prs yehet & kkaebsong

Joshua rycker lätt på axlarna, låter ögonen följa sättet Zihao plåstrar om honom. Det svider som i helvete, men sextonåringen försöker att inte tänka på det.
"Det får förbli en gåta," svarar han och ett retsamt leende stryker sig över läpparna. Joshua låter handen trycka lite på kompressen, gömmer det fula ordet bort från omvärlden. Det är en fruktansvärd ovana, och Samuel och Julian brukar alltid bombardera honom med tjat och uppläxning. Han vet ärligt talat inte varför, antagligen är det av samma anledning som han biter upp läpparna, trycker in naglarna i huden. Sår som inte läker blir värre, gör ondare och Joshua är helt besatt av det, såren har han kommit att tycka att han förtjänar, att han måste straffa sig själv. Kanske det är det, men det skulle han aldrig berätta.

Han ler tacksamt mot den äldre innan han börjar knäppa upp skjortan igen.
"Du är rätt duktig på det här.. tack så mycket," säger Joshua.

Zihao lade med en suck ner grejerna i väskan igen innan han vände sig mot Joshua.
"Här kommer man och berättar sitt livshemlighet för dig och du kan inte ens ge mig en minimal inblick i ditt eget liv", muttrade han aningen besviket och putade med läpparna. Förstrött började han leka med sina skosnören, fortfarande med putande läppar och nu även hundvalps ögon. Även om han hade smala, blängande ögon så kunde han på något sätt göra dem tio gånger större och blankare när något inte gick som han själv ville. Hade det varit en tävlingsgren så hade han definitivt tagit första pris i varenda tävling.

"Men för all del, varsågod", fortsatte Zihao slokörat. "Det är ju alltid trevligt att veta att man är bra på någonting." När alla andra säger att man är dålig på i princip allt, ville han fortsätta men hindrade sig snabbt genom att bita sig själv i tungan. Det var inte schyst att överösa stackars Joshua med precis alla hans problem, då de var på tok för många.

Joshua ler bittert mot den längre, funderar över om han ska dela med sig om anledningarna han själv inte ens kan förklara. Det gör honom aningen förvånad, hur Zihao kan få sina ögon dubbelt så stora, ännu någonting Joshua kan komma att tycka om hos den äldre.
"Förlåt," viskar han tyst, skuldkänslorna grubblar inom honom. Zihao hade faktiskt delat med sig om något väldigt stort, förtrott Joshua. Och helt ärligt, kan det nog kännas en hel del bättre att dela med sig ut av det. "Jag vet inte riktigt varför.. Jag tror att det är av samma anledning som jag biter sönder mina läppar, och tar sönder min hud.." förklarar sextonåringen och öppnar nävarna, ser på de små ärren i handflatorna av naglarna. "Ett sätt att straffa mig själv, och samtidigt få alla tankarna i mitt huvud att försvinna för en kort stund. Har varit beroende av det i flera år, när jag får sår hjälper jag dem inte att läka, låter de bli värre just för samma anledning. Förmodar jag."

Blicken, som tidigare vilat på sina små händer, glider upp mot Zihaos ansikte. Joshua knuffar lätt till den längre innan han låter sitt huvud falla mot hans axel. Kanske inte är något han borde ha gjort, men Joshua orkar inte bry sig.
"Jag är säker på att du är duktig på flera saker. Quidditch tillexempel."

Först sade Zihao ingenting, utan lyssnade uppmärksamt på vad Joshua sade. Men för varje ord den yngre yttrade, sjönk hans hjärta längre och längre ner i bröstkorgen, av någon slags blandning mellan förfäran och skuld. Det var väl åtminstone delvis hans fel att den andre kände på det viset, kanske mer än delvis? Tanken fick honom att må illa samtidigt som han ville slå till sig själv. Självfallet gjorde han inte det, även om tanken verkligen lockade. Han tog försiktigt sjätteårselevens händer i sina egna och slät ögonen. Varför brände det så förfärligt bakom ögonlocken?

”Säg inte förlåt, dumbom”, gnatade han så gott han kunde innan det slutligen brast. ”Det är jag som ska säga förlåt, för allting är mitt jävla fel”, snyftade Zihao och kunde inte hindra sig från att kasta sig över Joshua, med armarna omkring hans midja. ”Jag ville aldrig att du skulle börja göra illa dig själv”, fortsatte han snörvlandes och gömde ansiktet i den andres skjorta samtidigt som tårarna, bokstavligen, sprutade ur ögonen på honom.

Joshua höjer lite på huvudet från den andres axel, även om han alltid varit väldigt duktig på att tyda människor, går det inte lika bra när det kommer till Zihao. Kanske för att den äldre gjort honom förvånad mer än ett par gånger innan. Sextonåringen känner en viss värme när den andra tar hans händer i sina, det är ingen stor gest, men den gör honom fortfarande otroligt varm inombords. Helt annorlunda från när hans vänner och bror gör det. Joshua är precis på väg att svara när han känner hur den längre riktigt kastar sig över honom, armarna runt midjan.

