HP-roll [PRS]

Nästa mrogon, eller natt kanske det var, vaknade jag med bultande hjärta klockan två. Jag andades lättat ut när jag upptäckte att jag var tillbaka i min sovsal och tystnade stördes endast av Michaels snarkningar. Jag hade drömt en mardröm, och den hade varit otroligt… well, den kändes så verklig. Jag kom inte ihåg exakt om vad, men någons skrik och typ något psykopat-aktigt skratt. Eftersom att det var Quidditchmatch idag, vi mot Slytherinarna, var jag ganska tvungen att försöka somna om, så jag rullade runt i ett försök att hitta en bekväm ställning.

Efter en timmes rastlöshet hade jag antagligen somnat, för jag vaknade ungefär klockan fem av att Anthony och Terry högljut pratade om våra chanser mot Slytherin.
"Malfoy verkar iallfall inte så glad för något su gjort", var det första Terry sa när jag vaknade. Jag gäspade till svars och började dra på mig kläder och i den vanliga rutinen kammade jag håret lite (även om det kanske inte var någon idé med tanke på all snö och blåst) och borstade tänderna[Brukar inte borsta tänderna före frukost men han får göra det xD].
När jag tagit kvasten och marscherat ner möttes jag av Cho och Davies, som awkwardly stod i mitten av rummet och pratade.
"Hej", hälsade jag. Roger märkte inget men mumlade saker för sig själv medan Cho gäspade till svar.

Jag kollade på Andy och kände hur jag på något sätt kände mig mindre ensam vid tanken på att han fanns där oavsett. Kanske skulle jag passa på att ha honom nära så länge som möjligt då han med största sannolikhet skulle försvinna fortare än ljusets hastighet när han fick reda på min hemlighet. Andy skulle försvinna ur mitt liv och förmodligen hata mig. Jag kände hur den tunga sorgen vart för stark och jag kastade mig runt hans hals och ville aldrig släppa taget igen.
"Du oroade mig där ett tag..." Viskade han i mitt öra. Jag log lite glädjelöst mot hans axel.
"Glöm vad jag sa... jag var bara upprörd." Svarade jag och kollade upp på honom. Vi utböt en blick och när jag fokuserade på hans babyblå ögon så började det kittla i magen som om en massa fjärilar flög runt inuti mig. Det verkade som att han hade haft samma tanke för en sekund senare hade vi lÅst samman våra läppar mot varandra igen och han tryckte återigen bak mig mot väggen. Vi flåsade anfått när en grej plötsligt slog mig.
"Slytherin har match idag! Jag måste dit!" Utbrast jag mitt i hånglet och Andy rynkade pannan med ett flin och försökte fortsätta. Jag satte handen mot hans mun.
"Nej Andy, jag måste dit! Jag måste prata med Draco. Följ med!" Sa jag snabbt och började byta om.
"Vadå? Är du orolig att han ska ta kål på Jaden efter vad som hänt?" Andy fnissade.
"Nä, du lever ju än ellerhur?" Jag ryckte på ena ögonbrynet.
"För att jag är Slytherinare ja." Hånades han. Så knäpp han var.
Jag brydde mig inte om att Andy var i samma rum, men han verkade inte direkt klaga heller. Han försökte artigt slita blicken ifrån mig och kolla i en av mina tidningar men ögonen tvingades upp som magneter titt som tatt ändå. Men snart var jag iförd i en svart tight skjorta och ett par mörka jeans plus ytterkläder. Det dröjde inte förrän vi båda var påväg ut från slottet i den lätta snöstormen mot quidditch-planen.

