[PRS] Cawith & Aphrodite

Allison granskade hennes mor när trollkarlen talade åt henne.
”Vi ska använda alla våra resurser för att ta reda på mer information om Den vise”, hörde hon hennes mor säga. Allison ville tillägga något, men visste inte vad då trollkarlen hade sagt allt som behövdes säga. Trollkarlens röst var stark och klar när hon hade talat, och Allison hade inte kunnat slita blicken från henne under de minuterna. Efter några minuter av lågmälda diskussioner mellan de olika skuggjägarna harklade hon sig.
”Jag tror vi är klara här”, konstaterade Allison och nickade mot trollkarlen. Hon rätade på ryggen och kastade en blick på de andra skuggjägarna innan hon gick med hastiga steg ut ur salen.
”Hur känns det?”, frågade Allison trollkarlen när de var ute ur rummet. Hon var orolig för hur trollkarlen hade tagit skuggjägararnas reaktioner då det inte hade varit så trevliga, men samtidigt verkade trollkarlen kunna ta hand om sig själv rätt bra.

Azula lyssnade på ledaren, och höll ögonkontakten med kvinnan under hela samtalet. När kvinnan hade pratat klart nickade hon bara och vände sig mot Skuggjägaren, som nu beslöt att mötet var genomfört. Azula tittade på Skuggjägarens ryggtavla som försvann genom dörröppningen. Hon kastade en sista blick och ett flin mot skuggjägarna som satt runt bordet innan hon gick med snabba steg ut genom dörren, hon också. Väl ute kände hon hur hon kunde andas ut, även om hon inte visade det. Hon ryckte på axlarna.
”Ledaren av er verkar ju vettig i alla fall. Jag blev besviken på att jag inte hann nita den där snubben bara” sa hon med ett flin. Hon började gå i korridoren ner mot utgången, men istället för att svänga vänster mot de stora portarna tittade hon neråt höger.
”Är det där borta ni håller den hemliga draken?” frågade hon och skrattade till.

”Du kan ju alltid vända tillbaka”, flinade Allison. Hon hade ingenting emot om trollkarlen skulle nita till Adrian, han var alldeles för uppblåst som människa för att någon skulle tycks om honom. Särskilt skicklig var han inte heller, han hade riskerat många uppdrag på grund av sin stolthet. Han ville alltid veta bäst.
”Ledaren är min mor, om du inte märkte det”, fortsatte hon sedan kort och började gå efter trollkarlen. Hon stannade upp samtidigt som henne, och blickade ned mot korridorerna som levde mot sovsalarna.
”Nästan, vi inneboende sover där. Föresten, jag kom på att jag glömde en sak där. Följ med bort, jag har ju sett hur du bor så det är inte mer än rätt att du får se hur jag bor”, sa hon och började gå mot flygeln. När hon hade yttrat orden insåg hon att hon visade på att hon tyckte att de skulle fortsätta umgås även senare, vilket till hennes förvåning hon inte hade något emot.

Azula skattade.
”Mer än gärna” sa hon och tittade tillbaka mot rummet de hade gått ut ur. Azula hade en känsla av att hon skulle få se mer av den där Adrian, så nog skulle hon allt få nita honom någon gång. Hon kliade sig i nacken och tittade på Skuggjägaren.
”Jag tyckte ni var lite väl lika” sa hon med ett leende och nickade. Azulas tankar försvann tillbaka till hennes egna mor, som utgjorde den mänskliga delen av hennes blod. Hennes bortgång hade slagit hårt på Azula, eftersom hon hade varit liten när det hände.

Hon höjde på ögonbrynet när Skuggjägaren föreslog att hon skulle följa med till sovsalarna. De var klara för dagen enligt överenskommelsen, men tydligen ville Skuggjägaren fortsätta umgås. Azula hade ju inget bättre för sig egentligen, och hon var ju faktiskt intresserad av att se mer av det berömda Institutet. Lär känna dina fiender, som det heter. Hon nickade.
”Visst, så kan jag få se din enorma garderob med varierade kläder” sa hon skämtsamt och flinade.

Allison skrattade till. Hennes lilla garderob med nästan bara identiska kläder skulle aldrig kunna mäta sig med trollkarlens stora med kläder från nästan hela världen. De kom fram till rummet och Allison öppnade långsamt dörren.
”Damerna först”, sade hon ironiskt och höll upp dörren för trollkarlen. Väl där inne kollade hon sig runt. De mahognyfärgade träväggarna gjorde rummet inbjudande och passade fint ihop med det stenbelagda golvet. De flesta rum på institutet såg likadana ut, och Allison hade inte gjort någon ansträngning att göra hennes rum mer personligt. Det enda hon gjorde här inne var att sova, ändå.
”Så, vad nu?”, frågade hon sedan och satte sig i den stora sängen.

