Jakten i norr(PJ) [privat Allyson, WeasleyHufflepuff & LunaLovegood123]

Allt var helvettet. Drömmen tänkte inte ändras, det förstod jag. Ett dussintals monster stod uppradade utanför ett slott. Var det Kronos palats?
Allt var mörkt och en slags kyla och dimma omgav det.
De stora portarna var kolsvarta och sorg fanns förvridit i den. Inget hopp existerade. Allt var hemskt. Och mörkt.
Det skrämde mig så innerligt. Mörker var något av det värsta jag visste. Jag hade aldrig berättat det för någon. Inte ens för Percy, Ally eller Emma.
Man visste aldrig vad som fanns där. Mardrömmarnas gömställe, kanske.
Sedan befann jag mig i samma sal som jag först hade blivit förd. Varför visades det här?
Jag satt i den stora tronliknande stolen, och Kronos spände sina intensiva ögon i en rödhårig tjej med en lägertröja. Det var jag, som glodde tillbaks på honom. Hur jag snäste och morrade.
Sedan en syn när jag ledde Emma mot fängelset. Jag hade en dolk mot hennes strupe och såg så mordisk ut att jag blev rädd.
Hur kunde det ha blivit såhär?

Förskräkt och svettig satte jag mig käpprakt upp i sängen.

"Du är den galnaste halvblodet jag någonsin har mött, bli vän med Tartaros...." Muttrade Zeus tyst och jag flinade.
"Jag är iallafall modigare en dig, Himmelfejs." Sade jag och log oskyldigt.
"Varför är du snäll mot Tartaros men inte mig?" Frågade Zeus.
"Du försämrar den inte." Sade jag när vi kom ut ur hissen. "Men är vi inte i Grekland?" Frågade jag.
"Jo, vi Äger väl adjö här då." Sade han och var borta efter någon minut.
Jag transferera mig där Emma och Wilma var. Jag kom till ett fängelse där jag såg Emma och en flicka vara 11/10 som liknade Annabeth men hade Percys ögon.

Jag hade suttit lutad mot väggen när ett pang väckte mig.
" Ally," sa jag med glädje och sorg.
" Emma, vad har hänt med dig?" frågade hon när hon såg min bräckliga kropp och mitt brutna ben.
" Lång historia," sa jag och hon höjde ett ögonbryn " Det här är Julia förresten."
" Hej Julia, jag är Ally," sa Ally och log mot Julia som log lite försiktigt tillbaka. " Nu berätta varför sitter du i en fängelsecell och var är Wilma?" Hon såg sig omkring som om hon förväntade sig att Wilma skulle sitta gömd i nått hörn. Mitt glad yttre byttes ut mot en hård mask. Jag visste att jag hade lovat mamma, men just nu hatade jag Wilma av hela mitt hjärta.
" Hon är inte som förut," började jag " hon har gått över till Kronos?"

''Du kan glömma det!'' Morrade jag och kastade iväg ännu en vas som exploderade i tusentals skärvor vid stengolvet.
Kronos hade bett mig göra någonting jag aldrig skulle klara av att göra. Han hade velat att jag skulle ha ljugit om att ha aldrig ha velat vara på Kronos sida och att jag följde med till lägret, som spion.
Något jag inte ville. Oavsätt hur mycket jag hatade allt vi hade trott på halvblodslägret så kunde jag inte. jag hade redan svikit dem tillräckligt.
''Du gick med oss. Du hatar gudarna. Dem är själviska och egoistiska. De utnyttjar er halvblod, utan minsta ångest över det. och tror du att de verkligen bryr sig om er?'' Kronos röst var farligt låg, men nästan övertygande.
''Så klart de är egoistiska! Dem är gudar! men jag skulle aldrig göra något så grovt!'' Utbrast jag.
Nu log Kronos ett likgiltigt leende igen som fick mig att rysa ''Du har redan gjort det värsta. Du är deras fiende.''
Det visste jag och hade skäl till det. Anledningar. Grova anledningar.
Fingrarna pillade på svärdet men jag lät bli att dra det.
Jag hade redan gjort det hemskaste.

Jag transferera mig in i cellen tog deras händer och transferera mig där jag stod. Innan vi han säga något kom Wilma in.
"Wilma Walles, varför ville du få med herr idiotiska Blonis, kommer du inte ihåg vad somhändehändr Luke han uttnyttjar dig mer en Gudarna tänk dig vad han kommer göra när han får makten först våra vänner i lägret han kommer döda Percy ALLA och det kommer bli ditt fel så snälla Will få lite vett i huvudet och sluta vara vår fiende!" Sade jag ochhade många olika känslor i mitt tal.
Will kollade sorgset på oss och drog fram sitt svärd och lade det på golvet framför mina fötter och gick där hon stod igen.

