Not what I wanted [PRS]

Just ja, det var så det låg till. Joshua var ännu inte myndig och skulle inte heller bli det på åtminstone några månader. Jobbigt att faktiskt ha ett behov av att använda magin men inte kunna göra det. Sjuttonåringen hade aldrig befunnit sig i den situationen innan, då han inte använde magin sådär jätteofta. Ibland kunde det vara praktiskt, men behovet var inte särskilt stort alla gånger. Yaosu var betydligt flitigare när det kom till att använda sina kunskaper till det vardagliga, att inkorporera det i livet. Storebrodern brukade kunna göra en massa olika sysslor åt gången, typ diska samtidigt som han städade golven, sticka utan att ens titta på stickorna.
”När fyller du egentligen sjutton?” Undrade Zihao och fortsatte fingra på tandskyddet, granskade det ingående från alla håll och vinklar. Efter ett slag petade han trevande in det i munnen, så att plasten slöt sig om tänderna. Det var lite som om den formade sig efter alla kanter och mycket riktigt kände han inte av den alls.
”Det passar som handen i handsken”, konstaterade han och tillät äntligen huvudet att falla tillbaka mot kudden. Usch, han var så trött att det knappt var klokt. Men men, när han väl vaknade imorgon skulle förhoppningvis händerna vara något sånär intakta och efter dem följande natten skulle allting bara bli bättre och bättre. Det gällde liksom att hålla ut tills det värsta passerat, månad in och månad ut.

”Eller vet du vad? Svara på det där imorgon för annars kommer jag glömma det i samma sekund du säger det”, mumlade Zihao och vände ryggen mot sextonåringens säng. En av katterna hade krupit upp mot den andra sidan av huvudet på honom och Haru började lagom till dess gnaga på de svarta hårstråna. Äh, det var ändå mysigt så det gjorde ingenting.
”Godnatt”, viskade han så småningom med en halvt gigantisk gäspning och begravde ansiktet i kudden. Det var ju faktiskt så att han hade hög feber och svettningar, vilket i sin tur borde betyda att det var okej att somna. Joshua förstod nog, eller hur? Jo, det gjorde han. Han hade varit väldigt förstående under kvällens gång och det kunde väl inte ändra sig så pass snabbt? Urk, jobbiga funderingar.

Den lilla kommentaren som dyker upp efter den lilla frågan får Joshua att skratta till. Jo, det är lätt att glömma bort saker när man redan nästan sover. Det är lika bra det, det skulle inte bli något bra om de fortsatte att konversera. Även om han förväntat sig det. Ibland, när han inte sitter uppe om nätterna och pluggar konstant, ligger han och småpratar med Samuel om de är hemma, eller Aeron i skolan. Han brukar ha så svårt att bara somna liggandes, utan att göra något. Så av ren vana stoppar han in öronsnäckorna, så att huvudet fylls med lugn, klassisk musik. Regnets smattrande mot taket och katternas spinnande ger honom bara ännu mer lugn. Fingrarna stryker sig över Cissis lurviga päls medan Jellybean lägger sig tvärs över den tunna magen. Gos. Med en liten gäspning sluter han ögonlocken och fokuserar på det spinnande ljudet, och Cissis lurviga kropp som hävs upp och ner, upp och ner för varje andetag.

Även om det oftast är fullkomligt underbart att sova med lurviga katter som inte riktigt kan få nog av en, så har de sina negativa aspekter. Definitivt, Joshua har varit med om en hel del sådana. Den här morgonen är det inte någonting annorlunda. Han vaknar av små svårigheter när det kommer till andningen, den öppna munnen fångar in en hög med päls medan små tassar ligger och leker med lakanet bakom hans huvud. Ögonen slås förskräckt upp, att inte kunna andas är något som hör till klaustrofobin, något som ger honom panik. Det tar inte lång tid för honom att märka att det är en lurvig, tjock katt som lagt sig tvärs över hans ansikte. Hon verkar dessutom trivas riktigt bra. Verkar som att Joshuas rosiga ansikte är bättre än madrassen som de ligger utspridda på.
”Varför duger inte kattsängen åt dig?” Mumlar han besvärat, vilket leder till att ännu mer päls tränger sig in i munnen på honom. Usch. Blä. Händerna slingrar sig om Cissis fulla mage och bär upp henne i luften, på så sätt kan han stirra tillbaka på henne. Vem vinner i en stirrtävling?

