Institutets Hemligheter ~ Minerva.Snape & Mc Weasley

"Men någon måste vara lockbete också!" sade jag.
Jag tittade skeptiskt mot william.
Men vad vi än ska bestämma måste vi göra det fort.

"Kan du inte trolla fram något köttstycke?", sade jag utan att tänka på konsekvenserna. Men det var försent. Vi kunde skymta bestens svarta päls glänsa i det svaga ljuset, och det verkade bestämt att den skulle gå till anfall, den hade säkert inte ätit på flera hundra år.
Det Geoffrey gjorde i den stunden var mirakulöst, med en handsvängning drog han fram en halv styckad oxe som han sedan snabbt lät slungas över till andra sidan av rummet. Zassange följde efter utan att tveka när de hörde dunsen av köttstycket som dunkade ner i stengolvet.
"Skynda dig, nu har vi våran chans!"

Vi verkligen sprang allt vad vi orkade.
"Jag tror inte att det räckte!" skrek jag förtvivlat.
Jag drog fram min trollstav som jag hade dold för alla. Jag gjorde en sving med staven och fick taket (eller marken som det också är) att rasa ihop bakom oss.

Just när vi sprang såg jag hur en stor sten träffade Zassange i huvudet, och besten sjönk sedan livlös till marken. Jag vände mig chockat om till Geoffrey och såg han i ögonen.
"Du kan häva besvärjelsen nu, Zassange är avsvimmad!".

((Vem sade det?))

Jag sa det, det var ju du som gjorde så att taket rasade in...

Jag tittade på Zassange.
"Petrificus totalus" mumlade jag och siktade min stav mot Zassange.
"Vi får hoppas att det funkar på andra saker än människor."

Men vi måste nog försöka ta oss iväg tänkte jag.
"Om vi använder oss av spöktransferrans ((hur stavas det?)) kanske vi kommer iväg?"

Vi gjorde som vi hade sagt och var strax tillbaka på vårat isolerade rum som vi sovit i. Vi skulle berätta för våra mästare om vad som hade hänt, och då kanske de skulle skatta oss högre. När vi närmade oss dörren fick jag en konstig känsla av att något hände i mitt huvud. En mening formades, ord för ord som sedan ställdes i en begriplig text: "William, hör du mig?".

Jag tvärstannade. Vad kunde det vara? Strax kom det en ny mening uppställd inne i huvudet som i ett tomt rum: "Om du hör mig, så svara".
Jag blev helt förvirrad. Höll jag på att bli galen? Jag vände mig om och såg att Geoffrey stod helt stilla och fokuserad med stängda ögon.
"Hallå, vad gör du?", sade jag med en oförstående ton.
Inget svar.
Jag fick plötsligt en tanke om att jag också kunde göra det, vad det nu var han gjorde. Jag formade en mening i huvudet, och sände iväg den till Geoffrey genom att tänka på honom.
Genast fick jag ett svar i huvudet av honom: "Jag hörde dig klart och tydligt, men du behöver öva på det".

Jag öppnade ögonen och tittade på William.
"På detta vis kan vi kominicera utan att avslöja för någon annan vad vi pratar och tänker."

Jag gick in på mitt rum och fann ett brev. Jag läste det för mig själv och skrek av förtjusning.

Jag hörde Geoffrey skrika, och trodde först att han hade stött på någon, men så var inte fallet. Jag gick till hans rum och försökte se vad det var som han höll i sin högra hand och såg efter ett tag att det var ett brev i rött papper. "Vad står det?" sände jag till honom i huvudet.