Superheroes [PRS]

Hela hjärnan liksom zoomar ut från verkligheten och det känns som om allt är liksom luddigt. Någonstans där Leo trycker ner Nema på marken hör jag mig själv skrika, avlägset, sedan viska "få dem att sluta".
Helt ärligt vet jag inte om jag skriker, eller viskar, det känns bara som om någon viskat det i mitt öra på förbifarten.
Ändå tror jag att Frank hör vad jag säger - eller Hazel Levesque - för han förvandlar sig till en enorm gorilla.
Han placerar sina enorma aphänder runt Leos midja - det enda stället han bara ryker på - och med ett enkelt ryck flyger Leo bort från Nema.
Hens eldröda hår klibbade fast sig i det svettiga ansiktet, på halsen och lite överallt fanns brännsår, men inget stod emot den vansinniga, hatiska blicken som kastades mot Leo - vars blick inte direkt är mindre vansinnig eller mindre fylld av hat.
Det brinner i de mörkbruna ögonen.
Lågor som dansar, slickar upp allt levande och för en sekund stirrar jag bara på dem - sedan, som om Nema hällt vatten i Leos ögon - är flammorna borta.
En frustrerad suck hörs från Leos håll. Han knäpper händerna, sjunker ner på golvet och lutar sig mot relingen med huvudet i knäna, där byxornas material tynat bort och troligtvis är en hög med aska någonstans.
"..förlåt, Hazel.." viskar han.
Jag svarar inte, ger båda två en bekymrad, sårad blick.
"Lägg av med det här", muttrar jag, tar fram Ambrosia och kastar en liten bit till båda. "Jag är inte värd det."
----
I'm the one that loves you
I'm the one that cared
Night comes and I think of you alone
we've changed
Love remains
So give me one more chance
I'll wait another day
Until there's nothing

Jag kunde inte förmå mig att ignorera ambrosian, utan förde den till munnen. En chokladliknande smak spred sig i munnen, blandat med den där söta metallsmaken från blod.
Jag fattade inte varför jag älskade den här tjejen. Varför jag skulle slåss för henne, dö för henne.
Det var idiotiskt.
För eller senare skulle jag dö.
Percy hade rått mig att ta en dusch, sa att det skulle hjälpa. Han hade muttrat fram det, irriterad.
Jag klev in i det lilla toan i mitt rum. Stort nog att få plats med en dusch, handfat, och toa.
Varje rörelse sved, brände som om Leo fortfarande höll i mig med sina brinnande händer.
Jag klev in i duschen, kollade i den stora spegeln bredvid handfatet, som jag inte hade lagt märke till förut.
Nån kollade tillbaks, någon jag alltid tvekade på var jag. Revbenen syntes när jag spände magen, Benen var långa och bruna blåmärken prydde knäna.
Blek som fan också. Något jag gillade.
"Miffo" spottade jag mot spegelbilden, tänkte tillbaks på Leos ord.
Jag ville inte erkänna det själv, men dem hade skadat mig mer än någon eld nånsin kunnat.
Ingen vill ha dig här. Hazel vill inte ha dig här.
Jag satte på duschen, och snart började det doppa små vattendroppar, som sedan förvandlades till en flod.
Jag blundade, kände det blöta leka över mina armar, upp i ansiktet på mig, över ögonlocken, munnen..
Smärtan tonades bort för en sekund, all smärta.
Jag intalade mig själv att det vsrat var över, den eviga smärtan som ständigt fans där, att demonerna skulle försvinna och mörkret ljusna.

