Teen Wolf [PRS]

När Nathan lyfter på blicken igen ser han allt i rött. Huvudet bultar och alla sinnen är på spänn: Alloras andetag känns som åskknallar mot hans trumhinnor. Hans egna andning är stötig och panikslagen. Det är som om tankarna i huvudet slår mot kraniet, försöker ta sig ut, men i stället för att fråga 'vad är det som händer?' lämnar ett animaliskt ljud Nathans strupe. Sedan börjar blodet humma i ådrorna, berätta för honom vad han ska göra: ta sig ut. Jaga.

Allora granskade honom nu, hon gissade att det var första gången han förvandlades. Vilket också betydde att han antagligen inte heller hade helt kontroll - hon hade inte hört om någon som hade kontroll första gången de förvandlades, och om någon haft det så var det ytterst sällsynt. Hon suckade lite och såg på honom, var ärligt talat lite osäker på vad hon skulle göra. Hon gissade att han skulle försöka ta sig ut, den första intuitionen var alltid att jaga. Eller visst, så skulle det alltid vara, bara att man lärde sig att kontrollera det. Men en lös varulv utan kontroll var alldeles för farlig. När han väl försökte ge sig iväg trodde hon att han kunde bli för stark för henne, så därför släppte hon lätt på sin kontroll så att hon själv förvandlades. Hon var starkare när hon var förvandlad, och speciellt när det var fullmåne.

Instinkten har tagit över Nathan helt nu och han känner sig konstigt lugn nu, vilket får en varningssignal i bakhuvudet att tjuta. Allt är så tydligt och han hör varenda ljud.
Och sedan är det som om Nathan får en black out.

Nathan vrider sig där han ligger, stönar av den bultande smärtan i bakhuvudet som han måste ha slagit i. Världen runt omkring honom är suddig, men han kan åtminstone urskilja Loras konturer.
"Vad fan... vad var det som hände?" lyckas han få ur sig tillsist, men det låter mer som en hostande mus.

Allora hade lyckats brotta ned honom då hon såg att han tappade kontrollen, och för en gångs skull var hon faktiskt tacksam för fullmånen - hon hade inte varit tillräckligt stark utan fullmånen. Hon släppte honom dock direkt när hon märkte hur han förvandlades tillbaks mot nattens slut, och förvandlade sig genast då tillbaks till helt människa igen.
"Du förvandlades", svarade hon något kort, suckade sedan lite.
"Var det första gången?", frågade hon, dock trodde hon att hon redan visste svaret.

"Herregud", muttrar Nathan, sitter upp och gnider händerna mot tinningarna. I vanliga fall hade faktumet att Allora hållit ner honom varit genant, men huvudet rusar av alla andra tankar så genans får inte plats.
"Ja, det var min första gång. Det har aldrig känts så där läskigt och konstigt, som om typ nåt tagit över min kropp. " Han pausar, och en blick på mobilen säger honom att klockan är över ett på natten. Eftersom att ingen kommit upp och stört dem, måste det betyda att hans mamma varit såpass trött när hon kommit hem att hon lagt sig direkt. "Men två frågor bara", fortsätter han. "När du pratar om förvandlingar; menar du då Lykantropi?" Nathan pausar än en gång, kliar sig i pannan. "Borde du inte va hemma eller nåt? Jag menar, det är typ dag snart..."

Tifdany satte sig upp nu, såg på honom och lyssnade tyst. Hon kom själv ihåg de första gångerna hon hade förvandlats, det hade inte varit kul. Hon var tyst lite innan hon svarade på hans fråga med en nickning.
"Ja. Hur mycket vet du?", frågade hon direkt, hade ju ingen aning om vad han visste. Hon kastade en blick på klockan nu och suckade lite.
"Jo egentligen, men jag tyckte det var vettigare att stanna kvar och se till att du inte rusade ut i skogen och gjorde nåt", sade hon sedan.

"Inte mycket", svarar han Lora, rullar bak axlarna. "Alltså jag vet att man förvandlas vid fullmåne. Eller det kanske bara är en myt...? Och tydligen ser, luktar, känner och hör man mycket bättre, som en varg eller nåt. " Han kliar sig i huvudet, som om det skulle hjälpa honom att tänka. "Jag.. kan man förvandla sig frivilligt?"
Nathan ser hjälplöst på Allora.
"Förlåt, förresten", säger han sedan fåraktigt, ler ursäktande. "Det var inte meningen.. jag hade tänkt att vi faktiskt skulle plugga. Är du trött? Vi måste plugga nån annan gång, annars kommer Harris att se till att jag blir relegerad eller får underkänt.

Allora lyssnade tyst på honom, suckade lite.
"Asså det är lite svårt att förklara. Har man tillräckligt bra kontroll kan man lära sig att inte förvandlas under en fullmåne. Och ja, har man kontroll kan man förvandlas när man vill. Det vet ärligt talat inte riktigt vart jag ska börja förklara, så det är bara att fråga på", svarade hon sedan, det var första gången hon försökte förklara för en ny varulv så. Hon log sedan lite ursäktande mot honom och skakade lite på huvudet.
"Nej, jag skulle inte ha kunnat sova iallafall för fullmånen. Vi får försöka plugga nån annan gång istället", svarade hon. Hennes föräldrar brukade inte ha några större problem med att sova trots fullmånen, men själv brukade hon sällan lyckas sova trots att hon inte hade några problem med kontrollen.

Nathan suckar, tvinnar hårtopparna med fingrarna och klämmer fram ett halvhjärtat leende mot tjejen framför honom. Han måste se hemsk ut; svettig och trött och säkert blåslagen på fler ställen än bakhuvudet. Det kändes i princip som om han vsrit bakfull.
"Du är tålmodig som.. jag vet inte hur du orkar, Lora", säger han tillsist. "Och jag fattar inte hur du orkar. Det känns som on jag skulke kunna somna nu och sova genom hela resten av veckan", förklarar han. "Men finns det fler.. av oss?"
Nathan låter nästan ivrig, trots att tanken är mer skrämmande än lockande. "Jag måste ha blivit biten, va?"

Allora log snabbt tillbaks emot honom, det här fick henne att tänka lite på de första gångerna hon hade förvandlats - herregud, hon hade tyckt synd om hennes föräldrar. Hon kunde inte låta bli att rodna till lite av hans beröm och ryckte lite på axlarna till svar.
"Man vänjer sig efter ett tag, det brukar bli så efter dem första fullmånarna", sade hon. Hon nickade lite sen.
"Japp, det finns några flockar bara häromkring. Och japp, det måste du ha blivit. Fast om ens föräldrar är det så kan man födas som varulv med", svarade hon, tyckte det var roligt att han var så pass intresserad och inte bara tyckte hon var knäpp.