Natten passerade långsamt förbi, sakta men säkert. Zihao lyckades faktiskt ta sig igenom hela natten utan att vakna en endast gång. När han sedan gjorde det berodde det inte att han han bitit sonderna fingrarna något alldeles förskräckligt, utan snarare på Haru som bet honom löst i ena smalbenet. Det gjorde inte direkt ont, men det kändes definitivt även om det mer eller mindre kittlades.
”Äh, vad är det där bra för?” Muttrade sjuttonåringen och fiskade upp den lilla valpen, höll upp henne framför sig med underläppen putande. ”Du ska vara glad att jag åker idag, för annars hade jag gnagt på dina ben senare ikväll, så det så”, predikade han därefter och sköt ut hakan. Däremot verkade det inte som om det lilla hotet hade någon effekt, då svaret han fick var en stor, blöt puss tvärs över ansiktet. Blä. Zihao släppte genast ner Haru på madrassen och torkade av ansiktet med täcket. Nu var han alldeles slemmig istället, något som var betydligt värre än kittlandet vid smalbenen.
Utanför huset föll regnet fortfarande mot marken och sjön, smattrade försiktigt mot rutorna. Det hade lugnat sig en aning i alla fall, såhär på morgonkvisten. Sjuttonåringen, som satt sig upp, drog händerna genom håret med en suck. Han ville verkligen att den här dagen skulle vara över, att den hade hyfs nog att passera förbi i världens hast. Idag skulle de fara tillbaka till skolan liksom och det var tortyr nog.

Hade han väckt Joshua förresten? Ögonen vände sig långsamt mot den andres säng, samtidigt som nacken vred på sig en gnutta. Nja, det verkade som om någon annan redan fått det stora nöjet. Så katten hade alltså väckt sextonåringen medan hunden väckt den äldre? Här behövdes minsann ingen väckarklocka.
”Godmorgon”, sade Zihao sömnigt och sträckte upp armarna över huvudet. Axlarna knakade olycksbådande till och han gjorde en grimas i samband med att en stor gäspning rymde honom. Febern var fortfarande kvar, men den hade i alla fall lugnat sig ganska hyfsat. Lakanen var åtminstone inte alldeles sjöblöta, vilket han förväntat sig att de skulle vara.
”Sov du gott? Snarkade jag typ jättemycket eller?” Fortsatte Zihao undrande och tog ut tandskyddet. Slemmigt och äckligt. Urk.

Det verkar som att den lilla vovven fått för sig att gnaga Zihao i smalbenet, jodå.. de små djuren som strosar runt i huset brukar alltid väcka allihop på ett eller ett annat sätt. Typiskt att Haru väckt den andre när det verkar som att han fick en helt okej sömn. Ringarna under Zihaos ögon har nämligen pekat på att han behövt det rätt mycket, en liten ledtråd. Joshua märker hur orden verkar vara riktade mot honom och tar ut öronsnäckorna som fortfarande spelar den lugna musiken. Det är bra att ha långa spellistor som inte tar slut förrän kanske två dygn eller mer.
”Jag brukar lyssna på musik när jag försöker somna,” förklarar han och rycker på axlarna. Nu är hans hörsel rätt ömtålig, han kan väckas av varenda litet ljud som inte hör till katternas spinnande eller hans valda musik. Däremot verkar det som att universum ville belöna honom, ge honom lite sömn och vila upp den dundrande kroppen. ”Så jag hörde dig faktiskt inte, vilket är lite nytt.”

Hade tandskyddet fungerat? Det verkar åtminstone som att Zihao inte gnagt sönder sina händer och fingrar under nattens gång, vilket är framsteg, eller hur? Jellybean däremot.. ja, hennes tänder har ett frenetiskt tag om tjocktröjan som täcker hela Joshuas kropp. Hon gillar att hålla tänderna i gång i sömnen, eller åtminstone bita på något med lite motstånd. Eftersom att tröjan inte direkt är av något stort värde spelar det ingen större roll för gryffindoreleven.
”Hur kändes det med skyddet? Var det okej? Några saker jag kan förbättra?” Många frågor, men han vill veta. Hur kan han förbättra sig själv? Det är ett nytt scenario för honom, och om han hamnar i en liknande situation någon annan gång vill han kunna veta olika alternativ. Veta vad som är bäst på olika sätt. Inte för att det är särskilt trovärdigt att det kommer inträffa igen, men ändå. Fingrarna stryker sig igenom det silkeslena håret innan han sätter sig upp i sängen, och låter de bara benen glida över sängkanten.

