[prs] yehet och lalemar

Noah samlar ihop sina saker. Han väljer att utelämna delen om att hans privatlärare är hans ex kompis, det känns fortfarande lite skumt att säga.

"Kommer du eller?"
Emiliano tittar frågande på honom.
Noah rycker till. Undermedvetet hade han stått kvar och stirrat lite för länge, hängandes på sin bänk, som om han väntade på något.
"Ah, ja" svarar han lite frånvarande.

Nej, Edmund får inte syn på Elliot en endaste gång under dagen, han går väl lite som han vill. Kroppen sjunker ner mot en av bänkarna i kafeterian, stänger ute sig själv från alla ljud och människor. Ja, han är duktig på att få upp en bild av att vara lycklig när han pratar med andra, även om han inte pallar försöka få folk att gilla honom. Men nu? Nej nu vill han vara själv med sin musik. Med chailatten i handen som han köpt från kiosken i skolan, medan han stirrar ut genom fönstret. Regnet piskar mot glaset, medan tankarna slingrar sig från Sam, sin lilla syster, sin döda mor och storebror. Vad skulle tioåriga Edmund ha tyckt om den person han är idag? Plågar sig själv varje dag, orkar inte se på omgivningen, rätt jävla patetiskt ändå.

Dagen fortsätter att flyta på som vilken annan skoldag som helst. Noah och hans kompisar går genom korridoren, pratar, skojar, och skriker på varann på spanska.
De går förbi skolcafeterian och den mörkhåriga pojken saktar ner sina steg då han får syn på någonting. Från en av bänkarna sticker en bekant beanie tryckt över brunt, lockigt hår fram över ryggstödet på bänken.
Han och Edmund hade inte sagt ett ord till varandra på hela dagen. Det gjorde i och för sig inte så mycket eftersom att de inte brukade prata varje dag innan precis, men Noah stannar ändå upp.
"Gå i förväg ni, jag måste...köpa lite fler pennor."
De andra är på alldeles för flamsigt humör för att registrera det han sa.
"Sure, okej!" frustar Jonas mellan skratten och staplar iväg med de andra.

Noah går långsamt fram till bänken där Edmund sitter. Han lägger händerna i jeansfickorna och ställer sig några meter framför den andre. Han vill inte skrämma honom, särskilt inte när han har kaffe i handen. Noah hade gjort det misstaget innan, och det hade inte blivit så roligt.
Noah tänker inte på att Edmund kanske medvetet avskärmat sig med sina hörlurar från omgivningen, nej han börjar prata på som vanligt.
"Tjena" börjar han. "Vart ska vi ses efter skolan? Om du fortfarande är på alltså?"

Att någon skulle komma upp till Edmund och starta en konversation från ingenstans hade han verkligen inte förväntat sig. All minst från Noah. Nej, sjuttonåringen hade på något sätt övertalat sig själv att han är säker med musiken och hörlurarna trycka mot huvudet. Dock kan han inte avfärda den andre... snacka om oartigt. Edmund låter hörlurarna slingra sig ner runt hans nacke, och blicken glider upp mot Noah med ett svagt leende över de fylliga läpparna.
"Hej," svarar han och lägger ner sin målarbok på bänken framför honom. Jo, att måla och teckna är även något som brukar få honom på andra tankar. "Antingen här i kafeterian antar jag, eller så kan vi ses på ett kafé inte långt härifrån?" Dock är han förvånad, att Noah tar sig tiden till att plugga en fredagseftermiddag. Edmund brukar oftast vilja hitta på något annat, iallafall när han hade Sam kvar i ett förhållande. "Det är du som får bestämma."

Noah besvarar glatt Edmunds leende.
"Sure, om du säger det så. Jag ses hellre utanför skolan, jag vill inte vara kvar i skolan längre en nödvändigt en fredagseftermiddag." säger han med ett litet skratt. Fast han menar dock det han säger. Han var egentligen inte det minsta sugen på att plugga egentligen, så det här tillfället fick gärna handla om så lite skolarbete som han kom undan med. Att plugga på en fredagseftermiddag kändes typ som en stöld, någon stal hans invigning till helgen. Men och andra sidan kändes det inte så illa som han hade trott, plus att det hade varit mycket värre om han hade blivit tvingad att göra det själv. Typ av sin farsa, ugh. Nu kändes det mer som om han skulle umgås med en kille han inte kände så bra men kanske skulle lära känna bättre. Noah hade alltid varit social av sig och trivdes i sociala sammanhang.
"Men vad är det för ställe du tänkte på? Antingen möts vi där eller så kan jag möta upp dig nånstans här i skolan efter du har slutat."
Blicken går automatiskt ner till boken som lagts ner på bordet, fast bara lite diskret sneglande.
"Tecknar du?"