Azula skrattade till och klev in genom dörröppningen. Hon såg sig omkring i rummet, som var litet om man jämförde med hennes lägenhet (dock var det mesta litet om man jämförde med den). Hon noterade att det inte fanns något som var speciellt personligt, men sedan verkade ju Skuggjägare överlag vara ganska så stängda av sig ändå. När Skuggjägaren talade vände Azula ryggen till dörröppningen. Hon skakade på huvudet.
”Jag antar att vi måste vänta på din mors efterforskningar, om vi inte vill försöka hitta Vikeesi själva. Jag tror att--”. Azula avbröt sig och kände hur blottad hon stod, och hon fick en känsla av att något skulle hända, det var något som inte stod rätt till. Hon skulle precis vända sig om, men det var försent. Smärtan som sköt genom hennes kropp var fruktansvärd; värre än något hon hade varit med om innan, vilket sa någonting.

Hon tittade chockat upp på Skuggjägaren, och sedan ner mot sin kropp. Genom hennes högra sida av magen satt ett svärd. Hon vände sig om och såg att mannen från mötet, Adrian, höll i andra sidan av svärdet. Leendet på hans läppar var vidrigt, han såg överlycklig ut. Däremot var det någonting fel på hans ögon; de hade bytt färg från blåa till röda. Mer hann Azula inte notera förrän hon föll till knäna. Skuggjägares svärd var kända för att avge en smärta som var så fruktansvärd att man hellre ville dö än att känna den. Azula fick nu bekräftat att det var sant. Smärtan omtöcknade henne helt och fick världen att snurra. Var det något sår som warlocks hade svårt att hela, så var det sår som kom från Skuggjägarnas svärd. Hon hostade till och stoppade knogen i munnen för att dämpa skriket som ofrivilligt lämnade hennes läppar.

Allt som hände efter att Allison hade satt sig på sängen gick blixtsnabbt. Plötsligt var Adrian bara där, och hans svärd satt djupt inborrat i trollkarlens kropp. Ett skrik lämnade Allisons läppar, och i takt med att blodet rusade inom henne gjorde hon ett utfall mot Adrian. Hennes vapen låg på andra sidan rummet, så det enda hon hade att slåss med var sin lilla kropp. Hon måttade några välriktade slag mot Adrian innan hon skyndade sig tvärs över golvet. Med svärdet i sitt hand vände hon sig om och lät det sjunka in i hans kropp. När hans kropp sjönk till marken med en hög duns föll Allison ned mot golvet och lutade sig över trollkarlen. Hon andades, men knappt.
”Hjälp!”, skrek Allison och de skuggjägare som patrullerade korridoren rusade in i rummet.

De närmaste minuterna skedde som ett töcken. Hon var knappt vid sitt fulla sinne när de andra skuggjägarna flyttade trollkarlen till sjukstugan, eller när de beordade Allison att stanna utanför när de skulle tillkalla en annan trollkarl. Hon kände sig helt hjälplös, det fanns inget hon kunde göra för att hjälpa trollkarlen och det kändes som att hela hennes värld hade rasat samman. Varför visste hon inte, kanske var det för att trollkarlen hade räddat hennes liv; och nu skulle hennes död vara Allisons fel.

Azula hörde någonstans långt borta skriket som lämnade Skuggjägaren. En duns bakom bekräftade att hon hade dödat Adrian. Azulas värld snurrade fortfarande, och hon kände hur blodet rann ur henne och hon kände hur fradgan började bildas i munnen. Hon kände hur Skuggjägaren lutade sig över henne och skrek om hjälp. Plötsligt lyfte två par händer upp henne och hon skrek av smärta igen. Hon tittade suddigt på de två personerna som bar henne, och plötsligt lade de ner henne igen, i en säng som var nästan lika skön som hennes egen.

Azula försökte fokusera på takets konturer innan hon tittade ner på sin kropp, där överdelen nu var avklädd. Såret var djupt, och en av Skuggjägarnas medicinkunniga försökte stoppa blodsutgjutelsen. Azula slog bort hans händer, och satte sina egna över såret. Hon halvt sa, halvt skrek något på cthonian, vilket gjorde att blodet inte rann ur henne lika fort. Hennes blick riktades mot dörrarna, där någon hon kände igen klev in. Först var hon säker på att det var hennes mor, men när kvinnan kom närmare såg hon att det var hennes warlockvän.
”Azula, håll ut” hörde hon henne säga, och sedan hur mumlandet och ritualen för att hela henne började.