Återigen en såndär mugglargrej Zihao inte förstod sig på för fem öre. Eller alltså på sätt och vis kunde han väl greppa varför det kunde vara bara med snäckorna. Musik var ju någonting han själv tyckte väldigt mycket om. Speciellt pianomusik, då det var en talang han själv besatt. Alla i familjen hade sin grej, åtminstone när det kom till de tre sönerna. Yaosu var en ytterst skicklig violinist med utomstående språkkunskaper och ett hjärta av rent guld. Fortsättningsvis var Weimin en mästare på historia, då främst när det kom till konst och han hade löjligt lätt för att lära sig. Sist men inte minst kvarstod då Zihao, som de flesta nog ansåg inte hade några talanger. Men det stämde faktiskt inte och var väldigt långt ifrån sanningen. Han var duktig på att spela piano, en hejare på matematik och en begåvad quidditchspelare. Naturligtvis fanns det många människor som var betydligt duktigare på allt det där, men det var ändå så pass att han kunde glädja sig över kunskaperna. Sedan fanns det ännu fler grejer han absolut sög på, däremot kunde han inte tillåta sig själv att tänka så för jämnan. Någon måtta fick det fan vara.
”Vilken slags musik lyssnar du på?” Frågade sjuttonåringen nyfiket och pillade bort lite skrot som satt sig i ögonvrån på honom. Hela kroppen var alldeles slö och hjärnan likaså. Dagen skulle nog bli lång och trälig, precis som dessa dagar alltid hade en tendens att vara. Dock fanns det ingenting att göra åt saken.

”Oj, det där måste typ vara ett rekord i frågor så tidigt på morgonen”, påpekade Zihao och frustade till, trots att den lilla ansträngningen fick det att smärta till. Härligt.
”Tyckte att det funkade förvånansvärt bra”, fortsatte han sanningsenligt och ryckte smått på axlarna, med de svarta ögonen fästa på skyddet han nu höll i en av händerna. ”Jag lyckades inte bita igenom plasten och det verkar ju ha hållit..i alla fall så pass bra att jag inte fått några nya sår”, förklarade han glatt och höll upp den fria handen mot Joshua. ”Kolla! Bara sårskorpor, inget nytt.”
Leendet på de torra läpparna var stort och slytherinaren såg verkligen genuint glad ut. Ringarna under ögonen hade visserligen blivit mörkare och huden nästan gråaktig, men det var okej. Så länge han slapp alla dessa sår var ju allting underbart. Kanske skyddet inte skulle hålla i längden, däremot så var det helt klart en väldigt bra början.
”Tack”, avslutade Zihao och vände bort blicken från sextonåringen, smått rosig om de annars färglösa kinderna. Bara ben? Stor hoodie? Hår som såg extremt mjukt ut? Huaze Zihao, skärpning!

Det är nog lite svårt för Zihao att förstå vad för slags mekanismer det är som ligger lite här och var i hemmet. Det är rimligt. Hörlurarna är väl en av de sakerna, precis som telefonen. För mugglarfödda, som Joshua, och bara mugglare helt generellt är det en stor del av vardagen. Att kunna ha kontakt med alla man behöver ha kontakt med. Ja, det är helt enkelt mycket de tar förgivet. Däremot är det lite lättare för Joshua och Samuel som tvingas flytta ifrån all teknologi i flera månader om året, det gör dem inte lika beroende som många andra i deras ålder. Dock finns det en del negativt med det, speciellt för den nätta sextonåringen. Alla dessa månader blir han trakasserad och han kan inte skriva till några av sina vänner.. om han nu inte vill skicka en uggla, dock skulle de säkert bara bli förvirrade. Det är verkligen bra att han har Aeron och Hayley. Och Samuel, dock slutar han efter nästa termin.. och hur i helvete blir det då? Alla dessa tankar av en endaste fråga, som Joshua måste tvinga sig själv att fokusera på.
”Oftast är det avslappnande klassisk musik, just nu är det..” Gryffindoreleven blickar ner i mobilen, alldeles för trött för att komma på det exakta namnet på låten, vilket han vanligtvis brukar kunna utantill. ”Sound of an Angel, violin, harpa, cello och flöjt.”