Vi skyndade oss tillomklädningsrummen. Auran i luften var gansk spänd och Cho, som vanligtvis brukade vara värsta peppen, bet sig nervöst i läppen och mumlade att allt skulle gå bra. Personligen var jag själv inte så nervös; vi hade vunnit över dem i andra året, fast då hade vi inte hunnit bli slagna av Gryffindor. Nu var mitt största problem troligtvis Malfoy. Något sa mig att han hade något på gång hade svårt att släppa att vi sårat Violet.
Jag var inte så oroad för Andys del då han var både renblodig och Slytherinare. Eller, jag antog att han var renblodig då nästan alla han klasskamrater var det.
"Världen till Woodley", ropade Roger och viftade med handen framför mitt ansikte.
"Vad? Åh, sorry", muttrade jag och gäspade. Roger himlade med ögonen.
"Jag sa att det räcker om vi gör vårat bästa", sade han och log trött. Jag kollade omkring på mina kamrater; Bradley, Chambers, Davies, Chang, Stone och Clarke. Jag fick ögonkontakt med alla utom Aleisha, som envisades med att surmulet stirra i marken.
Någon knackade svagt på dörren till det lilla rummet vi samlats i.
"Får jag komma in?" frågade rösten som jag visste tillhörde Luna.
"Visst", svarade en korus av röster och Lunas vitblonda huvud stack in. Hon hade någon sorts örnhatt på sig och det toviga håret hade hon för ovanlighetens skull flätat.
"Lycka till, allihopa!" sade hon och log drömskt. "Ni kommer vinna!" Sedan drog hon ut huvudet och försvann i samma sekund som Lee Jordan skrek
"Och så har vi vårat älskade lag från Ravenclaw! Jag hoppas verkligen de vinner idag mot de fuskande och dödsätarlag-"
"RÄCKER, MR JORDAN!" tjöt en röst som tillhörde paddansiktet.
"KVARSITTNIG VARJE KVÄLL I EN MÅNAD EFTER LOVET!"
Lee suckade i mikrofonen.
"Vi välkomnar vårat favoritlag Ravenclaw, lett av Roger Davies, till planen."

Ljudet från planen lät oss veta att matchen hade startat och vi trängde oss fram. Åh vad jag önskade att Slytherin vann den här matchen för då skulle det kanske inte bli lika jobbigt att knäcka nyheten för honom.
Vi tog plats på Slytherinläktaren bredvid Pucey och Peebles och jag letade med blicken i luften efter Draco. Tillslut insåg jag att en av de små prickarna uppe i skyn var min bror och han svävade ganska stilla och letade efter kvicken med blicken.

Matchen var väldigt jämn och jag fick nån snabb blick av Jaden då och då när han snabbt susade förbi och jag motstod frestelsen att vifta med staven för att slå av Aleisha från kvastskaftet, Slytherin var precis påväg att kasta igenom klonken genom mittenringen men i samma sekund såg vi alla hur Chang, Ravenclaws sökare, dök nedåt som en falk mot marken. Hon hade fått syn på den gyllene kvicken och Draco var inte långt bakom henne då han märkt hennes snabba rörelse.
"KOM IGEN DRACO!" Skrek Andy tätt följt av Slytherin skaran bakom oss som i kör hurrade Malfoy! Malfoy!. Båda sökarna dunsade till marken och rullade iväg i sanden. Det blev nästan tyst som graven runt planen när plötslig Chang ställde sig upp med handen höjd. Ravenclaw hade fångat kvicken vilket resulterade i en självklar seger. De tre andra elevhemmen och några enstaka individer från vårt elevhem hoppade upp och ned och skrek exalterat.
Helvete, nu var det kört.
"Andy gå upp med de andra och ät, jag måste prata med Draco om en viktig grej." Sa jag i örat på Andy och han gav mig ett leende och en nick. Jag trängde mig tillbaka mot trappan och skyndade mig extra för att ta plats utanför Slytherins omklädningsrum. Okej jag var tvungen att få fram detta så snabbt som möjligt och utan att det skulle märkas, annars var det verkligen kört.

När dörren öppnades så steg jag lite diskret åt sidan och gav Slytherinkillarna ett medlidande leende.
"Ni skötte er bra!" Sa jag och några log tillbaka medan de andra bittert marscherade vidare. Draco stegade ut och han hade skaffat sig en blå näsa efter slaget mot marken.
"Hej!" Jag började gå bredvid honom. Han kollade upp på mig med en besviken min.
"Vi, kan vi prata senare?" Han ville vara själv och jag vred lite på mig.
"Ehm, ärligt talat så måste jag prata med dig typ nu." Han gav mig en undrande blick och jag började dra med honom bak mot växthusen för att vi skulle få vara ifred.