Så Edmund hade haft rätt, ja vem skulle vilja stanna på skolan mer än nödvändigt egentligen? Sjuttonåringen skulle inte ha något emot det, då atmosfären är mycket härligare när inte en massa ungdomar springer runt. Men han påminner sig om att han oftast inte tänker som alla andra i hans ålder. Aningen deprimerande faktiskt.
"Vi behöver inte ta idag om du inte vill, om du har andra planer menar jag." påbörjar Edmund i lugn ton, nej han vill inte stå i vägen för alla planer. Dock kanske det blir en extra lektion nästa vecka, i såna fall. "Kaféet ligger mittemot skolan, vi kan mötas där om du vill. Om du nu kan tänka dig att stanna, menar jag." De mörka ögonen glider ner mot sin bok, och drar åt sig den igen med en liten nick. Han vill nämligen inte nödvändigtvis visa sina teckningar, även om han blivit duktig under alla dessa år. "Jo, den där neandertalaren som då påtappade mig med igår slet sönder många ut av dem, försöker liksom att återskapa dem."

”Låter som en plan” nickar Noah. ”Och det är klart att jag kan stanna, jag hade ju inte skrivit till dig att det var en tid som funkade om det inte var en tid som funkade, eller hur?”
Han skiftar vikten mellan fötterna. Ilskan han kände igår bubblar långsamt upp inom honom.
Han hatar mobbare. Verkligen hatar de. Det spelar ingen roll vem de hoppade på, han själv eller någon annan, han blev lika arg ändå.
Ett djupt andetag sänker och höjer bröstkorgen. Han måste behärska sig.
”Ja, det låter ju rimligt.” Pojken har blicken i golvet och sparkar lite löst ”Fan, vissa människor är bara så jävla dumma i huvudet” Noah hade betydligt mycket mer att säga kring det ämnet, men det här kändes varken som rätt tid eller plats för att börja rabbla om det. Istället kollar han ner på sitt armbandsur.
”Jag måste gå till en SO-lektion nu, men vi ses efteråt?”

"Nej, jag antar det," svarar Edmund med ett svagt leende medan han drar benen intill sig. Men man kan ju aldrig vara för säker, eller hur? Tänk om den längre fått nya planer i spånet av mindre än tolv timmar? Inte helt omöjligt direkt. Det andra som kommer ur Noahs mun håller han absolut med om, dock är det inte värt att ta upp. Många i skolan är dumma i huvudet, lärare som elever. Dock finns det olika typer dumma i huvudet, elaka, idioter, bara allmänt korkade. Vissa är alltihop, och Eric är en av dessa människor. Stackarn. Blicken glider upp från blocket i hans famn och landar på Noah, låter ögonen granska ansiktet framför sig. "Javisst."

"Gött."
Han spricker upp i ett leende, innan han vänder på klacken och springer upp för trapporna för att hinna till sin lektion. Förbi skåpet, ner för trapporna igen och han hittar sen sina kompisar sittandes på en bänk i korridoren. Det känns som att han har glömt nånting, men han kan inte komma på var det är. Han skakar av sig det.
"Ey, Noah!" ropar Jeremiah. Han hade kommit tillbaka från sin semester i Hong Kong imorse. "Får jag låna en av dina pennor, glömde min i skåpet."
Nu kom han på vad han hade glömt. Fan också. Han slänger ihop ett nödsvar.
"Äh, jag lämnade de i skåpet." ljuger han.
"Men åhh" stönar han. "Aja, skit i det, nu går vi in."

Blicken följer efter sjuttonåringen som skuttar iväg till nästa lektion, upp för trapporna. Edmund känner hur hjärtat sjunker på honom, och han sätter på sig hörlurarna än en gång. Kanske det är en utväg från att inse hur ensam han egentligen är. Missförstå honom inte, han gillar att ha tid för sig själv, men att vara ensam med den konstanta gnagande känslan i magen gör honom bara ångestfylld. Edmund har konstant känt sig ensam oavsett hur många människor som är omkring honom, oavsett om han är med sina vänner. Såren från moderns drickande och överdosering, eller ärren från när storebrodern dog i bilolyckan, eller när Edmund själv varit två minuter från att dö.. ja, de såren har aldrig riktigt läkt. Försiktigt lyfter han lite på sin ärm, stirrar ner på ärret som glider över handleden, som gömmer sig mellan de två små fåglarna och texten som är tatuerad. Även om han är ensam så är han riktigt glad över att fadern hunnit hitta honom innan det varit försent. Han tar ett stort andetag, ögonen landar på prylarna på andra sidan bänken, verkar som att Noah glömt dem. Utan att bry sig något mer om det, tar han upp böckerna och pennorna för att börja röra sig mot skåpen. Edmund har nämligen alltid varit bra på att lista ut vilken som är vilkens, hur omöjligt den än må låta. Lite som Sherlock Holmes.