Joshua har lite lust att påpeka att skyddet inte är av plast, och att det är därför han inte bitit igenom det.. dock håller han sig borta från det. Kanske det är information Zihao vill ha, kanske inte. Han känner åtminstone ingen lust eller behov just där och då att påpeka det.
”Gud vad bra!” Svarar han med ett glatt, genuint litet leende strykandes över läpparna. Nu kommer antagligen inte samma skydd att hålla i flera nätter till, kanske de behöver åstadkomma något annat, mer hållbart.. men det är på rätt väg åtminstone. Det känns bra, särskilt i synen av Zihaos lika genuina leende. Läpparnas leende glider försiktigt bort i synen av hur Zihao kollar bort från honom. Vad nu då? Är han generad över att de konverserat så mycket? Att han legat i samma rum som Joshua Lewis? Jodå, det verkar som att de elaka, nedvärderande tankarna inte verkar vilja lämna den lilla killen ifred. ”Ingen fara.” Med Cissi i sin famn ställer han sig upp, låter fötterna glida in i sina tofflor innan han tveksamt stiger över Zihaos madrass. ”Vill du ha frukost, eller ska du försöka somna om?”

Med andra ord lyssnade den yngre inte på pianomusik, utan istället halvt på det instrument Yaosu var en riktig hejare på. Det var dumt att något så litet fick insidorna att börja vända sig, men det gjorde de i alla fall. Kanske Joshua var attraherad av violinister? Fast han visste förmodligen inte ens att den äldsta Huaze brodern spelade överhuvudtaget. Inte särskilt många gjorde det faktiskt, utan det var mest föräldrarna som tvingat de olika instrumenten på sina barn i ung ålder och sedan fått det att fasta hos dem. Såhär på efterhand var det ingenting någon av de två äldre klagade på och Weimin hade inte ens behövt välja någon specialisering inom musiken, så han hade inget att säga om just den saken.
”Det låter minst sagt avslappnande”, mumlade Zihao till svar, med blicken stelt fäst på händerna. De svettades något alldeles förskräckligt, precis som resten av kroppen också börjat göra. Fy fan vad pinsamt. Inte undra på att någon som Joshua skulle få för sig att falla för någon så patetisk, sjöblöt korkskalle. Visst, det fanns nog en hel del fler anledningar än så, men det förmådde sjuttonåringen inte tänka på just där och då. Yaosu var verkligen bättre på precis alla sätt och vis, med sina glittrande ögon, mörka lockar och vänliga ansikte. Varför kunde inte den två år yngre brodern också fått några sådana drag, huh? Leendet fanns ju knappast där på läpparna alla gånger och utan det såg han nästintill sur ut. Hela tiden också! Livet var inte rättvist.

Ögonen vände sig långsamt upp mot den yngre när frågan ställdes. Somna om hade de väl ändå inte tid med? Plus att Zihao tog typ hundra år på sig när det kom till klädval, tand och hårborstning. Eller alltså, idag skulle deg i alla fall få ta sin tid. Nej, det var därmed lika bra att gå upp nu när han väl lyckats vakna. Goda nätters sömn var inte jättevanliga och därmed blev det alltid betydligt svårare att pallra sig upp när en sådan natt passerat. Dags att gaska upp sig!
”Frukost blir bra..jag kan steka pannkakor om du fixar te och dukar fram”, föreslog han med en stor gäspning och gnuggade sig i ögonen. Tandskyddet hade han placerat bredvid sig, ovanpå madrassen, där Haru nu stod och nosade med svansen i vädret. Suck och suck hundra gånger om, varför var hon tvungen att vara så påträngande? Det skilde sig inte så jävla mycket på lukterna och hon hade ju redan gnagt sjuttonåringen i smalbenet.
”Nej du”, utbrast slytherinaren och snappade upp den lilla manicken från lakanet. ”Den där är min och bara min”, fortsatte han och blottade instinktivt tänderna. Åh, så smidig och alldaglig du är! Du sitter bokstavligen och morrar åt hunden över ett tandskydd, vad i helskotta är det för fel på dig? Grovt måste det i alla fall vara.
”Förlåt”, knorrade Zihao och kom hastigt upp på benen, efter att ha tagit stöd från Joshuas säng. ”Fråga inte ens”, varnade han därefter och gav gryffindoraren en mörk blick, innan han marscherade ut genom dörren med en av händerna nergrävda i det rufsiga håret. Klia, klia, klia. Han hade säkert fått loppor eller något annat dumt.

