Descendants

Blue nickade och vände sig till de båda.
"Det var allt för mig, men vi ses nog snart igen" sa hon. Hon placerade sina läppar på Juliettes panna innan hon försvann i en blå rökpuff. Hon hade återigen blivit liten och hon flög ut genom balkongdörrarna. Juliette stängde efter henne.
"Visst är hon underbar?" utropade hon och skrattade. Hon tyckte verkligen om sin gudmor. En knackning hördes på dörren och den öppnades. Rapunzel stod i dörröppningen. Hon tittade på de båda tjejerna.
"Evie, jag hoppas du mår bättre. En droska står ute och väntar på att ta er tillbaka till skolan" sa hon och log mot dem. Juliette tittade på Evie och log. Kanske det skulle bli bättre på skolan, utan alla intryck över kungligheter, sätt och beteenden som hon inte var van vid hemifrån. Juliette hoppades verkligen att Evie inte var bortskrämd efter dagen, trots att så mycket hade hänt.

Rapunzel eskorterade dem ner och droskan stod på samma ställe som den hade lämnat dem. Flynn och Rapunzel tog farväl av sin dotter, med kramar och kindkyssar. De vände sig sedan mot Evie.
"Det var trevligt att träffa dig, Evie, och jag hoppas det sker igen" sa Rapunzel med ett leende. Flynn nickade.
"Tja, om inte mängden te har skrämt iväg dig" sa han med en blinkning.

"Jodå, hon är trevlig." mumlar Evie fram och känner fortfarande på halsen där de röda sträcken försvunnit. Hennes mors ord ringde ännu i öronen på henne och hon var rädd, Evie var rädd.

Evie nickade adjö till Rapunzel och ett litet leende tycktes rycka i mungipan vid Flynns ord. Av alla människor var hon glad att få träffa honom. Hon hade absolut inget emot de andra, särskilt inte Juliette. Men hon kände ändå att Flynn förstod henne på ett helt annat plan än dem. Han hade varit med om liknande saker och även om Rapunzels liv hade varit hemskt så hade hon utsatts för det hemska inte varit med och gjort det.
"Vi ses ledsen om jag skrämde er med halsbandet." svarar Evie och sätter sig i droskan som far mot skolan. Hon vänder sig mot Juliette.
"Du har fina föräldrar, jag gillar din far." säger hon och tittar ut.
"De talas en del om honom på ön, att han förrått de sina och så. Fast han var aldrig riktigt ond, bara försökte att överleva på ett olagligt sätt."

Juliette nickade och log.
”Jag gillar mina föräldrar med” sa hon och skrattade. Hon höjde på ögonbrynen när Evie berättade om vad som sades om hennes pappa på den andra ön.
”Gör de? Jag visste inte ens att han var betraktad som en av deras, med tanke på att han aldrig har skadat någon riktigt, utan mer stulit för att överleva. Men det var inte alla som tyckte mammas val av fästman och framtida kung var så bra, när hon kom tillbaka till sin familj. Men de har lärt sig att acceptera honom, för även om han kan tönta sig och skämta så gör han faktiskt sitt jobb bra” sa Juliette och log lite. Hon tittade ut genom fönstret och sträckte på sig. Hon älskade utsikten genom fönstret, enorma gräsängar och skogar, blandat med små byar och sjöar.

När droskan var framme vid skolan klev Juliette ut. En gul gammal urblåst ballong drogs över marken framför henne av den svaga vinden. Juliette skrattade till och plockade upp den.
”Är denna kvar fortfarande? Det är från Coras födelsedagsfest för några veckor sedan” sa hon och kastade den i soptunnan. Hon gillade födelsedagar. Hennes egna brukade bli storslagna, med event på slottet. Juliettes mamma älskade födelsedagar, och ville alltid göra sin dotters födelsedagar stora. Juliette själv föredrog andras födelsedagar, eftersom deras firande oftast var lite lugnare, eller i alla fall inte lika formella som hennes. Hon tittade på Evie.
”Hur firar ni födelsedagar på er ö?” Frågade hon och log. Dock hade hon en känsla av att det inte gjordes, men det var väl bara fördomarna som spökade igen.

"Ah, han kanske inte betraktas som deras, men någon som kunde ha gått till deras sida om han inte gift sig. Han var väl lite som oss barn kan jag tro, vilket de förväntar sig att vi ska följa deras fotspår." sa hon och tystnade. För inte var det något hon ville. Det var skönt att vara här utan modern, att ha allt detta och inte behöva kämpa för sin överlevnad. Hade bara hennes vänner varit här hade det varit toppen och kanske fler ungdomar skulle komma hit, allt berodde på henne. Men så hade hon modern och hon skulle inte ge sig försen hon fick staven, Evie var rädd för vad hon skulle göra.

Evie såg på vad Juliette kallade ballong.
"Vad ska man ha den till?" frågade Evie, den låg ju bara där på marken. Men Evie gissade att den hade en annan form i vanliga fall.
"Firar födelsedagar?" sa Evie och såg efter den kastade ballongen när de började gå upp mot skolan.
"Tja, det gör vi inte. Eller jag Daniel och Disa brukar väl få tag på något extra gott att äta och så brukar vi sätta oss på högsta tornet för att se solen gå ner. Det är fint." log Evie snett och tänkte tillbaka.
"Fast Disa fyller mitt i vintern så det brukar vara jättekallt." fortsätter hon.
"Nästa vecka fyller jag 17 år." mumlade Evie i förbifarten då hon öppnade dörren och kom in på skolan. För henne var födelsedagar inget stort, så hon förväntade sig inget heller. Hon tyckte det bara var tråkigt att Disa och Daniel inte var där.

