ÖPPET fantasy-roll

Will såg tveksam ut. Hon litade uppenbarligen inte på henne. Endromeda ville vinna över hennes tillit. Hon skulle behöva skydd hur lite hon än ville erkänna det. Endromeda tittade rakt på henne och såg in i hennes ögon. Det var lättare att hålla ögonkontakt med will. Hon var faktist den ända som hade varit neutral och inte stått emot henne. Endromeda tittade bönande på henne. "Snälla ni. Jag vet att... att.... Att jag..." Hon tittade bort. Det var ju inte hennes fel egentligen, men att få dem att lita på henne kunde bli användbart. "Jag vet att jag gjorde fel..." Det kändes konstigt att be någon om förlåtelse som inte förtjänade det. Hon bet sig i läppen. De skulle ta det hon sagt som fjäsk. Inget annat men hon skulle inte vika sig. Hon var bestämd.

Arezran såg på henne, var förvånad över tjejen som först skriker åt dem och sedan bad om förlåtelse, verkade nästan fjäska. Varför ville hon så plötsligt så gärna vara med dem? Han litade inte på henne, fast det var väl i och för sig inte så konstigt då han knappt litade på någon, då han bittert fått erfara hur snabbt någon kunde vända sig emot en.
"Om du försöker låta bli att skrika nästa gång så", svarade han med ett leende, lite retsamt och skämtsamt. Han var en sådan som ofta skämtade då han inte riktigt visste vad han skulle svara, eller annars också. Han och hans farfar hade haft det gemensamt tills han gått bort, och ett av de starkaste minnen han hade utav honom var hur han alltid log.

När Arezran bestämt sig för att ge Endromeda en andra chans, blev Will säkrare. Hon drog handen genom håret, som hade blivit trassligt, och harklade sig.
"Såklart jag förlåter dig!" pep hon. Innan någon han reagera - om ens hon själv - och instiktivt drog hon in en förvånad Endromeda i en varm björnkram. Hon hade inte insett att Endromeda var 10 centimeter längre än henne och det kändes lite annorlunda. När Will insåg att alla stirrade på henne släppet hon taget om flickan. Högröd i ansiktet harklade hon sig igen och gick några steg bakåt.
"Förlåt, jag.. alltså..." försökte Will. "Jag vet inte..." Färgen i hennes ansikte blev kraftigare ju mer hon försökte bortförklara sig. Det slutade med att hon gömde ansiktet i händerna och vågade inte titta på de andra tills hon var säker på att färgen gått ner.

Endromeda frös fast. Hon kände sig lika förvånad som Will såg ut och var säker på att hon var lika röd. Vad hade just hänt? De andra tittade på dem. Endromeda drog handen genom det korta håret och tittade ner på sina fötter för att dölja att hon var generad. Tystnaden la sig omkring dem. Den följde med en stelhet. Tillslut harklade sig Endromeda. "Det är... Det är lugnt... Okej?" Hon log lite. "Tack, Will." Viskade Endromeda. Sedan torkade hon snabbt bort leendet ur ansiktet. "Vad tittar ni på?" Fräste hon, fast inte lika allvarligt som innan. Hon ville att de skulle acceptera henne men hon ville inte förlora sin stolthet; Det enda hon faktist hade kvar.

"Om du ska ha den tonen kan du väl lika gärna gå igen", svarade han men inte särskilt allvarligt, log litet över de bådas förvåning över kramen. Men han tyckte inte om den där tjejens attityd, han var en kille som sällan fräste eller var otrevlig, inte så länge ingen hade varit det mot honom först då.
En sak han störde sig på med att behöva vara i rullstolen var att han behövde titta upp på alla - det var inte lika ovant nu, men då han utan rollstolen istället oftast fick titta ned på dem andra så blev det ändå något ovant.

Hon suckade. "Det här kommer bli en väldigt lång tid..." Hon la armarna i kors och bet sig i underläppen. Hon hasade sig lite bakåt från det andra. De följde henne med blicken men hon bestämde sig för att inte kommentera det. Hon gillade inte det här men hon hade inget val. Hon behövde skydd av någon som inte var som henne; Ett monster. Hon behövde någon som inte luktade monster att vara med för att minska risken att mörk magi lyckas spåra upp henne.