Det har hunnit bli mörkare när jag går till aktersidan av skeppet där jag och Leo har bestämt att vi skulle träffas, och ja... prata, typ.
Jag huttrar till. Nätterna utomhus är ganska kalla i USA på den här höjden - obviously - och luften är lite tunnare. Det är inte något man känner av... bara fakta.
Jag undrar om luften någonsin skulle bli för tunn för mig... men jag vill nog inte få reda på det. Definitivt inte nu i alla fall.
Jag kramar om mig själv, koncentrerar mig på de små luftpuffarna som tränger sig fram mellan mina läppar när jag andas ut.
Jag ser hans silhuett luta mot masten, det lockiga håret som sticker ut på hans mörka figur.
”Hej”, andas jag, ställer mig bredvid honom med händerna i min hoodies fickor. She’s a champion står det. Fast texten stämmer nog inte in på mig…
”Hallå”, mumlar Leo och jag ser i ögonvrån att han kliar sig nervöst i nacken. ”Så..”
Han pausar och jag känner hur han studerar mig från sidan.
”Du ville.. säga något”, viskar han tillsist, stryker bort håret från min bulle som fallit i ansiktet. Hans varma fingrar mot min kalla kind.
”Om oss”, börjar jag, försöker svälja den taggiga bollen som bildats i halsen.
Leo andas in, darrigt. Han är nervös.
”Jag tror att vi ska ta en paus.”
Orden jag varit så rädd för att säga slinker oväntat ur min mun och jag känner hur all färg försvinner ur ansiktet. ”Alltså.. allt med uppdraget och så. Jag älskar dig… men jag tror inte det finns tid för.. oss.”
Inte hela sanningen.
Leo säger inget, kollar intensivt på mig.
När han stått så i ungefär fem minuter utan att säga något mumlar jag något i stil med ’hejdå’.
Jag tror mig höra honom säga ”jag älskar dig så mycket, Hazel.”
—
”Hazel?”
Jag skulle känna igen den i rösten var som helst.
Nema.
Jag snor runt och det eldröda håret flyger i ansiktet på mig. Hen har duschat.
Och så, utan att säga något, kysser jag Nema.



---
You know I want you, baby, you know I do
I'll give you my heart and the rest is up to you
You ain't no good for me, I know it's true
But you don't have to be
'Cause I do it for the thrill, for the rush
I do it for the pain, for your touch
Will I OD, when it's too much?
If I survive, baby, you're the one, you're the one
---
And now we're flyin' through the stars
I hope this night will last forever
Oh oh oh oh
Ain't nobody
Loves me better
Makes me happy
Makes me feel this way
Ain't nobody
Loves me better than you

Sekunderna gick.. Ögonblicket skulle snart vara över. Och..
"Hazz" JAg drog henne varsamt ifrån mig, mötte hennes tårfyllda ögon. "Leo?"
Hon skaka på huvudet, och omfattade mig sedan i en lång kram.
Vad betydde det? Var det slut mellan dem? Eller ville hon inte prata om honom?
Skulle väl känna mig glad, lycklig. Kände bara medlidande. Visste inte om hennes tårar var lättnad eller ångest.
Men hon va här med mig..
Jag kysste henne på kinden, lutade huvudet mot hennes. Så nära. Våra nästippar snuddade vid varandra, och hennes ögonfransar kiklade mig på kinden.
"Jag älskar dig" Andades hon fram, knappt hörbart. "Mycket"
"Älskar dig Hazel Brooks" For jag ut mot henne, samtidigt som jag kupade handen mot hennes kind och förde mina läppar mot hennes.
Hon slappnade av en aning, och när jag mötte hennes blick log dem sådär varsamt mot mig.
Hon besvarade kyssen, och tiden tycktes gå i slow motion.
Hon hade placerat en hand på min nacke, som hade trasslat in sig i mitt yviga hår, och sin andra på min midja. Värmen från henne höll kvällskylan borta, dem kalla vindarna och demonerna.
jag älskar den här tjejen så förjävligt mycket.

Nema kysser mig som hen inte kan andas och jag är syret. Liksom suger livet ur mig, men samtidigt fyller hen mig med ett nytt.
Jag drar mig från henom, bara en sekund, för att andas, sedan kysser jag Nema igen.
Elden, passionen är starkare än Leos eld någonsin kommer bli.
"Tror inte vi går längre ikväll, eller vad säger du?" andas Nema, ögonen ler och hen ser mer levande ut än någonsin. Jag skrattar, högt och lyckligt.
"Nej, jag antar väl att Coach inte skulle låta oss vara nära varandra isåfall", skämtar jag, stryker Nema på kinden och låter sedan min hand pilla med det tjocka röda håret. Hen ler, tar min hand, den som är i hens hår och leder mig in.
Mot sin hytt, den med N.Willson i silverbokstäver på dörren.
Vi ler mot varandra när dörren smäller igen, och så kysser hen mig igen.
---