När Cho reste sig med kvicken i handen började alla jubla. Segern betydde att vi antagligen skulle möta Hufflepuff nästa vår, men det spelade inte någon så stor roll nu. Vi rusade fram mot Cho, som nästa hade tårar i ögonen och kramade och kvicken i ett krampaktigt grepp. Vi alla slog armarna om henne och Roger höll ett högtidligt tal om att alla var så bra och hade gjort sitt absolut bästa för alla som ville lyssna. Till slut blev det tydligen för mycket för Cho, så hon började gråta.
Först blev vi lite förskräckta, men sedan började hon mellan snyftingarna skratta.
"Kom", sa hon. "Vi går och äter."
Laget tågade in i omklädningsrummen och en kort stund senare pratade vi uppspelt vid matbordet. Vi fick några smutsiga blickar från vissa Slytherinare, men några kom fram och gratulerade oss och önskade oss lycka till mot Hufflepuff. Lunas örnhatt ropade uppspelt saker som ingen lyssnade på, och Lovegood själv dansade en speciell dans. Hon snurrade runt och viftade med armarna.
"Varför dansar du sådär?" undrade jag och Luna log.
"Nu när ni har vunnit Jaden, får vi inte låta Smygspurtarna förstöra allt", förklarade hon. Jag nickade, även om jag inte hade en blekaste aning om vad Smygspurtar var för något.

Efter maten hade vi håltimme, så jag bestämde mig för att sätta mig vid växthus nummer tre, växthuset vi jobbat i för tre år sedan med Mandragonor. Snöstormen hade upphört och solen kikade fram mellan molnen. Jag blundade och höll precis på att somna när en mjuk röst sa
"Jaden?"
Jag blinkade till och möttes av Chos bruna ögon. Hon log milt.
"Är det okej om jag sätter mig här?"
Jag nickade och flyttade mig lite. Hon log tacksamt och satte sig ner. Det rådde en bekväm tystnad mellan oss och sedan harklade sig Cho.
"Du, Jaden..." hennes röst var ganska grötig.
"Vad?" frågade jag och försökte låta mjuk.
"Tror du att... tror du att.." hennes röst blev grötigare och någon tår letade sig från ögonvrån.
"Ced hade varit stolt över mig... nu när jag fångade kvicken före Malfoy och... på min gamla kvast?"
Jag tvekade int en sekund när jag svarade.
"Klart han hade", svarade jag och hennes nästa rörelse överraskade mig mest av allt idag; hon lade armarna om mig och snyftade i min axel. Jag strök henne stelt över ryggen i ett försök till en tröstande rörelse och jag kunde känna ett par ögon stirra på oss.