Endromeda såg ut att vara djupt i sina funderingar, då hon hade en fundersam rynka mellan ögonen. Utan att tänka sig för hoppade frågan ut ur Wills mun;
"Vad tänker du på?"
Genast när hon ställt frågan sänkte hon generat huvudet för att stirra på sina skor. Varför är du såhär idag? Frågan ställde hon sig själv om och igen. Hon brukade inte bete sig såhär; ställa dumma frågor och krama random personer. Hon skakade på huvudet och håret flög omkring henne, bara för att lägga sig i nacken, där det bara var i vägen och kliade.
"Förlåt, jag menade inte det", mumlade hon till Endromeda. "jag brukar inte heller säga såna saker..." Will höjde på blicken och mötte Endromedas vanligtvis kalla, mörka ögon. Will bet sig nervöst i underläppen; inte för att hon var rädd för Endromeda, men det fanns den där trotsigheten (undermedvetet tänkte hon på vargar).

Hej! Jag skulle vilja vara med och här kmr min mall:

Namn: Rozzo
Art: Skepnadsbytare
Kön: Kille
Ålder: 16
Utseende: Som människa ser han lite ut som Draco men han är väldigt snäll. Som alla andra former är han vit i färgen.
Bakrund:Rozzo blev övergiven av sina föräldrar när han var cirka 6 år men han har inte brytt sig så mycket om det. Han bor i skogen och använder sin enda skepnad, vargen. Han blev förhäxad av en gammal gumma så han kan inte byta form. Många är rädda för honom pga han ser ut som en varg men i sinnet är han en vanlig killemen ibland tar jaktinstinkterna över. Han förstår andra varelser och han kan prata människospråk men behåller sin hemlighet, att han inte bara är en varg utan skepnadsbytare.



Rozzo smyger sig fram i skogen. Allt är tyst. Inte ett bytesdjur eller rovdjur hade synts till. Han vädrade och kände en märklig doft. En doft han inte hade känt på evigheter. Han smyger närmare och skymtar en räv. Han förstår att det är flera varelser där men om han bara skulle kunna hoppa fram ta räven i nackskinnet och springa iväg? När Rozzo tar ennu ett steg till ser han att räven sitter i någons knä. Hur ska detta gå till?? Men om han ändå bara sprang och tog räven så skulle det kunna gå. Rozzo visste inte vilka som var där bara att räven ser ut som ett mellanmål. Han hade inte ätit på flera dagar och han var vrålhungrig. Varelserna pratade om något. Det verkade som att det var lite aggresion i luften. En har en lite bekantare doft. Inte som en varg men nästan. Rozzo vill inte bli upptäckt. Han är ju kritvit och någon kanske är jägare? Rozzo bestämmer sig för att lägga sig ner och lyssna med öronen helspännda.

Endromeda drog fundersamt en hårslinga bakom öronen. Hon bet sig i underläppen, likt Will. Will såg lite frånvarande ut. Nästan lite avvaktande. Närheten innan var som bortblåst. Will var inte rädd för henne, men såg lite undvikande ut trots att hon försökte skapa ögonkontakt. De andra hade slutat titta på dem. Endromeda trodde att det skulle vara skönt att bli av med deras fundersamma blickar, men det gjorde bara stelheten mellan henne och Will värre, då varken hon själv eller Will hade något annat att titta på än varandra. Helt plötsligt väcktes hon ur sina tankar. Hon ryckte till och såg sig omkring. Något var nära. Något nytt och främmande. Kanske ett djur? Endromeda sökte med blicken runt omkring dem. Hennes blick stannade vid en grästuvorna. En liten vit svans, förstor för en kanin eller hare, stack fram. Endromeda förstod att det här var ett större rovdjur. De andra verkade inte ha sett eller ens hört djuret. Endromeda visste inte hur hon skulle reagera. Om hon inte gjorde något skulle den förmodligen anfalla, men om hon gjorde något skulle det vara ett väldigt övertygande bevis om vad hon var. Hemligheten skulle en så länge stanna mellan henne och Will. Endromeda tänkte. Vad skulle hon göra. Att anfalla var inte någon idé eller att vänta för den delen. Endromeda bestämde sig för vad hon skulle göra. Hon tittade bort från djuret som om inget hade hänt för att visa att det var frittfram.

Fortfarande öppet att hoppa in?