" Ally, lita inte på henne," viskade jag " du vet inte vad hon har gjort.
" Wave, jag litar inte längre på dig," sa jag " du svek mig när jag behövde dig dom mest. Du hotade mig, fick mig att känna mig otrygg. Jag kommer aldrig kunna lita på dig igen Wave," Wilma suckade
" Jag vet Emma," jag ryggade till när hon sa Emma
" Du har ingen rätt att kalla mig Emma längre, du förlorade all den rätten när du gick över till Kronos," sa jag, hon såg sorgsen ut, men jag visste att det bara var ett trick.
" Okej Cole," sa hon kort
" Snälla vad har hänt med er två?" frågade Ally och såg mellan oss. Jag gav Wilma mördande blickar och hatade henne allt mer.
" Vi sticker nu Ally," sa jag " kommer du Julia?"

''Ehm... Kan ni säga till Percy...'' började jag men blev avbruten av Emma.
''Vi gör inget för dig, Wave. Percy kommer aldrig förlåta dig för det här'' Hon snäste och hade hatet i blicken, men jag klandrade henne inte. Hon fick gärna kasta hur mycket mördande blickar på mig. Jag brydde mig faktiskt inte vad de gjorde av mig.
''Jag vet'' mumlade jag. ''Em...Cole, Ally'' Jag tittade på hen för att se hur hen reagerade på sitt namn ''Jag hatar det jag gjort mer än vad ni förstår. Och...Jag kan inte förlåta mig själv. Och jag väntar mig inte heller att ni ska det.''
Ally tittade sorgset på mig, jag undrade hur hen kunde göra det.
Jag hade sagt åt Kronos att jag aldrig skulle göra det han hade bett mig. Och det skulle jag inte. Jag hade bara velat be om ursäkt. Även om de inte skulle ta emot ursäkten.
''Will...'' började Ally men avbröt sig.
''Vi sticker nu'' spottade Emma ur sig.

"Nej!" Sade jag bestämt.
"Va?" Frågade Emma och Julia i kör.
"Jäpp jag sa Nej, jag kom inte hit för att hamna i Tartaros-sorry Tartaros- och fått lida för mycket och kommer tillbaka för att bli färdig med det här uppdraget tillsammans som bästa teamet. Men när jag kommer tillbaka hör jag att Will är med Kronos och att Emma och Julia är i ett fängelse, tror ni att jag är glad eller. Will ångrar sig grovt men du Emma förlåter henne inte- jäpp fattar att du är arg Em men glöm inte bort att herr idiotiska Blonis är sjukt bra på att övertyga och att han har gjort det på mig och jag var nära på att säga ja - även om ingen visste... Men tillbaka till talet... Vi kan inte göra det här mot Will även vad hon har gjort så är hon en del av Teamet tänk er som ett kloss slått om en av klossarna inte är där så kommer slåttet att rasa och då förlorar vi. Em alla förtjänar en andra chans och Will borde få den." Avslutade jag mitt tal.

Jag läste Wilmas tankar, hon är ledsen för vad hon har gjort men är fortfarande lojal mot Kronos. Hon hatar gudarna. Jag visste att hon inte hade valt sida ännu.
" Nej Ally, jag läste hennes tankar," sa jag och Wilmas såg sur ut. " Hon kommer inte ändra sig, lita på mig."
" Em, jag vet inte," sa Ally tvekandes men jag var bestämd.
" Vi sticker nu, annars tvingar jag dig," sa jag " Wave har valt sida och det är dags att du också gör det, vi eller dem?" Ally såg rädd ut, jag vände mig till Wilma.
" Inget kommer bli som förut. Vi är fienden nu och du vet det Wave," hon nickade.
" Jag vet Cole," sa hon sorgset.
" Kom nu," sa jag till Ally och Julia " har du valt sida ännu Ally?" jag visste att jag var hård, men det är det värsta som finns att bli sviken av sin bästa vän som i det här fallet är Wilma.

''Pressa henne inte'' morrade jag år Emma. Känslor susade runt inom mig.
Tanken på att följa med tillbaka till lägret, kändes inte som ett val. Kanske var jag rädd för vad de skulle tycka när jag kom tillbaks, men jag skulle inte erkänna det. Dessutom var jag inte välkommen.
''Jag pressar henne inte'' snäste Emma.
De hade utan att tänka på det gått undan från kavallerisvärdet jag hade lagt ner på marken. I en snabb rörelse slet jag upp det och höll det beredd. Till min förvånad hade jag aldrig tagit av Emmas armband, som kan bli ett vapen. Hon slog lätt på det och ett svärd av himmelskt broms.
''Stop!'' Utbrast Ally, och såg bestämd och hysterisk ut. ''Jag vet att ni ogillar varandr....''
''Hatar'' fyllde Emma morrande in. Utan att ta notis om vad Ally just sagt så parerade hon hugget jag hade siktat mot hennes ben. Innan jag han slå till igen stod Ally emellan oss. Han höll i sitt svarta svärd och hennes ögon var nu svarta av ilska.
Julia backade lite, hennes havsgröna ögon var fulla med skräck.