Hade Joshua sagt något fel nu? Uppenbarligen hade någonting som hoppat ur munnen på sextonåringen förändrat Zihaos beteende. Han reaktion var konstig.. men Joshua kan inte direkt döma honom. Han själv har reagerat på udda sätt under deras samtal, och varför ska han ens bry sig om det? Tänk om tankarna från gårdagen är sanna, att slytherineleven bara driver med honom och nu bara ångrar sig.. överreaktion? Jo, tankarna är för många och han kan verkligen inte skilja på vad som kanske är sant och vad som bara är demoner.
”Sa jag något fel?” Frågar han med höjda ögonbryn. Ögonen granskar den andre, noterar hur hans fokus som tidigare varit riktad mot den yngre skiftar till de sårade händerna. Var det valet av musik? Är Zihao alldeles emot klassisk musik? Är det hans mest hatade låt? Konstiga anledningar kanske, men vem vet. Det kan vara vad som helst. Joshua rycker på axlarna, han borde inte bry sig så mycket om vad det är som gör Zihao upprörd.. men det gör han, det spelar roll, även om han inte vill det. Dumma Zihao. Dumma Joshua. Dumma Cissi som bara krånglar till det när han försöker få på sig ett par byxor.. förvisso är det inte så bråttom, men han tänker inte strosa ner i köket med bara en tjocktröja. Nej, nej nej. Det är ett vidunder att han vågat ställa sig upp framför den ett år äldre, ett mirakel så att säga. Men där går gränsen. Han borde ha stannat i sängen med täcket över sig. Tillslut sitter de rutade pyjamasbyxorna på hans höfter och han kan fokusera på den lilla kissen igen.

Pannkakor.. med mjölk, mjöl, smör… Joshua kan nog ta ett äpple istället, det blir super. Bra. Äpple. Mums.
”Absolut,” svarar han med en liten nick. Då behöver inte modern oroa sig över det, se till så att det finns frukost åt alla, de två kan fixa det istället. Dock avbryts tankarna om modern av Zihaos lilla udda agerande, för att sedan marschera ut genom rummet. Hur ska han inte kunna fråga om det? Nu vet ju Joshua redan om varför han agerat som han gjort, agerandet mellan varg och människa brukar ibland blandas ihop. Kanske inte så drastiskt som i Zihaos fall, men han har trots allt haft det dilemmat i tio år. ”Ingenting att be om ursäkt för. Haru behöver bli tillsagd emellan åt.” De mörka ögonen glider från den lilla vovven till den andres ryggtavla, innan han återigen fokuserar på Cissi. All fokus på Cissi.

Hade Joshua sagt någonting fel? Nej, det hade han ju egentligen inte gjort. Men på något underligt vis hade Zihao börjat nysta ihop en massa galna teorier för sig själv - en massa tankar som inte ens borde störa honom. Däremot gjorde de det och han kunde inte göra någonting åt den saken. Klassisk musik, violin..ugh. Kliandet fortsatte febrilt när han började röra sig nerför trappan mot köket. Brasan i vardagsrummet hade brunnit ut och lamporna på nedervåningen verkade vara släckta i en ganska stor utsträckning. Det dröjde ett slag innan han lyckades leta på lyset inne i köket, som snart badade i ett trevligt ljus. Inte för starkt och inte för svagt, utan precis lagom för ögonen. Kanske inte idag av alla dagar, då ögonen var förfärligt känsliga, men annars hade det nog varit perfekt.
Sjuttonåringen tog slutligen ner handen fån huvudet och började rota omkring i kylskåpet. När han sagt att han skulle göra pannkakor hade han inte menat vanliga pannkakor. Eller gör honom var de naturligtvis vanliga pannkakor, men i England brukade man ju ha sylt och grädde till dem. Usch och fy. Zihao gillade inte söta pannkakor, utan föredrog helt klart typen han ätit under sin uppväxt. När de hälsade på farföräldrarna i Kina brukade farmodern ta med sina barnbarn ut i trädgården. Hon hade en enorm odling av allting mellan himmel och jord, vilket troligen var anledningen till att hennes mat smakade gudomligt. Morgonen till ära fick dock ingredienserna i kylen duga.

