Djupare diskussioner

Ja jag har också tänkt på det! De tre kommer aldrig kunna vara några andra än just Harry, Ron & Hermione.
Jag såg December Boys och höll på att dö! Allt jag såg var Harry i mugglarvärlden och det såg så fel ut.

Jag kommer aldrig kunna se några filmer med dem igen om det inte är Harry Potter.

En sak som jag har funderat väldigt mycket på är vad Ron och Hermione tänkte när den flammande bägaren spottade ut Harrys namn. Vad tänkte de i exakt den sekunden?

Måste kika in i den här tråden när jag kommit hem efter sommaren och har mer tid vid datan... Behövs verkligen en sån är tråd!

Good point, there, Margaret. Jag håller fullständigt med dig och samtidigt känner jag att alla tre vill, på något sätt, klippa av sitt band med karaktärerna de har spelat i Harry Potter; Harry Potter kommer nu bli ett avslutat kapitel i deras liv och alla tre kommer att ta ännu ett steg i deras karriär. Emma, som klippte av sitt hår för att inte vilja att folk skulle se henne som Hermione ständigt; hon kände väl att hon ville skilja på Hermione och henne, de är, trots allt, inte samma personer. De har olika egenskaper, tankar och känslor. Hon berättade att hon alltid velat klippa av sitt hår, och detta får mig att fundera. Det är ju självfallet att hon, Rupert och Daniel måste ha känt sig väldigt ensidiga många gånger; speciellt Emma, med tanke på att hon inte fick klippa en ny frisyr under tiden de spelade in filmerna; det måste ha varit riktigt frustrerande att inte göra några större förändringar under 10 år. Speciellt när de kom upp till tonåren, då man är mest sugen på att ändra någonting på sig själv, liksom känna sig ny. Så att, jag känner, att lämna Harry Potter bakom sig för dem är en lättnad - de kan visa upp sina talanger på andra sätt och visa det genom att spela in andra filmer, but at the same time, it isn't goodbye after all, is it? Jag tror att de kommer fortfarande, långt inom sig, hitta karaktärerna de en gång spelade; karaktärerna som har påverkat hela deras liv och främst barndom på ett enormt sätt och alla tre har sagt att det känns som om de kommer lämna sin andra halva när serien är slut. Så det är enormt jobbigt för dem, obviously. En sammanfattning av mitt hela babbel är att jag tror att de har blandade tankar och åsikter om detta; att de känner ett visst lugn, en lättnad, men samtidigt misslyckliga och tärande tankar.

När det kommer till fansen... tja. Jag var ju på Harry Potter-premiären och det slog mig att de verkligen måste känna sig pressade. Verkligen pressade. Jag har alltid haft en tanke i bakhuvudet som säger "Åh, vad jobbigt det måste vara för dem" eller "Så himla instängda de måste känna sig", men på premiären, då såg jag en helt annan sida från det hela. Nu syftar jag inte på när fansen ger, när fansen uppskattar allt de gör, när fansen visar att de verkligen har stora hjärtan och bryr sig - utan när fansen skriker, klänger och är desperata efter en autograf. Självfallet, jag förstår hur det är när man står längst fram, sträcker ut sina händer för att försöka få en autograf, det gör jag absolut. Det är helt vanligt, för det är någonting som väcks inom en när man ser personerna som man har sett på en skärm i hela sitt liv stå framför en - och ja, man skriker sin hals hes, och man är nästan beredd på att göra allt för att få en autograf eller prata med personen i sig. Men det finns en gräns och den gränsen bör man verkligen inte passera. Jag förstår inte hur folk kan vara beredda på att skada andra personer för att komma fram, för att få en glimt av skådespelarna - åh visst, det finns någonting inom en som gör så att man bara vill, vill och vill få den där autografen, eller få ögonkontakt, men samtidigt måste man mitt i allt kunna hålla sina känslor instängda och visa hänsyn till folk omkring en. Inte nog med att jag fick två-tre panikattacker på premiären, ramlade och kände hur allting liksom slutade fungera, när jag kollade på den stora skärmen snett framför mig såg jag att folk drog i varandra, hoppade på varandra bara och - jag är inte säker om jag såg rätt - slog varandra när Emma och Daniel kom. Det var helt hemskt. Folk grät i publiken för att de inte kunde andas, för att de höll på att svimma, helt enkelt för att de inte orkade mer. Detta måste självfallet väcka tankar hos Daniel, Emma och Rupert. Att liksom tänka att "Wow, de gör detta för mig, på grund av mig" måste vara jobbigt och frustrerande, samtidigt som de kollar på alla fans som blir skadade, utan att de egentligen kan göra något åt saken. Jag kollade på en video på youtube på Emma, ett fan hade filmat och Emma höll på att skriva autografer. Mitt i allt backade Emma undan, och hon var så himla irriterad och ledsen och sa "If you don't stop pushing, I'm not going to write more autographes". Hon hade alltså blivit så ledsen att se människorna framför henne bli skadade och ledsna, att hon var tvungen att säga ifrån. Och detta, som fan, tycker jag bara är pinsamt. Att en skådespelare måste säga ifrån bevisar bara hur sjukt det faktiskt är (samma sak hände med Jessie Cave och mig - hon såg hur jag blev klämd och hur mycket jag grät, så hon stod vid mig i fem minuter bara för att få de bakom mig att backa). Så, detta måste ju bara vara... ledsamt för Rupert, Daniel och Emma, för de skapar en sådan hysteri - inte medvetet, så jag skyller absolut, absolut inte på dem - och de är ju, trots allt, ganska hjälplösa när det kommer till detta. Och när de ser hur alla fans skriker, försöker att få tag på dem, när de ser hur fansen är desperata efter dem, tror jag en press även söker sig till dem. De vill ju självfallet kunna signera så mycket de kan, om de kunde välja skulle de ha tid med vartenda fan i publiken, men det är ju omöjligt - och att då se på dem allihopa, på deras beundrare, det måste vara fruktansvärt påfrestande. Men nu menar jag absolut inte att fansen bidrar till negativa saker enbart, och inte heller att alla fans gör det - de ser ju självfallet goda saker i oss också. Att vi, till exempel, är beredda på att campa utanför i flera dagar för att få se dem, att vi skickar dem brev, att vi gör posters och banners till dem, att vi gör videos, bilder, uppskattande saker, det måste bringa otroligt mycket lycka. Och på samma sätt som vi ger saker till dem, så ger de saker tillbaka. Precis som Emma sa på premiären, vi har ett speciellt band, vi Potterheads och skådespelarna. Med detta så ville jag bara ställa fram att det finns negativa och positiva saker i allt, till och med när det kommer till oss fans, som har hjälpt dem på vägen till framgång.