"Vi, jag har haft världens sämsta dag... Snälla säg att det är goda nyheter!" Draco lät redan helt förstörd. Fan ta Snape som tvingande detta på mig.
"Skulle jag ha dragit dig så långt åt sidan om det vore en god nyhet?" Frågade jag lite surmulet. Vi gick till växthus fyra där det nästan aldrig befann sig elever på grund av de giftiga Tentacular plantorna som som piskade vilt runt sig. Vi stod dock på avstånd så de inte skulle börja föra ett liv där inne.
"Draco jag pratade med Severus här om dagen..." Jag trampade lite på platsen och försökte komma på hur jag skulle säga det här. Plötsligt började det bränna i ögonen igen och jag kollade tårögd upp på min bror.
"Draco... mörkrets herre vill märka oss." Viskade jag fram och all färg i Dracos ansikte försvann.
"V..va?" Var det enda som kom till att undslippa hans läppar.
"Innan termin starten nästa år så bär du och jag mörkrets märke." Jag kände hur tårarna forsade längs kinderna nu okontrollerat och min bror strök sig själv i bakhuvudet och blundade koncentrerat.
"Va...Vad säger du? D...det här kan inte stämma?" Han höjde rösten och började andas snabbare. Jag förstod att han håll på att få en panikattack.
"Draco..."
"Det här kan inte stämma?? Mamma skulle aldrig tillåta detta?!" Han kastade högljutt ur sig allt han fick fram i huvudet och jag kollade förfärat på honom.
"Vad ska han ens med oss till?? Vi är väl ändå de minst värdefulla av alla anhängare?!" Han sänkte rösten igen och började vanka av och an där inne.
"Jag vet inte..." Snyftade jag och höll ett fast grepp om min vänstra handled, Draco gav mig en snabb blick och gjorde detsamma som ren reflex antagligen.
"Varför? VARFÖR kan inte vi få leva ett vanligt liv som alla andra? VARFÖR?" Han skrek ut ilsket och sparkade ner en planta i golvet som aggressivt började vifta med sina grenar efter honom. Jag ryckte till och skyndade mig ut efter honom för att hindra honom från att gå tillbaka in i slottet medan han var på detta humör. Men det var lugnt, han hade satt sig utanför växthuset på en stenbänk framåtlutad med huvudet i händerna.
Jag suckade och satte mig bredvid med huvudet lutat mot glaset bakom.
"Jag vet inte, jag önskar vi var uppväxta i någon vanlig familj och inte i en dum herrgård, med föräldrar som aldrig är hemma och med lite tomtar i trädgården istället för de dryga spökena som jämt håller till i gästrummen." Jag drömde mig bort ända tills jag hörde en snyftning bredvid mig. Jag öppnade ögonen och såg hur Draco skakade som ett asplöv. Nu var det min tur att komma till undsättning och jag lade min arm om honom och huvudet på axeln.
"Vi löser det här." Viskade jag och han blev med ens lugnare. Med ett harklande ljud så satte han sig tvärt upp och torkade sig i ögonen som nu var röda.
"Det är lugnt, Vi." Sa han hest och stirrade framför sig. Jag släppte honom.
"Nej, inget är lugnt med oss någonsin." Svarade jag lite bistert.
"ÅÅÅH får jag snälla slå honom nu?" Draco spottade fram orden och jag rynkade förvirrat pannan.
"Slå mörkrets herre?" Det var det ända jag kom att tänka på eftersom vi pratat om det några minuter tidigare. Draco verkade inte ha hört det för han stirrade ursinnigt mot ingen mindre än Jaden som satt några växthus bort och höll om Ravenclaws sökare. Jag visste inte vad som gjorde honom mest förbannad. Att Jaden höll om ännu en till brud och sårade mig, eller att han höll om bruden som just slog Draco i quidditch.

Cho reste sig upp och borstade av sin skoluniform.
"Tack så mycket, Jaden, snörvlade hon och torkade sig i ögonen. De var rödgråtna och hennes hår var aningen rufsigt, men hon tvingade fram ett leende.
”Ingen orsak”, svarade jag henne och reste mig upp. ”Och han hade varit överlycklig för dig. Jättestolt.”
Cho log svagt och blinkade bort nya tårar och jag strök henne tröstande på armen.
”Här är hon!” ropade en av Chos vänner. Hon hade långt, havreblont hår och glasögon och brevid henne dök Aleisha upp. Aleishas blick hårdade när hon såg min hand på Chos arm och jag flyttade den till håret, som var fullt av snö och is.
”Cho”, ropade tjejen med glasögonen och Aleisha korsade armarna. ”Skynda dig! Vi måste gå, det är förvandlingskonst!”
Cho föste håret bakom örat och log ursäktande.
”Hejdå Jaden, och tack igen”, ropade hon bakom sig och travade fram till tjejen med glasögon och Aleisha.
”Jag trodde att du och Potter hade något på g!” fnittrade tjejen med glasögon.
”Jamen Ines”, suckade Cho. ”Vi är bara kompisar, jag och Jaden alltså!”
Antingen höll jag på att bli blind, eller så var Chos kinder svagt rosa när hon hakade armkrok med ’Ines’, men om jag höll på att bli blind eller inte fick jag aldrig något svar på då hennes tjocka, svarta hår föll över ansiktet.
”Ses, Aleisha!” ropade Ines och de började gå upp mot slottet. Aleisha suckade och vinkade åt Cho, som vinkade tillbaka. Sedan pulsade den korta tjejen fram till mig. Jag log osäkert mot henne och hon svarade med ett syrligt leende.
”Varför var du med henne?” snäste hon och lade surt händerna på höfterna.
”Vadå, vi är kompisar?” frågade jag irriterat. Bara för att vi var ”ihop” betydde det inte att hon hade kontroll över allt jag gjorde och vilka jag umgicks med.
”Jamen, ni kramades!” Aleisha höjde rösten.
”Ja, för att hon var ledsen! Skulle du inte velat att nån kramade dig när du var ledsen!?” fräste jag tillbaka.
Aleishas ansiktsuttryck övergick från bittert till mild förvåning.
”Var hon ledsen?” frågade hon mjukt.
”Ja, typ”, svarade jag och ryckte på axlarna. Aleisha log och la armarna runt mig. Även om hon var liten och lätt blev jag så himla överraskad av den plötsliga omfamningen så jag landade hjälplöst i snön med henne på mig. Aleisha fnissade och strök mig över kinden.
”Du är så sjukt gullig”, fnittrade hon och placerade en mjuk kyss på mina läppar. Hennes läppar smakade en starkare smak av jordgubbar än någonsin. Även om det kändes bra, sa något i mitt huvud åt mig att sluta, men Aleishas tyngd och att hon tyckte ner armarna i snön var inte till någon hjälp at skjuta ifrån. Precis när kyssen höll på att bli som intensivast, avbröts vi av att en arg röst skrek:
”VAD FAN HÅLLER NI PÅ MED!?”