Ännu en sak som förvånar sjätte årseleven, något han aldrig förväntat sig att Zihao skulle göra. Händerna finner sin väg upp mot dennes huvud, kramar den äldre försiktigt tillbaka med slutna ögon.
"Allting är inte ditt fel," viskar han försäkrande med ett genuint leende över läpparna. "Jag gjorde det själv, i slutändan är det bara mitt egna fel, inte sant? Visst kanske du såra mig men.. mycket ligger bakom det."

Med lätt rödflammiga ögon, lutade Zihao sig bakåt en aning, utan att lossa på händerna som han knäppt bakom ryggen på Joshua. Trots det faktum att han kanske inte varit den enda anledningen till beteendet, så smärtade det honom att hans ens varit en liten del av den. Så pass att han började gråta som en liten bebis. Helt plötsligt var han rädd att förlora den yngre eleven, rädd att denne skulle få för sig att gå för långt någon gång och aldrig komma tillbaka. Varför han fick för sig det helt plötsligt, visste han inte. Trots det så skrämde tanken honom.

”Snälla...sluta med det, okej?” Bad Zihao ynkligt och spände de mörka ögonen i Joshuas. ”Du har ingenting att bestraffa dig själv för, du är ju för fan helt jävla perfekt”, fortsatte han sedan sanningsenligt och bet sig lite i läppen. Blicken föll sakta men säkert ner mot den yngres läppar, som helt plötsligt såg väldigt frestande ut. Han skakade på huvudet och höjde blicken igen, försökte att skjuta bort tanken.

Med sina nätta fingrar börjar Joshua försiktigt att stryka bort tårarna som trillar ner över Zihaos kinder, smeker de våta, kalla kinderna. Reaktionen hade inte alls varit som sextonåringen förväntat sig, lutar sin panna mot hans, försöker att lugna ner Zihao en aning. Det känns så fruktansvärt konstigt att vara så nära den äldre, att ha berättat allt det där för någon som inte är Samuel.

Ett lätt leende kan synas över Joshuas läppar då han skakar lite lätt på huvudet.
"Det är inte så lätt," berättar han, sjunker in i de mörka ögonen än en gång. En liten rodnad stiger över sextonåringens kinder, att bli kallad perfekt händer ytterst sällan. "Du vet, när man blir kallad saker och mer eller mindre misshandlad då och då så blir man van vid det, och jag insåg att det måste vara något fel på mig. Och ju mer plats jag tar, ju mer människor jag sårar, är det lätt att straffa sig själv. Perfekt är jag verkligen inte, tyvärr."

”I dina ögon kanske, men i mina så är du faktiskt det”, utbrast Zihao och började snyfta igen. Hjärtat rusade halvt om halvt iväg, då de var så nära varandra att deras pannor faktiskt rörde vid varandra. Allt han ville göra i det läget var att ta Joshuas ansikte i sina händer igen och pressa sina läppar mot sextonåringens. Men han hade inte mod nog till att göra det. Bara tanken att den yngre skulle stöta bort honom fick hela insidan att börja vrida och vända på sig.

Han tog slutligen ett djupt andetag och lutade sig bakåt, rädd att förstöra allting med sina impulser. Hade han alltid känt såhär för Joshua och omvandlat känslorna till hat av rädsla? Rädsla för att bli nekad och bortstött? Zihao hade ju trots allt alltid haft svårt att bli nekad saker han ville åt, inte för att den ett år yngre eleven var ett objekt han ville åt direkt. Däremot kanske han alltid suktat efter dennes sällskap och därför gjort det enda han kunde för att få uppmärksamhet från den andra - häcklat och tryckt ner?

”Förlåt, du måste tycka att jag är super fånig”, mumlade han generat och vände bort blicken, med lätt rosiga kinder.

Huvudet faller åt sidan, han ser på Zihao med ett leende över ansiktet.
"Tack," viskar Joshua och kammar tillbaka några av den andres hårstrån som fallit över ögonen. Egentligen förstår han inte hur Zihao kan se honom som någonting ens nära perfekt, då handlingarna under de fem åren visat något helt annat. Men det värmer, sjuttonåringen låter genuin, och faktumet att någon kanske tycker att han är perfekt är alldeles överväldigande för Joshua. Men det är bara ord, ord som Joshua aldrig kan få in i huvudet där självhatet gruppar ihop sig.

Joshua ser på den andre när han lutar sig bakåt, känner förlusten av värmen från kontakten öka drastiskt.
"Du är inte fånig alls,"

Zihao skrattade till och torkade bort de sista tårarna som lagt sig precis under ögonen på honom, utan att falla ner. Jo, enligt honom själv så var han patetisk och pinsam, som satt och snörvlade på det där sättet. Det betydde dock inte att det inte känts bra att få ut allting. Nåja, nästan allting i alla fall. Han var fortfarande snäppet för feg för att berätta för Joshua hur det egentligen höll till - att han hade känslor för honom.

”Jo, jag är jätte barnslig”, envisades Zihao och log snett mot den yngre eleven. Ögonen studerade de mjuka dragen, de stora, mörka ögonen och sist men inte minst, de där otroligt lockande läpparna. Han bet sig hårt i tungan men lyckades ändå inte riktigt slita bort sin lätt maniska blick. Det var för snart, de hade redan gått fram alldeles för fort, intalade han sig själv. Försökte han sig på någonting nu skulle det bara sluta med att han skrämde bort Joshua för gott troligen.