Jag tycker att det finns väldigt många för och nackdelar.
Jag har inte sett någon annan film med trion än så länge, men jag kan tänka mig att det skulle kännas konstigt. De har fått Harry Potter-stämpeln, vilket är ganska synd eftersom de är bra skådespelare och skulle mycket väl kunna spela i andra stora filmer och göra ett super bra jobb. Men man har sett dem växa upp på film, som Harry Potter gänget, och det är svårt att släppa det.
Precis som Margaret skrev, så tror jag att de kommer göra några filmer till, men de kommer inte nå samma nivå som Harry Potter, eller någon annan super känd film, har gjort.

Undra hur det hade varit om Harry Potter inte var deras stora genombrott? Det är ju skillnad med t.ex Alan Rickman, som har spelat i flera andra filmer innan han spelade Snape? Visserligen är han vuxen och har mycket mer erfarenhet, men ni förstår vad jag menar?

Det är svårt att säga vad de tycker och tänker om deras framgång och framtid.
De har tjänat hur mycket pengar som helst, de har fått göra vad de antagligen älskar att göra (skådespela), de har fått jobba med många andra stora skådespelare och regissörer, fått mycket erfarenhet, och såklart minnen för livet. Vem vet vad de hade gjort om de inte hade varit med i Harry Potter?
Men hur blir det sen? Harry Potter har gett dem super mycket, men, to be honest, så tror inte att det har gett dem en framtid som skådespelare. :C

Men vem vet? De kanske inte planerar att skådespela i framtiden? Deras framgång har gjort att folk har fått upp ögonen för dem, och de har säkert fått miljontals erbjudanden att pyssla med andra saker. Emma har ju varit modell (är fortfarande?) och hon har designat kläder. Dan har ju varit med i musikaler och mycket annat på teater scenen.

Summa summarum: många nya dörrar öppnas...men många andra stängs, och jag tror att "skådespelar-dörren" är en av dem.

childhoodlight, du har helt rätt. Really good point. Det är så respektlös att börja knuffas, slåss och hetsa överdrivet. Respektlöst både mot de andra fansen och mot själva skådespelarna. Jag förstår att man är överlycklig, men det finns andra sätt att visa det på. Jag tycker att bara vara där är något att vara lycklig för. Om man då inte ser en skymt av sin absoluta favorit, visst, det är tråkigt eftersom man faktiskt är nära, men jag kan ändå tro att de är en stor upplevelse att vara där, så man borde vara tacksam istället för att verkligen pressa sig fram och skada andra.

Jag tycker ändå de är otroligt bra av dem att de säger ifrån och verkligen bryr sig om sina fans på det viset. Det finns ju många kända som verkligen tappar förståndet när de är på topp av sin karriär och verkligen njuter av att folk bokstavligen slåss för att få en skymt av dem. Det är hemskt, speciellt när dessa förebilder till och med eggar folk att slåss för dem.