"Nej strunt i honom Draco, det är han som går miste om någonting." Sa jag och höll fast min bror i ärmen av klädnaden ifall han skulle få för sig att storma iväg. Han slappnade av lite mer men jag märkte att han svävade i djupa tankar.
"Jag förstår inte varför han skulle vilja märka oss? Sa inte Snape något mer?" Draco såg besvärad ut medan han blickade mot några andra Ravenclaw elever som var påväg mot Jaden och Chang. Åh nej, det var Aleisha.
"Nej han bad mig berätta detta för dig för att han inte ville att du skulle skapa en scen inne på hans kontor." Svarade jag lite monotont och Draco fnös. Aleisha slog armarna om Jaden så hårt att de föll till marken och det började koka inom mig. Jag hatade henne med hela mitt hjärta. Min bror kollade också surt mot dem.
"Vet du, jag har tänkt om lite... Buss på!" Spottade jag fram.
"Tack!" Draco hånlog nöjt och for upp snabbare än blixten för att arg pulsa fram mot de två motbjudande turturduvorna i snön. Det kunde ju inte bli bättre! Draco fick avlasta sin ilska på dem och jag kunde nöjt se på för att må lite bättre själv. Jag hörde hur de började argumentera.

"Vad fan håller ni på med?!" De hade förvirrat ställt sig upp.
"Har ni inte läst den senaste regeln som Umbridge infört? Pojkar och flickor får inte vistas närmare än 20 cm ifrån varandra på skolans område! 5 poängs avdrag var från Ravenclaw!" Jag kunde inte låta bli att frusta ut ett skratt som fick Jaden och Aleisha att kolla bak åt mitt håll med förargade miner.
"Du kan inte dra av poäng från mig har jag ju sagt? Jag är ju också prefekt!" Utbrast Jaden med skrynklad panna. Draco gav ifrån sig ett utmanande skratt.
"Hmm... låt mig se här. Ett, du må vara prefekt, men du bröt just mot en regel vilket en prefekt absolut inte får göra..." Började Draco med korsade armar.
"Men..." Jaden skulle argumentera emot men Draco hann före.
"OCH jag kan inte minnas att du är prefekt? Har jag rätt?" Han flinade mot Aleisha som argt vidgade sina näsborrar sammanbitet. De kunde inte komma på något att säga i sitt försvar men Jaden hade blivit nog uppretad för att dra fram staven.
"Du ska allt få se på..." Hörde jag honom muttra hetsigt.
"Åh, jag skulle nog lägga ned den om jag vore du." Draco log ännu elakare när han trängde sig emellan Jaden och Aleisha för att ströva mot mig igen. Jag skrattade skadeglatt och ljust då jag kände en lättnad av hämnden och jag gav min bror en High Five.
De två stod kvar precis där han lämnade dem och de såg paffa ut.
"Game on Malfoys!" Skrek Jaden efter oss när vi svassade mot slottet.