Captured effortlessly
That's the way it was
Happened so naturally
I did not know it was love
The next thing I felt was you
Holding me close
What was I gonna do
I let myself go
And now we're flyin' through the stars
I hope this night will last forever

Jag blinkade till några gånger för att vakna upp, påmindes om gårdagen.
Jag strök henne över håret, kysste henne varsamt på kinden och kröp närmare henne.
"Hazz" Jag drog med fingerspetsarna längst dem höga kindbenen, dem röda, fylliga läpparna. Dem drog sig uppåt i ett leende, och hon lade en hand på min kind under täcket.
Ett skratt letade sig ut ur min mun, ett fullt av glädje. Hon drog sig tätare mig, lutade huvudet mot mig, och kysste mig på munnen.
"Coach kommer märka nått" Flinade jag tyst när hon hade dragit sig ifrån mig.
"Alla kommer märka nått, Nema" Sa hon i ett skratt, då hon drog sig upp ur sängen för att dra på sig sin t- shirt. Jag drog mig upp ur sängen, drog på mig det gråa linnet över sporttoppen, men förmådde mig inte att byta byxor.
Hon väntade på mig vid dörren, redo att möta en till dag med storm. Med mig.
"du är vacker"
Jag kollade upp mot henne, fick se ett snett leende på dem vita tänderna. Jag log tillbaks, la armarna runt hennes huvud, då jag kysste henne.
~
Alla var upptagna på sina egna håll när haxel och jag stegade upp mot skeppets däck.
Percy och Annabeth satt på relingen med varsin smörgås i handen- med 'bevakning' av oach Hedge. Frank, Levesque, Piper och Jason syntes inte till ännu, men Leo stod med en hammare i handen ed ett mordiskt ansikte vid den bortspränga kanten av relingen.
Han slängde en blick bort mot oss, eller Hazel, men vände snabbt bort den.
Jag klämde fram ett leende mot henne, kramade hennes hand då vi gick bort mot Percy och Annabeth.
Coach ögnade mig misstänktsamt när vi kom fram, som om han letade efter bevis för att kunna döma mig skyldig till något.
Hazel drog sg ut ur mitt grepp, drog upp en macka från en tallrik under Annabeth.
"Vart var ni då?" jag stirrade stint på Coach- som stirrade lika envist tillbaka.
"upptagna" Svarade min och Hazz's röster i kör.

Percy hostar till och jag ser at han döljer ett leende genom att snabbt vända sig mot Annabeth, men jag ser i ögonvrån att han ger Nema tummen upp.
Jag ler diskret, tar en tugga av mackan.
När Nema inte längre är nära mig vågar Leo kolla på mig igen.
Fina Leo, jag vill så gärna säga allt till dig. Det är inte ditt fel att jag ville ta en paus. Ja, jag känner fortfarande samma för dig.
Jag vill liksom säga allt, men låter meddelandet fara genom mina ögon.
Samtidigt så älskar jag Nema.
Mycket.
Fan då, hur blev allt så jävla komplicerat? Det är det sista vi behöver nu, men jag tänker inte klaga.
Nema fångar min blick -de oändligt djupa, så vackra oceangröna ögonen.
Och jag ler.
---
The other night dear, as I lay sleeping
I dreamed I held you in my arms
But when I awoke, dear, I was mistaken
So I hung my head and I cried

You are my sunshine, my only sunshine
You make me happy when skies are gray
You'll never know dear, how much I love you
Please don't take my sunshine away

För en gångs skukll kändes allt runt mig ljust, inte den där murka aoran som vanligtvis var där.
Jag tog up en macka från silvetfatet, smakade på den.
"Ska vi stanna snart eller?" fick jag fram mellan tuggorna. Percy ryckte på axlarna. "Antar det. Vi kommer närmare land"
Jag kunde inte säga hur han viste det, om vi inte hade någon magisk karta då, vilket jag antog att vi inte hade.
Jag gjorde tummen upp mot halvbrorsan, och återgick med uppmärksamheten mot ostmackan.
Ärligt känner jag mig rätt trött på att vara fast på det här skeppet. Saknade att kuna gå vart jag ville, sticka undan mänskligheten runt mig. Även om jag alltid hade drömt om att få vara med i en besättning på ett stort skepp- Kapten- så blev det rätt trist om man hade en 'fiende' på skeppet.
jag kom på mig sjölv med att jag inte hade en aning om vart vi skulle. Eller, jag visste ungefär. Ta oss an Jordmodern Gaia- jordfejset som Leo kallade henne- men inte exakt vart vi ar på väg.
Jag kände mig sådär ovanligt lycklig, och jag älskade det.
Hazel var så jävla vacker.
Jag undrade om det skulle hålla, eller om Hazel skulle dras tillbaks till Leo. Jag skulle dö- eller så skulle det rädda allt.

