau som skällde åt henne bara några meter längre framåt. Med ett litet leende närmade hon sig hunden och Ederel, satte sig ner på huk för att klappa om tiken som inte visste hur hon skulle vara. Hon hoppade och hade sig runt Grace, och lyckades i samma veva fastna med klorna i hennes scarf så att den lossade från hennes hals. Det tänkte Grace inte något vidare på just då utan hon var för upptagen med att klappa om Beau.

Ederel log stort av hundens uppenbara glädje, vilket verkligen var både roligt och fint att se - det hade märkts hur hon hade saknat sin matte den första tiden efter att de skilt sig, vilket varit jobbigt att se och att se de återförenas var härligt. Han hade först blicken på dem och letade efter något att säga, lät blicken gå mer till Grace och tappade tråden då han fick se märkena på hennes hals. Han hade inte sett de kvällen innan, och det var inte svårt att räkna ut varifrån de kommit. Vilket fyllde honom med ilska, trots att det egentligen inte var hans sak längre - men att hon blev behandlad så kunde han definitivt inte bara låta gå förbi. Vare sig låta bli att fråga eller göra något åt saken - han visste ännu inte riktigt hur, men han skulle definitivt försöka ta sig ett snack med den där killen.
"Du har fått dem där av den där killen igår, inte sant?" frågade han, gick visserligen väldigt rakt på sak men det hade alltid varit typiskt honom.

Oförstående såg Grace upp på Ederel. Det dröjde en kort stund innan hon insåg att han lagt märke till hennes blåmärken. Hon plockade upp scarfen från marken för att binda den runt halsen igen, klappade sedan om Beau igen för att köpa lite till tid åt sig innan hon svarade på hans fråga. Skulle hon erkänna sanningen eller hitta på en fånig ursäkt? Hon valde att sikta på det sistnämnda - det kändes på något sätt enklare än att klämma ur sig sanningen.
"Nej, jag råkade gå in i en dörr. Typiskt mig," sa hon med ett nervöst litet skratt, pussade Beau på huvudet innan hon reste sig upp igen.

Ederel höll kvar blicken på henne, trodde inte en sekund på hennes undanflykt. Han hade åtminstone känt henne väl en gång i tiden, och han ville tro att han hade rätt när han troddde att det var en undanflykt.
"Inte typiskt dig under den tiden jag kände dig åtminstone", kommenterade han, suckade tyst.
"Varför stannar du kvar hos honom när han misshandlar dig?" frågade han, försökte dölja ilskan han kände lite - den var trots allt inte riktad emot henne.

Grace svarade inte på hans fråga. Sanningen att säga så visste hon inte vad hon skulle ta sig till eller vart hon skulle ta vägen utan Brent. Han gav henne ingen trygghet men hon hade åtminstone tak över huvudet. Varför skulle hon förtjäna att vara lycklig? Allting hände av en orsak och det fanns en orsak till varför hon träffat just Brent av alla personer. Hon såg ner på sina händer och sedan upp mot himlen en stund.
"Bor du fortfarande kvar hem... Jag menar, på samma ställe som förut eller har du flyttat?" frågade hon för att byta samtalsämne.

Ederel blev lätt missnöjd av att hon inte svarade på frågan, men det var kanske också mycket begärt. Då hon frågade honom om vart han bodde nickade han lätt.
"Ja, jag bor kvar. Jag ville inte förlora det lilla jag hade kvar av dig trots alla år", sade han tyst, det var sanningen. På något vis blev det ett desperat försök att hålla kvar vid henne, trots att han förlörat henne rejält.
"Du vet, det har inte spelat någon roll hur många år det gått. Ändå går det inte en dag utan att jag saknar dig", sade han tyst, det var sanningen hur jobbig den än var. Han skulle aldrig sluta sakna den fantastiska fru han haft.

Den välbekanta brännande känslan bakom ögonlocken gjorde sig påmind.
"Jag lämnade dig aldrig helt och hållet." Trots att hon inte varit där hos honom i person, så hade hon dag ut och dag in tänkt på honom. Han hade varit den första som dykt upp i tankarna då hon vaknade om morgnarna, och den sista hon tänkte på innan hon somnade. Andemässigt ville hon innerligt tro att hon alltid varit hos honom, hållit sig vid hans sida, trots att han kanske aldrig själv känt sig mindre ensam.
"Jag saknar dig också," tillade hon sedan tyst och andades ut en knappt hörbar suck. Hon saknade honom verkligen. Smärtan efter förlusten hade aldrig lättat, den var fortfarande lika outhärdlig.

Det var på något vis både jobbigt och nästan roligt att höra henne säga det - för det fick det där lilla hoppet han hade att envisas ännu mer. Han hade älskat henne alldeles för mycket för att hans knappt ihophållna hjärta skulle klara av att tappa hoppet helt och hållet. Samtidigt så visste han ju att hon hade ett nytt liv nu, hon bodde ju inte ens här längre. Hon hade en ny. Ändå levde det där idiotiska hoppet kvar, riskerade att såra honom igen.
"Lämna mig inte igen då", bad han nästan viskandes, visste att det var alldeles för mycket begärt. Men han visste också att han skulle förflyttas som massa år tillbaks igen ifall hon nu försvann igen.