”Man blåser upp dem och så hänger de i luften när man fyller år” förklarade hon.
Juliette stannade upp och tittade på Evie. Hon hade precis nämnt sin uppkommande födelsedag i samma ton som om hon berättade att hon skulle äta flingor till frukost imorgon.
”Du fyller år nästa vecka?! Det måste vi ju fira!” tjöt Juliette och slog ihop händerna. Hon började direkt fundera på vad de skulle göra; och var? Slottet eller skolan? Hon funderade till och med på om det var möjligt att få hit Evies vänner, Disa och Daniel. Hon gjorde en mental notering att skriva och fråga sina föräldrar. Hon stoppade sig själv, Evie kanske inte ens ville.
”Om du vill, såklart” la hon till och kliade sig i nacken. Hon ville inte bli för hetsig, hon hade ju en tendens att bli det.

Så fort de kom innanför dörrarna på skolan drog hon av sig kronan och höll den i handen. Hon vände sig till Evie.
”Vad känner du för att göra?” Frågade hon och log. Juliette tänkte inte klandra henne om hon ville vara ensam, med tanke på allt som hade hänt under dagen.
”Om du vill vara ensam så säg till, så går jag till Coras rum” sa hon och log vänligt.

Evie ryckte till och stirrade på Juliette som fått något spel över att hon fyllde år.
"Måste vi?" sa Evie något förvirrat. Hon hade för det första inte trott att det var någon stor grej, men tydligen var det så. Sedan hade hon absolut inte trott att de skulle fira henne, varför liksom?
"Åh, det behöver du inte bekymra dig om, om du inte vill." sa Evie något omtumlad över vad samtalet hade lett.
"Fast jag skulle inte ha något emot det." fortsätter Evie och ser efter Juliette.
"Jag tänker nog fortsätta sy ett tag, jag kan komma till er sen om jag tröttnar." svarar hon och går in i deras gemensamma rum en aningen rädd då hennes mor säkerligen skulle höra av sig.

Juliette slog ihop händerna.
”Såklart vi ska göra!” sa hon och skrattade. Hon nickade sedan, hon ville ändå inte titta på när Evie sydde.
”Kan du lägga den här på min säng då?” frågade hon och gav kronan till Evie, innan hon vinkade och gick in genom dörren till Coras rum. Väl där så berättade Juliette, utan att ge allt för mycket detaljer, hur det hade varit på slottet. De började sedan prata om Evies födelsedag, och Cora blev lika glad som Juliette. Juliette lutade sig bakåt i fåtöljen och undrade hur hon skulle få över Evies kompisar utan att hon visste om det, egentligen skulle det bara fungera om de hade festen på slottet, men hon visste inte hur sugen Evie var på att återvända dit så snart.

Evie tar med sig kronan och lägger den på sängen och i samma stund känner hon spegeln hetta till och det är hennes mor som vill få tag på henne.
Samtalet dem emellan var inte trevligt och modern hotade nu med att skada Disa och Daniel om inte Evie gjorde något snarast. Modern sa åt henne att möta den goda fen på torsdagen för då var det fullmåne och Evies magi som starkast.
Samtalet avslutades och Evie var förtvivlad ty hon visste väl att modern menade allvar och nu var inte Evie där för att beskydda dem. Hon kunde heller inte tala med Juliette om detta, för vad skulle hon göra åt saken?
Allt hade varit lugnt om Disa och Daniel var här, om hon kunde bli av med halsbandet och spegeln. Men skulle hon våga överge sin mor? Inte följa hennes vilja för att göra henne stolt.
Evie satte sig ner och fortsatte sy på klänningen för att lugna sig och tänka över hur hon skulle planera det hela.

Juliette och Cora pratade länge, och efter en stund kom Melody tillbaka och berättade vad hon hade gjort i Atlantica. Juliette berättade om sina planer för att fira Evies födelsedag, och med hjälp av Melody så kontaktade Juliette sina föräldrar direkt genom vattenytan i en skål, det gick fortare än att skriva brev. Rapunzel sa att hon skulle återkomma, men att det antagligen skulle gå. När samtalet var över reste sig Juliette och funderade på vart hon skulle gå. Hon ville låta Evie vara ensam en stund, Juliette hade ju trots allt varit vid hennes sida sen hon kom till skolan. Hon gick bort till den lilla skogen som fanns på skolområdet och satte sig på en stor sten. Hon tog ett djupt andetag och drog in luften i lungorna. Hon pillade i sitt hår och funderade länge på varför hon ens hade sitt långa hår när hon inte fick använda det. Klippa av det var otänkbart, men hon ville ju också få lov att använda det. Hon hade sagt till sig själv att den dagen hon blev drottning skulle hon avslöja sin hemlighet och därmed kunna använda sina krafter att hjälpa människor, så som det var meningen att hon skulle göra. Efter en lång stund reste hon sig upp igen och gick tillbaka till skolan. Inne i rummet satt Evie djupt försjunken i sitt hantverk, så Juliette lade sig tyst på sängen med sin bok.

Torsdagen närmade sig med stormsteg enligt Evie. Hon var rastlös, blek och åt knappt längre trots att hon behövde det. Nu satt de vid lunchbordet och åt innan de skulle iväg på nästa lektion. Evie var frånvarande som vanligt och drack kaffe, för att hon sovit så dåligt de senaste dagarna. Till råga på allt kunde hon inte koncentrera sig på lektionerna heller och hon hade mer än en gång fått ett utbrott på en lärare eller annan oskyldig elev. Trots allt försökte hon verkligen anpassa sig, men sin bakgrund och sitt kommande uppdrag var det svårt.
Modern hade hört av sig flera gånger och var gång hörde hon Disa och Daniels plågade skrik även om hon aldrig fick se dem.