PRS Dragon Fantasy & Emma07

Thomas lade undan boken han läst i och rätade lite på sig innan han tog för sig litet av maten.
"Tackar", sade han med en gång, såg sen på henne och lyssnade.
"Det är ingen fara", svarade han tyst, faktum var att hon gjort honom nyfiken.
"Vad bra. Inget illa menat, men det kan nog vara bra att ta det lite lugnt", tillade han vänligt.

Ariana nickade tyst och såg på honom.
"Ni har rätt, men jag är rädd att förlora mitt arbete och om husmor blir arg och klagar, hon kan lätt få mig sparkad." svarade Ariana tyst och såg honom äta. Tillslut gick hon till fönstret och satte sig där, såg ut över alla åkrar och ängar, det var vackert i skymningen.
"Jag vet att jag kan hamna i fängelset då jag flytt min förlovning." började hon tyst och fortsatte sedan.
"Men vet ni något jag kan göra? Jag vet att jag är kvinna men min far ville att jag skulle ärva allt, det vet jag. Att storbonden skulle få allt och mig är en stor lögn. Men han har rätten på sin sida." hon tystnade, väl medveten om att hon inte borde säga mer om detta.

Thomas såg tyst på henne, förstod hennes rädsla för det. Han åt tyst lite och betraktade henne där hon satt i fönstret, fick sen tänka efter lite innan han svarade sen. Han tvekade lite först.
"Vet du om han skrev något slags testamente eller något liknande innan han gick bort?", frågade han lite tveksamt, tystnade lite sen i tankar.
"Annars vet jag inte riktigt vad du kan göra, mer än om du skulle ha turen att den man du skulle gifta dig med är vänlig nog att låta dig förvalta det. Men om du flytt därifrån skulle jag väl gissa på att han inte är det. Men jag borde kunna höra mig för en del. För som du säger så ska i vilket fall inte storbonden ärva allt", sade han, lite i tankar.

Ariana vände sig långsamt mot Thomas glad att han verkade vilja hjälpa henne.
"Kanske, finns det ett ska det ligga låst i en byrå han hade på sitt rum. Jag vet var nyckeln är gömd. Om nu storbonden inte bränt upp allt." sa hon tvekande och skrattade sedan glädjelöst.
"Nej, verkligen inte, han är ingen jag vill ha, men han har länge frågat min far om min hand." storbonden var en girig man som ville ha mer makt och pengar, han hade alltid sett efter Ariana och ansåg att hon skulle bli den perfekta hustrun. Hon var vacker och hon skulle bli fin att visa upp.
"Det vore snällt om ni ville göra det. Men ni behöver givetvis inte, jag vill inte besvära." sa Ariana men det syntes att hon blev glad. Det var inte bara pengarna hon saknade, utan allt från barndomshemmet.

Thomas såg tyst på henne och nickade lite.
"Har vi tur skrev han något om det där", svarade han, det var inte alltför ovanligt att man lämnade sånt efter sig men desto ovanligare att man testamenterade till en dotter. Han lyssnade tyst på henne och nickade lite, han förstod henne till fullo särskilt efter kvällen innan - de flesta damerna visste han bara var ute efter det glamorösa med att gifta sig med en greveson.
"Jag gör det det gärna", svarade han sen, om inte annat så behövde han nåt att göra nu när han ändå skulle bli sängliggande.

"Men då är testamentet i byrån och den är troligen i storbondens hem om han inte sålt den." hon log snett mot honom och tog hans bricka som nu var tom på mat.
"Även om jag inte får bedriva smedjan själv så vill jag ha det som är mitt och det utan att gifta mig med någon." sa hon och gick mot dörren, hon skulle lämna brickan och äta lite själv innan hon återvände.
"Vill ni ha något när jag återvänder? Lite te? Någon bok?" frågar hon innan hon skulle lämna honom.

Thomas såg på henne och nickade lite.
"Det klart. Nån idé om hur vi kan få tag på det?", frågade han i tankar, det kunde bli lite krångligt att få tag på men borde inte vara omöjligt. Han såg sen på henne och skakade lätt på huvudet.
"Nej, inget", svarade han vänligt, var lite försjunken i tankar.

"Jag vet inte, jag kan inte bara promenera in dit och kräva av honom det." svarade hon innan hon gick. Skulle hon göra något själv skulle hon förlora allt och kanske bli intvingad i det giftermålet.
Ariana gick ner till köket med brickan och fick sig en skål gröt. Hon började bli redigt trött på gröten och de snåla portionerna, nej hon var verkligen inte van vid detta livet. Hon saknade sin far, sina smycken, sina klänningar, ja allt som hon hade haft. Det var inget som gick att jämföra med det Thomas hade, men hon hade ägt en del då fadern var framstående vapensmed. Hon var själv kunnig inom yrket, men det var inget hon skulle få utföra.
Snart återvände hon, knackade på hans dörr och klev in.

Thomas såg snabbt efter henne, satt i tankar lite efter att hon gått. Det kunde bli klurigt att få tag på - visserligen kunde han ordna en ursäkt för ett besök hos storbonden, men det skulle bli svårare att hitta byrån och kolla igenom den. Han såg upp då hon kom tillbaks, såg lite på henne först innan han tog till orda.
"Jag borde utan några större problem kunna ordna ett besök hos honom, men det blir svårare att få tag i pappret", sade han till henne.

Ariana log åt att han ville hjälpa henne och funderade sedan.
"Det är sant, du skulle alltid kunna göra ett besök angående vapenbeställning och du inte vet om att min fader är död." sa hon fundersamt och satte sig i fåtöljen.
"Det bästa vore om jag kom med, men inte så han kände igen mig." fortsatte hon och såg sedan på honom.
"Vad tror du som din tjänare eller liknande?" sa hon och drog bak håret i något som kunde liknas en mansfrisyr. Hon kunde klippa av sig en del eller gömma håret under kläder och så byta till manskläder och snöra om brösten.
Det var visserligen en veckas resväg, men hon kunde rida och svärdskonst med.