”Game on Malfoys!” skrek jag efter dem. Trots att deras huvuden var vända mot mig kunde jag känna att de båda hånlog. The Game’s really on.
”Jaden”, sade Aleisha så lugnt hon kunde, även om hennes ögon forfarande var fulla av ilska. ”Skit i dem. De är bara smuts. De är inte värt något, de kommer väl åndå bli dödsätare i framtiden.”
Jag nickade. Hon hade rätt; mer rätt än vad hon själv var medveten om. De skulle bli Dödsätare. Väldigt snart. Jag rös av tanken att ha en dödskalle med en orm till tunga tatuerad på vänsterarmen. Bara att se märket på himlen förra året vid världsmästerskapen i Quidditch hade gett mig rysningar.
Men att Aleisha faktiskt sagt att deras familj var smuts…
Jag vet inte. Jag hade bara en känsla av att de avr osäkra räddharar hela hopen, fast att de försökte täcka det med en kall mask.
”Jag går nu”, muttrade jag och utan att vänta på ett svar från Aleisha började jag tåga mot slottet. Det var inte svårt att hålla högburet huvud när man marscherade förbi Malfoys och Zabini, det var inte heller svårt att gå förbi deras så kallade kompisar som stod och småskrattade tillsammans. När jag nått uppehållsrummet sjönk jag genast ner i soffan, men jag hade inte märkt att Luna satt mittemot mig förän hon vevade med handen framför mitt ansikte. Antagligen hade jag inte lagt märke till det heller om hennes handleder inte varit prydda av udda och ovanliga smycken som lät.
”Så, Jaden…”, sade hon, smått road, när jag trött kikat upp på henne. ”Vad ska ni göra på jullovet?”
”Ehm, vi ska ha släktträff, pappa fyller år… och… Jade kanske anordnar nån fest eller något. Du då?”
Lunas ansikte lös upp, tydligen skulle hon göra något roligt på jullovet.
”Om pappa får in tillräckligt med pengar på försäljningen av [i]Hört och Sett[i/] kanske vi ska åka till Sverige och leta efter Skrynkelhornade snorkackor.”
Jag nickade bara eftersom att jag inte orkade fråga vad en ’skrynkelhornad snorkacka’ var för något.
”Ledsen Luna”, sade jag utan det minsta ledsenhet i rösten och kastade en blick på armbandsuret. ”Men jag börjar nu, Trolldryckskonst.”
”Lycka till”, ropade hon efter mig när uppehållarummets dörrar öppnats. Jag sprang nerför trapporna och höll nästan på att krocka i Jade.
”JADEN!” tjöt hon och omfamnade mig. ”Jag har letat överallt! GRATTIS!”
Jag skulle fråga varför hon grattade mig, men sedan slog det mig att hon kollat på Quidditchmatchen. 
”Vi måste skynda oss”, sa hon och vi båda fortsatte springa ner till fängelsehålorna.

Jag höll armkrok med min bror när vi gick över viadukten mot slottsgården.
"Hur går det med Daph?" Jag kollade undrande på honom och han suckade.
"Pratar hon inte med dig? Ni delar ju sovsal?" Han svarade lågmält.
Jag skakade på huvudet.
"Hon pratar knappt med mig alls... Hon väcker mig på morgonen och sen försvinner hon." Svarade jag raskt.
"Pansy..." Mumlade Draco.
"Va?"
"Pansy, det är hennes fel att Daphne inte pratar med mig." Morrade han och spottade på marken bakom sig. Han var betydligt frustrerad och jag förstod att tjejer inte var det enda som gnagde på hans hjärna just nu. Vad hade hon gjort nu?

Varför gick det aldrig bra för oss Malfoys? Vi var bara ståtliga ansikten utåt medan vi inombords smulades sönder var eviga dag. Vi hade åtminstone varandra... Utan Draco så hade min barndom varit ännu mer hemsk. Mamma hade alltid varit extremt kärleksfull av sig oavsett situation, medan pappa alltid har varit sträng och kall. Det kändes som ett decennium sedan jag såg far le och jag minns tydligt hur han varje gång mor visade oss kärlek eller mycket uppmärksamhet, skällde på henne eller klagade. Cissy du jiddrar för mycket med dem, brukade han surmulet säga varefter han skickade iväg oss till våra rum trots att vi var helt ovetande om vad vi gjort för fel. Jag minns extra tydligt den gången jag för första gången trillade av en kvast och slog upp ett stort blodigt köttsår i knät mot kanten av stenfontänen vi hade på gården. Jag var bara sju år gammal och hade inte mer vett i skallen än att sno fars alldeles för stora kvastskaft som stod inne i vårat förråd. Såret blödde och jag skrek i högan sky av smärtan tills Draco kom utspringandes genom portarna med ett förfärat ansiktsuttryck.
"Vad hände? Vi, ditt knä!" Min bror tittade först med stora ögon på mitt ben och hjälpte mig sedan försiktigt upp medan jag snyftade.
"Åh nej vad har du gjort?" Sjuåriga Draco kollade förskräckt ner i fontänen där Lucius kvast nu låg tilltufsad på bottnen. Jag snyftade.
"Jag ville också testa flyga..."

