rollspelare & tippest prs

Sophia kvävde en suck när han inte gjorde något för att lämna hennes rum. Hon satte sig ner i soffan igen och granskade honom, hade inte särskilt mycket mer att säga åt honom.
"Om jag blir påkommen med någon annan man, då kanske vi inte behöver gifta oss?" sade hon efter en stund och bet sig hårt på läppen. Hon tänkte fortfarande på det han hade sagt kvällen innan, att han ville gifta sig med flickan som blivit ivägskickad. Hon svalde hårt och såg mot dörren, var rädd att någon skulle råka höra vad hon just sagt.

Henri drack lite mer vatten innan hans blick vändes mot Sophia. Hennes uttalande gjorde honom chockad; han kom inte alls ihåg vad han sagt om Juliette kvällen innan.
"Om du vill förklara krig, så visst", svarade han och fnös. Visst skulle det kunna vara en möjlig lösning på deras problem, men livet var inte så lätt. Han hade tappat allt hopp om att de skulle kunna slippa det förbaskade giftermålet.

Sophia fick bita sig på tungan för att inte släppa en oönskad kommentar som hon senare skulle ångra. Hon tittade bort från prinsen och slöt ögonen i en stund, hon vägrade ge upp.
"Jag vill inte gifta mig med dig, vi kan inte bara ge upp. Något måste vi kunna göra." sade hon tyst och drog handen över ansiktet. Hon sa det mest för sig själv då hon inte alls ville strida emot sin egna vilja. "Jag behöver göra mig i ordning för dagen." sade hon sedan och kollade på honom.

Sophias naiva sida gjorde honom irriterad. Det fanns inget som de kunde göra utan konsekvenser! Han skakade lätt på huvudet åt det hon sa och reste sig upp från sängen.
"Tack för att jag fick låna sängen", muttrade han trött och vinglade sedan (dock inte lika mycket som kvällen innan) ut ur hennes kammare.

Sophia andades lätt ut när han reste sig upp, hon log kort och nickade bara som svar åt hans tack. Hon följde honom med blicken och svalde hårt.
"Behöver du hjälp?" undrade hon och kliade sig i nacken, det var ganska tydligt att han inte var särskilt stabil på benen efter gårdagens drickande. Hon la armarna om sig själv och satte sig på sängkanten utan att släppa honom med blicken.

Vakterna utanför dörren tittade nedlåtande på honomnär han stapplade ut. Han vände sig om och tittade på Sophia igen.
”Nej”, muttrade han ännu en gång och vände snabbt blicken framåt igen. Han hann bara ta ett steg tlll innan jorden verkade snurra under hans fötter. Han snubblade och trillade ner på stengolvet. Han lyckades ta i händerna först, så det blev ingen vidare skada. Båda vakterna kom direkt fram till honom och försökte hjälpa honom att stå upp.
”Rör. mig. inte”, väste Henri argsint. Aldrig skulle han få klara sig själv. Alltid skulle det finnas vakter och tjänare runt honom.

Sophia nickade lite och följde honom med blicken, hon tog några steg mot honom när hon såg hur han snubblade men stannade upp när hon hörde hans tonfall. Hon svalde hårt men gick ändå fram till vakterna.
"Kan ni, snälla, skicka efter mina damer?" frågade hon försiktigt, vågade knappt kolla på Henri längre då hans plötsliga humörsvängningar skrämde henne en aning.

Vakterna lyssnade på honom och backade bort från honom. Dock så skulle han nog behövt deras hjälp; det var otroligt svårt att komma upp på fötter igen och han såg förmodligen oerhört klumpig ut. Han vände sig om och kastade en blick på Sophie som hade stigit ut ur kammaren. Han la märke till att hon verkade undvika att titta på honom - vilket ledde till att han både suckade och rullade med ögonen. Hans hetsiga humör hade alltid lyckats att skrämma folk. Inklusive hans framtida fru. Toppen!

Sophia följde ena vakten med blicken då han försvann för att hämta damerna. Hon tvekade lite innan hon kollade på prinsen igen, hon ville gärna hjälpa honom utan att få honom att känna sig sämre.
"Om du har lust att vänta en liten stund så kanske jag kan följa dig till din kammare, det finns vissa saker jag behöver prata med dig om." sade hon försiktigt och bet sig hårt på läppen. Sophia var lite smårädd för att hon skulle få något elakt svar från honom men hon visste inte vilken annan lögn hon kunde dra för att möjligen kunna hjälpa honom ta sig fram någonstans.

Något som han hade lagt märke till var att hon väldigt ofta såg osäker ut. Sättet som hon bet sig i läppen på - hela hon framstod som osäker. Hur kunde hon vara drottning?
"Låt gå", svarade han med en bitter underton och fortsatte att titta på henne.