PRS Emma07 och wolfy

Caspian lyssnade och ryckte på axlarna.
"Jodå men kan vara klurigt för mig att smita ut hit ibland", sade han ärligt och granskade henne, log roat av hennes ord.
"Och varför skulle du behöva använda nåt vapen mot mig?", frågade han roat.

Sophie var rätt nervös denna dag, då det ju var denna dag hon hört att kompotten skulle vara. Dock försökte hon avslappnat göra alla sina sysslor, även om nervositeten fanns där.

”Du får lov att smita ut hit så länge du anser att det är värt att träffa mig.” Alysia klickade lätt med tungan. Det var ju trots allt prinsen som från första början velat träffa henne där. ”Man kan aldrig veta.” Hon ryckte lätt med axlarna åt hans fråga och blinkade oskyldigt med ögonen.


Caspian bestämde sig för att leta reda på Thomas. Han behövde berätta om vad som pågick för killen så han inte hittade på något dumt. Det skulle han i och för sig kunna göra ändå men Caspian fick helt enrelt hålla extra noga koll på honom. Han knackade på dörren till Thomas gemak innan han bjöd in sig själv.

(Thomas får lov att vara på två ställen nu samtidigt hahah xD)

Thomas lyssnade och log roat.
"Länge då alltså?", frågade han retsamt och lyssnade, skrattade till igen lite med ett leende mot henne sen.
"Jaså? Vad tror du jag skulle göra?", frågade han roat.


Sophie jobbade på som vanligt, dock med ett extra öra och öga runt sig hela tiden. Hon var på helspänn men försökte dölja det, tänk om dem skulle lyckas? Thomas själv satt inne i sin kammare och försökte läsa igenom några papper inför ett möte senare. Han såg upp då det knackade och log snabbt till mot sin vän.
"Hej du", hälsade han direkt.

Alysia svarade inte på hans fråga trots att det faktiskt skulle vara intressant att någon gång, inte på blodigaste allvar dock, ta reda på vad prinsen gick för egentligen. Kanske någon gång. Ingen visste vad framtiden kunde föra med sig. Istället ryckte hon lite på axlarna igen.


”Ditt liv står på spel idag.” Caspian tyckte att det nog var bäst att gå rakt på sak ändå istället för at ge ifrån sig subtila hintar och hoppas på att Thomas själv skulle lista ut vad det var frågan om. ”Jag har läget under kontroll men du måste göra som jag säger, kusin. Det här är inget skämt.”

Thomas såg på henne och lade huvudet lite på sned, tänkte lite och bestämde sig för att byta samtalsämne lite.
"Hade du trevligt på balen igår?", frågade han istället vänligt med ett leende, han hade då definitivt haft det.


Thomas lyssnade på honom och lade undan papprena lite, lyssnade noga på Caspian. Han lutade sig tillbaks lite på stolen och såg allvarligt på Caspian, han var inte särskilt förvånad egentligen om att sånt här hände, man var rätt utsatt för sånt egentligen i kungahuset.
"Vad vet du om det?", frågade han.

”Inte det minsta.” Alysia såg på honom med allvarlig min innan hon gav ifrån sig samma lilla fnysning som första gången de träffats i det lilla förrådet, det som skulle påminna om ett skratt. ”Det hade jag, sa jag inte det redan igår?”


Caspian satte sig ner i den mjuka soffan och sträckte ut benen. Han berättade sedan allt han visste för Thomas, speciellt om vad deras plan var. Det var viktigt att Thomas var med på kartan och att han förstod hur viktigt det var att han var försiktig. Ingenting fick hända honom.

Thomas lyssnade och skrattade till lite, granskade henne lite fundersamt.
"Ville kanske bara försäkra mig om det", svarade han retsamt.


Thomas granskade ständigt Caspian medans han förklarade, nickade lite fundersamt efteråt. Han skulle såklart vara försiktig efter att ha fått reda på allt detta, han visste att mycket stod på spel i sånt här utöver bara hans eget liv.
"Har dem försagt sig något som vi kan avslöja dem på?", frågade han.

Alysia stod tyst ett tag innan hon drog på sig huvan igen. Hon hade inte tid att stå där hela kvällen och Thomas hade säkert också annat att göra än att stå där. Hon hade sagt det hon velat säga i brevet och hon hade också fått se honom igen. Det var allt hon velat.


”Vi har inte tillräckligt mycket bevis.” Det var beklagligt men det gällde inte att tjura över den saken utan istället jobba för att hitta bevisen som skulle fälla adelsmännen. ”Vi bör också låtsas som ingenting för om de misstänker att vi är dem på spåren lär allting bli svårare och farligare.”

Thomas såg på henne, tvekade lite då han av någon anledning inte riktigt ville att hon skulle gå än. Visserligen hade han en hel del annat att stå i, men det kunde vänta just nu.
"Vänta lite", sade han sen snabbt, kom försiktigt närmare henne, bara några centimeter ifrån nu.

Thomas lyssnade och nickade lite svagt, hjärnan gick på högvarv nu i hopp om att försöka komma på något som de kunde fälla männen på.
"Synd. Har vi tur tabbar dem sig idag ifall dem nu planerat det idag", sade han ärligt.

Då han bad henne vänta stannade hon upp och lutade sig lätt mot dörren, vände frågande upp blicken mot honom. Hennes hjärta slog ett extra slag trots att hon inte ens visste vad det var han ännu ville säga henne. Eller göra för den delen.


”Vi får hoppas på det bästa. Efter middagen hoppas jag att du kommer hit till din kammare direkt och lämna inte kammaren förrän imorgon bitti. Öppna bara dörren åt mig. Din mat kommer provsmakas av tre folk idag istället för bara en, ifall någon försökt förgifta din mat.”