PRS mellan TildeW och Hufflepuffisen

Charlotte var överraskad över Severus reaktion, men ställde sig på tå för att kunna placera sina armar runt hans hals när de höll varandra nära. Nervositeten hade släppt, klumpen i magen hade försvunnit och hon kunde andas ordentligt igen. Det stack till en aning i hennes ögon och innan någon visste orde av de kände hon tårar rinna ner för hennes kinder, men av lycka.

”Vet du om någon tänker anmäla sig? Vem som helst?” Viskade Remus så bara Vanessa hörde. Det var svårt att föreställa sig Remus Lupin på något sätt skvallra, men han var i hemlighet den som hade mest att säga. Att vara tyst och i bakgrunden hade sina fördelar ibland.

Severus tittade på henne. Han förstod att han inte hade misstolkat hennes ord när hon placerade armarna om hans hals men blev osäker när hon började gråta. "Gråter du? Varför det?" frågade han henne.

Vanessa tvekade. Hon ville inte berätta vad Severus hade sagt utan att han hade godkänt det. Å andra sidan så hade han inte uttryckligen sagt att hon inte fick berätta vidare det. Och Vanessa, Severus, Charlotte och Remus hade ju tillsammans blivit vänner på tåget - och Severus hade berättat för Charlotte och hon. Dessutom var det svårt att föreställa sig Remus skvallra. "Du får absolut inte säga något till någon, allra minst Potter", sa hon och väntade på att Remus skulle nicka, innan hon lågt fortsatte "Severus överväger det. Charlotte försöker övertala honom att låta bli".

Charlotte såg upp på Severus, utan att släppa honom. Snabbt torkade hon bort tårarna. "Jag var rädd... Att du skulle hata... Hata mig". Hon kvävde en snyftning och lutade sitt huvud mot Severus axel.

Remus tog ett djupt andetag. Han må inte känna Severus väl, men aldrig hade han kunnat föreställa sig Severus i en sådan tävling. Han förstod varför Vanessa inte ville att Potter skulle få reda på detta, hans bästa vän skulle nog försöka pressa den stakars Slytherinaren att göra det tills han gick sönder. Remus suckade djupt, han visste inte ens att han hade hålla andan.

Severus tittade på henne och strök henne över ryggen när han försökte trösta henne. "Hata dig? Varför det? Hur skulle jag kunna hata dig?" frågade han henne förvirrat.

Vanessa betraktade Remus och förstod att han kände på samma sätt som henne om det hela. "Jag vet inte hur vi ska lyckas få honom att ändra sig om det" sa hon och suckade.

Det tog en stund för Charlotte att lugna ner sig. Hon hade aldrig varit bra på att hantera sina känslor, och nu var en av de gångerna det skulle behövas. ”Jag trodde du inte skulle känna samma sak” sade hon tillslut. ”Att du inte skulle vilja se mig efter det här”.

”Jag hoppas verkligen Charlotte lyckas med det här” sade Remus tillslut. Han skulle inte kunna föreställa sig någon som han kände gå bort i någon idiotisk tävling för att bli ihågkommen när det finns bättre, mer produktiva, saker att kunna bli känd över.

Severus fortsatte att krama om Charlotte och strök henne över ryggen. "Även om jag inte hade tyckt om dig på samma sätt, så hade jag väl knappast hatat dig eller slutat att prata med dig för det. Men nu känner vi samma sak, så då är det väl bara att vara lyckliga för det?" sa Severus ömt till henne.

"Ja" sa Vanessa med svag röst. "Jag vill inte att någon av mina vänner ska dö för att de känner att de måste bevisa något för någon." Hon satt tyst och tittade på sina händer.
"Förlåt, det var inte meningen att förolämpa någon av dina vänner. Det var inte så jag menade" började Vanessa slingra sig när hon plötsligt insåg vad hon hade sagt om vem till vem.

”Men James? Du vet vad det kommer innebära!”. Charlotte släppte Severus för att se på honom. Visst hade tanken att hennes bästa vän skulle behöva komma överens, eller i alla fall kunna hålla en ordentlig konversation med Severus dykt upp i hennes huvud förr, men aldrig hade hon tänkt på det förmycket.

Remus skakade på huvudet och gav henne ett lugnande leende. ”Det är okej, jag vet för storts människa James och Sirius kan vara, och jag stötar det inte alls, men de har hjälpt mig... Med mycket” sade han tyst. Han skulle aldrg kunna berätta för Vanessa vad han var. Det räckte med att Charlotte fick reda på det på fel sätt, han skulle inte kunna klara av en till, inte nu, aldrig.

"Tänk inte på det nu, var sak har sin tid" sa Severus till henne. Han visste att han skulle bli tvungen att ta tag i eller åtminstone försöka lösa sin konflikt med James. Han ville inte tvinga Charlotte till att välja mellan dem. På ett eller annat sätt skulle det fungera.

Vanessa log tacksamt mot Remus men undrade vad i all världen de hade hjälp honom med som betydde så mycket för honom. Det var dock uppenbart att han inte ville säga mer om det, så hon frågade inte. Hon kände inte för att pressa honom. När han var redo, om han någonsin skulle bli det, skulle han säga det då.

”Herregud Severus, vad gjorde jag för att du skulle bli din vän?” Sade Charlotte och placerade en kall hand på Severus kinder. Hon hade skakat av både kyla och nervositet, men nu var hennes kropp alldeles varm och allt kändes så behaglig.

Remus funderade en stund, det skulle vara väldigt ohyfsat att bara lämna Vanessa här nu, så han måste komma på något att prata om. Han lyssnade lite på vad alla de andra tjejerna pratade om och bestämde sig, även om det skulle vara konstigt, att fråga. ”Någon från Durmstrang som intresserar dig?” Sade han.

Severus tittade på henne och log. "Frågan är snarare, vad har jag gjort för att förtjäna dig?"

Vanessa tittade överraskat på Remus, höjde förvånat på ögonbrynen och skrattade. "Frågar du mig om jag är intresserad av någon från Durmstrang?! Det var nog sämsta bytet av samtalsämne någonsin, men fine. Jag är inte intresserad." Hon tittade på honom och skakade på huvudet undrandes varifrån detta kom. "Är du intresserad av någon från Beaxbatons?" frågade hon och försökte dölja sitt intresse för svaret genom en skämtsam ton.