Detta är en stor anledning till varför jag inte vill åka på sånna här event, festivaler, osv. Jag klarar inte av att bli ihopträngd. Jag har lågt blodtryck och klaustrofobi, så att bli trängd eller att vara i så trånga utrymmen att jag knappt kan andas skulle få mig att svimma. Och många fans som är så pass galna så att de skulle kunna slåss för sina idoler, skulle nog inte bry sig så mycket om en liten avsvimmad tjej. Det känns så otroligt tråkigt, för jag skulle verkligen vilja åka iväg på något sånt här. Visst måste man räkna med trängsel, lite knuffar, och en rätt jobbig dag, men de är stor risk att det går till överdrivt. Jag tror inte att jag endast har pratat för mig själv nu. Och självklart finns det många som skulle hjälpa en, många som skulle sätta personers fysiska hälsa framför att se en person med ögonen, men att det finns folk som inte alls bryr sig, gör mig ledsen, for everyone's sake.

Och Jasmin, än en gång måste jag ge dig en komplimang för vilken bra skribent du är. Du är så duktig på att få fram vartenda litet budskap och att du försöker se till att inget bli missförstått, genom att lägga ner så mycket tid på att förklara, är imponerande. Jag älskar att läsa de du skriver. Just so you know.

childhoodlight

Jag håller också med dig.

Det som vissa fans kan hålla på med är STÖRT.

Jag är ett fan av Tokio Hotel och vet hur långt riktigt galna fans faktiskt kan gå. Jag tror på något sätt att HP-hypen är lite likadan som TH-hypen, tyvärr.

Jag kan förstå folk till viss del. Det är oftast bara en chans i livet man har(om ens det) att få se sina idoler på nära håll, och naturligtvis kan man bli väligt exalterad och önska att man skulle vilja komma ännu närmare.

Dock så finns det gränser och att gå så pass långt som vissa gör är helt enkelt inte acceptabelt; dvs. knuffas, slåss och dra i varandra, exempelvis. Det är synd att vissa inte förstår det. Att andra människor skadas för att de håller på så, så jävla respektlöst egentligen. Om alla bara tog det lite lugnare så skulle alla bli nöjdare...

trevor Men precis. Det finns liksom den gränsen som är så markerad att den verkligen inte får passeras. Tyvärr blundar en del för en och visar därför ingen respekt för personerna som finns runt omkring en, vilket så himla sorgligt. Det var verkligen fruktansvärt att se alla gråta i publiken, det var det verkligen, det tärde verkligen i mitt hjärta att bara se på och verkligen förstå hur de kände sig. Flera av dem hade kommit från andra länder och när den stora dagen kom förstördes allting, på grund av folk som faktiskt inte visade någon hänsyn alls. Och jag håller med dig; absolut får man räkna med sådant när man går på event, festivaler och konserter, det är en självklarhet att man inte kan stå centimeter ifrån varandra utan att känna någon tryck alls.

Aw, tack kära du! ♥ Det värms jättemycket ska du veta, och jag säger bara detsamma. Du skriver underbart du och jag älskar att läsa dina inlägg, för det ligger så mycket tankar och åsikter bakom dem.


Margaret
Absolut. Jag vet att du är ett fan av TH, me too. Jag kommer ihåg 2007 när det bara kryllade av artiklar där fans hade dödats - alltså blivit klämda till döds - på konserter i Tyskland. Åh herregud, hur, undrar jag, hur kan man ha ett sådant samvete? Samtidigt som HP-hypen är väldigt lik TH-hypen (dessvärre) så tycker jag fortfarande att TH-hypen är, eller förut i vilket fall var, mycket brutalare. Har aldrig stött på något liknande TH-hysterin, I tell you, helt... fruktansvärt.

Jag har svårt att tro att de som inte brydde sig om vilka som mådde dåligt etc, på premiären, var HP-fans. Som de där killarna: ''We're not here to make friends, we're here to get autographs. Get used to it'' Skulle väl sälja på Ebay eller nåt~

Det ligger verkligen något i det du säger. HP-fansen känns som en familj, tycker jag. Och i en äkta familj bryr man sig om varandra. ♥

Exactly. (Ps måste bara be om ursäkt att jag kom emot dig så många gånger/stod på dig, fast du vet ju anledningen dock. Och jag var ganska gnällig också just under premiären, men tror att vi alla var frustrerade)

trevor Först tänkte jag så med, absolut... men sedan när allting började så var det rent ut sagt hemskt och alla de där tankarna försvann. Men flera HP-fans som jag inte kände hjälpte mig när alla bakifrån knuffades etc, så det kändes riktigt fint. Har träffat massvis med underbara människor, det var riktigt fint. Vart man än gick så kom det fram HP-fans som gav komplimanger, som log, som man själv gav komplimanger till - det var underbart.