Privat VA (rollspelare och Uniconrnhorn)

Grace försökte kämpa emot när han släpade med henne till andaktsrummet. Hon tittade på honom.
”Konsekvenserna? Du tror inte att jag vet konsekvenserna av att möta en Strigoi? Men denna gången kan jag hjälpa till, och om jag dör så får jag i alla fall träffa mina föräldrar igen” sa hon och darrade på rösten. Hon undrade hur många som hade dött redan, och försökte lyssna, men balrummet var för långt bort för att ens moroihörsel skulle höra dit. Hon tittade på Calvin.
”Vi måste göra någonting, vi kan inte bara stå här”

"Jag ska inte bara stå här men jag kan inte låta dig gå. Ifall du dör så dör min karriär med dig! Kan du bara lyssna på mig och stanna här? Jag kommer ta hit så många som möjligt då kan du rädda dom här." sade han allvarligt och kollade på henne med stora ögon.

Grace tittade på honom.
”Jag vill inte vara värdelös” sa hon och satte sig ner på en stol. Hon tittade på honom.
”Ta de skadade först, jag vet inte vad som händer om jag hjälper de som har dött. Vi får komma på en historia sedan om hur de överlevde, men skynda dig” sa hon och tittade på honom.
”Och var försiktig. Har vi tur kanske de har försvunnit” sa hon och satte händerna vid tinningarna.

"Lova att stanna här, okej?" sade han och tvekade lite innan han kysste hennes panna. Han skyndade sig därifrån och stängde dörren efter sig. Han skyndade sig till balsalen igen och höll hårt i en dolk.

Grace reagerade inte vad han hade gjort förrän han var ute genom dörren. Hon försökte att inte tänka på det just nu. Dörren öppnades och in stapplade en Moroiman som var skadad, men Calvin var inte med honom, så han hade tagit sig hit själv. Han föll till golvet och Grace lade händerna på honom, och han slappnade av. Hon öppnade dörren och övervägde att gå ut, men hon bestämde sig för att vänta i fem minuter. Var inte Calvin tillbaka då så skulle hon ge sig av efter honom.

Calvin fick så många som möjligt att gå till rummet. Han svor till då han själv blev skadad. Han svalde hårt och såg hur Michael Zeklos hade en Strigoi över sig. Han tvekade inte ens utan tog löpet dit och försökte döda Strigoin, han förvånade sig själv när han lyckades få in dolken i hjärtat. Han kollade på Michael och sedan sin far som låg skadad bredvid.
"Ta din pappa till andaktsrummet." röt han och följde dem med blicken.

Grace försökte hjälpa alla som vällde in. Hon hittade ett första-hjälpen-kit i en låda och använde det, och använde sina krafter som sista utväg. Hon band för Calvins pappas sår och kände hur hon blev snurrig, hennes helande tog på krafterna. Hon andades tungt och föll ihop på golvet. Hon hoppades att det var alla som hade kommit in i andaktsrummet, och att Calvin snart skulle komma tillbaka. Det kom in en beskyddare och sa att faran var över. Grace tittade upp mot honom, som såg helt suddig ut. Vart var Calvin?

Calvin la sig ner på golvet i balrummet och drog handen över ansiktet. Han mådde otroligt illa av allt och det kändes inte alls bra att ha agerat så sent och inte hunnit rädda alla. Han började tänka på Grace igen och reste sig upp. Han stönade till och började gå tillbaka till rummet, han sjönk ihop utanför då han förlorat otroligt mycket blod.

”Calvin!” ropade Grace och kröp fram till honom. Hon andades häftigt och såg suddigt hur mycket blod det var över honom. Hon fumlade med händerna och lade dem på honom, och kände hur värmen spred sig från hennes fingrar. Det sista hon såg var hur såret läkte ihop innan hon lade sig ner på golvet, blundade, och försvann in i dimman. Det sista hon tänkte var att hon i alla fall hade räddat Calvin.

Calvin öppnade munnen för att säga emot men lyckades inte göra det i tid, ju bättre han blev desto sämre blev hon. Han svor tyst och såg sig omkring efter något vasst, han tog en dolk och skar upp sin handled som han tryckte mot hennes läppar. Han antog att det var blod hon behövde.