Problemet när man helade ett Skuggjägarsår, var att man behövde stänga och ta bort såret lika fort som det hade uppkommit, vilket skapade större smärta än när såret tillkom. Azula skrek så högt att hon trodde att lungorna skulle komma upp ur munnen på henne. Hon drog efter andan, och hennes syn blev bättre. Hon såg sin vän i ett par sekunder innan hon svimmade.

Stunden hon var avsvimmad var hennes hjärna på högvarv; ett virrvarr av hennes mor, Skuggjägaren samt Adrian och Vikeesi snurrade runt, runt. Det kändes som om hon hade lösningen på hela gåtan innan hon vaknade med ett ryck.
”Du är dum i huvudet, vet du det?” frågade hennes vän, som satte sig på en stol intill sängen. Hennes blåa fjäll till hud glittrade i ljuset av lampan.
”Jag har aldrig påstått något annat” muttrade Azula och höll sig om såret, där det nu satt ett förband. Utöver förbandet var hennes överkropp rätt så ärrad, med ärr i diverse storlekar och former. Hon tittade upp på sin vän och flinade.
”Jag hade allt under kontroll, du hade inte behövt komma” sa hon och hennes vän skakade på huvudet, men skrattade. Azula satte sig halvt upp och tittade mot dörren. Hennes vän reste sig och öppnade den, mest för att få in mer luft men också markera att faran var över.

Allison satt med huvudet begravt i händerna när dörren till trollkarlens rum äntligen öppnades. Hon själv hade spenderat den senaste timmen med att diskutera med hennes mor, och hade då lämnat rummet ännu mer förbannad än hon var innan. Hon önskade att hon inte hade dödat Adrian, han förtjänade något mycket värre.

Långsamt reste hon sig upp och gick i till rummet. En lättnad ökade inom henne när trollkarlen låg där vid medvetande, och hon log snett. Hon var helt tom på ord, så det enda hon sade var ”Jag dödade honom, Adrian alltså”, innan hon satte sig vid trollkarlens säng. Hon lät blicken vandra över förbanden på trollkarlens kropp. Det, i samband med många ärr täckte en stol del av huden, och hon undrade vad trollkarlen hade gjort för att få dem. Hon hade ganska många ärr själv, det var mycket som en iratze inte kunde ordna.
”De tror att det var du och jag som konspirerade för att döda Adrian, jag är inte välkommen här något mer. När du är bra igen är det bara för oss att packa våra saker och sticka härifrån. Det är ett under att de inte tar mina runor”, sade hon sedan och log sorgset. Att få ens runor borttagna innebar att man togs ifrån allt som en Shadowhunter var, att man i princip var en mundane. Det var ett öde som Allison ansåg var värre än döden.

Azula satte sig mer ordentligt upp när hon såg hur Skuggjägaren klev in i rummet. Azula kunde inte bry sig mindre om att hennes kropp var blottad just nu.
”Jag gissar att detta är mitt tecken att lämna” sa hennes vän och tittade på Azula.
”Jag hör av mig” sa vännen innan hon försvann i ett blått rökmoln. Azula tittade efter henne innan hon vände sig mot Skuggjägaren. Hon började skratta när hon fick höra vad som hade hänt. Skrattet övergick till en grimas och hon lade handen över förbandet.
”Konspiration? Ni Skuggjägare är galnare än vad jag hade tänkt mig” sa hon och skakade på huvudet.
”Varför skulle vi ens vilja döda honom? Eller tja, nu skulle jag inte tacka nej till att möta honom igen så jag kan döda honom. Jag är faktiskt lite besviken att du tog kål på honom utan mig” sa hon och flinade.

Hon slängde benen över sängen och reste sig.
”Om de inte vill ha oss här så är det lika bra att dra. Jag helar oavsett vart jag är” sa hon och tittade i spegeln på sin kropp, som nu bara var klädd i underkläder. Azula plockade upp sin klänning och stack in fingrarna i hålet som svärdet hade skapat. Hon sa något fult på cthonian och slängde klänningen på stolen igen. Så enkelt det hade kunnat vara att laga den. Jävla Adrian.
”Jag har magiförbud i ett par timmar, det tar för mycket på krafterna” sa hon och vände sig mot Skuggjägaren.
”Vad tror du om att gå ut såhär?” frågade hon och gestikulerade mot sin halvnakna kropp.
”Going out with a bang” sa hon och skrattade.