Precis i samma veva så slog portarna upp bakom oss och vi stelnade till i skräck.
"Vad är det för oväsen jag hör? Ni stör mitt arbete." Far svepte ut genom dörren och stegade mot oss med ett strängt ansiktsuttryck.
"Förlåt.." Viskade Draco mot mig och jag kunde inte ens förmå mig att vara arg på honom då han skulle råka ut för käppen om han inte berättade sanningen för far.
"Violet snodde din kvast och flög in i fontänen...Den ligger i vattnet far." Draco kollade nervöst upp på vår pappa vars ansikte stelnade om möjligt mer med munnen nu som ett streck. Min mage snodde sig av oro när jag snyftade.
"Förlåt mig far!" Jag brast ut i storgråt kollade ner på mitt smärtande sår på knät.
"Kom hit Violet Malfoy." Fars röst avslöjade direkt vad som skulle hända och jag började skaka som ett löv. Draco andades in ett rossligt andetag och gav mig en sista blick innan han snabbt sprang in i huset igen. Jag stegade med blicken i marken fram till Lucius som hårt ryckte tag i mitt hår när han satte sig på huk framför mig. Jag kved till av smärtan men vågade inte kolla in i hans ögon.
"Vad tänkte du?! Din oansvariga lilla råtta! Nu måste jag köpa en ny kvast på grund av dig?! Kan du aldrig göra någonting rätt?" Han väste som en orm när han ryckte mig i håret igen.
"Se på mig när jag tilltalar dig!" Jag snyftade kvidande när jag såg upp i hans isgrå/blå ögon som både jag och Draco ärvt.
"Förlåt far..." Snyftade jag.
Han släppte mig.
"Vänd dig om." Sa han lågt med blicken mot huset. Det var de orden jag fruktat mest. Jag visste att det skulle bli värre om jag inte löd så jag vände mig skakigt omkring och blundade hårt.
"Det kommer aldrig bli någonting av er två." Väste han och rappade hårt till mig på ryggen med sin käpp. Jag skrek rakt ut igen då jag föll framåt ned på gräset.
"Förlåt..." Viskade jag igen och kände smärtan ila i ryggen och i knät som jag återigen landat på.
"Upp till ditt rum." Sa han argt och jag vågade inte röra mig ur fläcken förrän jag hörde porten slå igen.

Efter den händelsen hade jag snabbt rest mig gråtandes och fiskat upp pappas kvast från fontänen varefter jag skyndat mig in i herrgården och upp till mitt rum. Med högljudda hulkanden slängde jag mig i sängen och önskade att jag hade en annan pappa. Dörren öppnades snart till rummet och ett blekt ansikte med stora ledsna ögon stirrade in på mig.
"Hej Vi." Draco stängde dörren efter sig och han hade med sig en låda in som han ställde på sängen bredvid mig. Jag hulkade vidare och tog ingen notis om honom. Vi var så små och oskyldiga där vi satt i flera minuter under näst intill tystnad när min bror baddade mitt sår och svepte ett hårt bandade runt knät. Det var inte första gången liknande händelser inträffat och långt ifrån den sista. Det var en oskriven regel mellan oss två, att alltid finnas där och skydda den andre.

"Tack." Sa jag lågt när vi gick över slottsgården.
"För vad?" Draco höjde ögonbrynen och flinade.
"För att du är överbeskyddande." Jag fick en hård knuff i sidan av honom när han släppte min arm.
"ÄH skärp dig nu din mjukis." Han plockade upp en snöboll och kastade på mig. Jag skrattade och avfyrade en egen mot honom och i samma sekund så slog det mig. Nu var det min tur att hjälpa honom och jag visste precis hur.
"Draco! Jag vet hur du ska få Daph tillbaka!"