Hårspännet han satt upp luggen med under gårdagens kväll satt fortfarande kvar i den rufsiga kalufsen. Det hade förvisso åkt ner, men det var ju ganska lätt att sätta upp luggen ännu en gång. Han drog bak de tjocka, svarta hårstråna och fäste dem med hjälp av spännet, äntligen redo att dra igång.
Försiktigt började han hacka vårlöken, alldeles förlorad i tankar. Ingenting nytt med andra ord. Haru behöver bli tillsagd emellan åt. Jo, hunden behövde nog en hel del uppfostring, däremot kanske inte en rad morranden och blottade tänder var rätt sätt att få fram budskapet på? Fast kanske det var någonting hon kunde förstå sig på utan problem? Äh, Zihao borde ändå försöka göra sig av med alla underliga beteenden som kikade fram då och då. En gång hade han bitit Yaosu i örat så pass hårt att den äldre brodern nu hade ett ärr. Dumt. Efter den lilla incidenten hade i alla fall sjuttonåringen inte varit ensam med att gilla köttet aningen råare än vanligt, så det var ju trevligt. Lyckligt nog slapp nittonåringen de flesta andra konsekvenser som kom med förbannelsen, typ som att förvandlas en gång i månaden och behöva genomgå smärta utan dess like. Ibland var det lite jobbigt att vara ensam med allt det där, men han skulle ändå aldrig önska ett sådant öde på någon annan. Det räckte med att han var tvungen att lida.
De långa, smala fingrarna samlade ihop den hackade löken och placerade den i en liten skål. Sedan övergick han till vitlöken, tillsammans med chilin. Hacka, hacka, hacka. Mat var alltid trevligt. Tillräckligt trevligt för att slytherinaren snart skulle börja sjunga för sig själv. Lågmält och tyst.

Jaha ja, det verkar definitivt som Joshua gjort något långt ifrån rätt. Men vad kan han göra? Zihao vill uppenbarligen inte berätta om vad det är han gjort fel och verkar inte vilja prata med honom överhuvudtaget. Vanligtvis brukar skuldkänslor bubbla upp i bröstkorgen, allt brukar alltid vara hans egna fel och det är alltid han som gör ett snedsteg. I hans egna huvud alltså. Nu tänker sextonåringen dock inte ens försöka, om Zihao inte vill prata med honom så behövs det inte. Han tänker trycka bort de ondskefulla demonerna som vill få honom att må dåligt och övertyga sig själv om att han inte gjort något fel. Den äldre hade frågat om vad för slags musik han lyssnat på, han hade svarat. Om det är något som gör honom arg får det väl helt enkelt vara så. Joshua orkar inte fundera över det, vilket är något helt nytt. Vanligtvis brukar han fundera över allt och alla. Joshua skakar på huvudet för sig själv, han tänker inte försöka starta upp en ny konversation. Han tänker inte försöka bli vän med den andre om det är på det här viset det ska vara. Tankarna från gårdagen ligger fortfarande och skaver, och just nu verkar de mer troliga än någonting annat. Att allt bara är ett litet skämt, något som kan förstöra Joshuas redan nedvärderande rykte ännu mer.

Så istället för att nyfiket fråga vad det är slytherineleven gör för pannkakor med en massa chili och lök, fokuserar han på att brygga te och samtidigt duka fram. Cissi, som skuttat ner på golvet ifrån hans famn, följer de smala benens varje steg. Som en liten andunge följer sin mamma. Hon är nyfiken och hungrig. Vanligtvis hade hon nog strosat ut genom kattdörren och letat efter möss, men regnet piskar fortfarande mot villans mörkröda tak och det svala vattnet utanför. Det drar in på hennes aptit, dit vill hon inte gå. Inte bli alldeles blöt, usch nej. Hon vill hålla sin päls len och varm. Den lurviga lilla kissen rullar runt, lägger sig på rygg för att återfå Joshuas uppmärksamhet. Väldigt, väldigt söt.
”Okej okej, ta det lite lugnt.” Mumlar han med ett sött litet leende. Bordet är dukat med servetter, muggar, juice och lite allt möjligt. Alla kanske inte vill ha pannkakor, därför ställde han fram smörgåsar och pålägg. Tekannan står mitt på bordet med värmen ysande ifrån den, det kommer hålla sig varmt. Helt klart. Så, med det fixat lägger han sig ner på köksgolvet och bär upp Cissi under frambenen. Vad skulle han göra utan henne?