När jag vågade kolla på Leo igen (eller rättare sagt - när jag visste att Nema inte var i närheten) påmindes jag om uppdtaget vi än en gång kastats in i. Hans blick - ja, man kunde nästan säga att han såg krossad ut - och såren, den spruckna läppen, blålila halsen.
Det är ett fucking uppdrag.
Jag menar, visst, alltså, det har jag varit med om förut, men.. nu är vi själva.
Bortkopplade från resten av lägret.
Jo, visst, Coach var med.
Fast han var ju... Coach.
Allt är liksom... så himla svårt jämfört med förut.
Jävla profetior.
Leo andas in, högt, och han ställer ner kaffekoppen framför sig.
Mina ögon far upp, möter de chokladbruna ögonen.
De är alldeles blanka.

Leo
Alla tankar grötar sig så mycket, i hela huvudet, som en eld med för många okontrollerade flammor. Jag blir sådär tom, men samtidigt så himla full, på känslor när min blick möter hennes.
Vad ska hon säg nu? Ska hon skratta mig i ansiktet? Säga att allt var ett skämt? Det gör hon ju inte.
Klart hon inte gör.
Piper hade sagt hur förkrossad hon varit, efter det med Nema, nä vi var...
Jag skjuter undan tanken, reser på mig för att gå ifrån. Jag hoppas att Hazel ska resa sig, springa fram till mig och kyssa mig, säga att allt som hände igår var ett skämt. Det gjorde hon inte, men när jag lämnade rummet såg jag i ögonvrån att hon hade öppnat munnen för att säga något.

Hazel
Leo går iväg, snabbt och jag hinner inte säga något. Eller göra något, för den delen.
Men nästa sekund har en nynnande Nema travat in i matsalen.
Det var inte alls elegant, som en häst, utan mer som en elefant med kängor.
"Hej på dig min favorittjeeej", sjunger hen med sin hesa röst, ler snett mot mig. Jag ler tillbaka, stort och Nema böjer sig ner över mig, där jag sitter, och kysser mig.
"Hur går det med, ja, vad det nu är du gör?" frågar jag henom.

Jag lyfte frågande på ena ögonbrynet och svarade med ett skratt "Kollar med min kära broder när vi ska stanna"
"Så? Vad sa han?" Hon pekade på en pall bredvid henne, som jag satte mig på. Måste erkänna att jag blivit besviken öer Percys svar, eller om man nu hade kunnat kalla det ett svar. Han hade hyschat iväg mig.
"Äsch, glöm det.." Den där pinsamma tystnaden som brukade uppstå.. well ja, uppstod. Fast inte riktigt pinsam, den var mer lugn, men samtidigt full avspänning.
Senare hade Hazel och jag övat på svärdsfäkte, med hjälp från Percy. mer tid nu än förut, sa han.
Det slutade med att Perc uppgivet- *generad- hade lämnat oss brottandes på däck.
Hon tryckte ned mina axlar, och lyfte triumferande på ögonbrynet. "Jag vann"
Jag fnös åt henne, höll inne ett ledene. "kanske."
Hazel släppte greppet om mina axlar, och drog upp mig på fötter. Det var ingen i närheten, och bara vindens drag, och havets vågor hördes.
Hon tog ett steg närmare mig, och dem där elektriska ögonen kändes närmare än någonsin. Sen, när hon kysste mig precis där, kändes allting magiskt. Hennes läppar kicklades när mina vidrörde dem. Hon utstrålade energi, bokstavligen. Stötar gick igenom mig när hon trasslade in sin hand i mitt hår, lade den andra på min midja.
Ögonblicket var av glas, och ingen fick slå sönder det.