Jakten på Percy Jackson (öppet)

[Förlåt för jag inte skrivit på en evighet. Hoppas det är okej att jag hoppar in igen? ]


Emery hade knappt trott sina öron då han blivit utvald. Tillskillnad ifrån många av de andra på lägret kunde han knappt hantera ett vapen och när han hörde vilka de andra i gruppen var blev hans leende något krystat. Signe avskydde honom redan vilket inte skulle göra det hela lättare. Varför hade Percy varit tvungen att försvinna just nu? Hade han inte kunnat vänta några månader?
När han anslöt sig till gruppen vände Signe och försvann ned emot vattnet. Det var tydligt att gruppen höll på att splittras inför morgondagen och han log något generat emot de som var kvar.
”Hej”, sade han och knöt sina händer framför sig. ”Inte bli dödade låter som en utmärkt plan. Så vet vi vart vi ska någonstans?” frågade han vänd emot Gideon som verkade vara den självutnämnde ledaren i gruppen. Emerys var okej med det. Han hade inte särskilt mycket erfarenhet av monster eller hitta personer eller äventyr överlag. När han levt tillsammans med sin far hade han knappt sett ett enda monster. För det mesta hade de lämnat honom ifred men med alla de andra skulle han troligtvis inte kunna gå under radarn på samma sätt.

(Intresserade av att fortsätta? H@nna, Aia, Stranger, AuroraAlexius)

Signe hör mycket väl Gideons ord och antydningar. Hon svarar inte och inte heller vänder hon sig om, men hon ger honom fingret. Hans ord tar mycket mer än vad ett slag skulle ha gjort. Hon visste väl alla sina fel och brister och visste att alla avskydde henne. Hon avskydde sig själv, så vad var det för konstigt att andra gjorde det?
Hon såg Emery ansluta sig till gruppen då hon gick, undra varför han kom så sent? Kanske berodde det på henne, han kom ju då hon gick. Egentligen borde hon inte bry sig heller, han var bara ännu en person som hon inte skulle bry sig om. Hon hade lärt sig det nu, det hade hon.
Det hade börjat mörkna och de flesta hade försvunnit till sina stugor. Signe gick ner mot vattnet och satte sig där. Hon behövde vara ifred och få bukt på sina känslor. Kunde hon inte slå, skrika och banka sönder en träningsdocka eller ett monster fick hon helt enkelt gömma dem, stänga dem inne. Hon fick inte bete sig såhär, inte brusa upp, hon måste behärska sig.

[Absolut, Aia! Välkommen tillbaka ^^ (Don't mind Gid, han är bara trött, haha)]

Gideon såg Signes fula gest, och svarade med en ännu fulare mot hennes rygg, innan han vände sig mot Emery som precis anslutit sig till gruppen.
"Trevligt av dig att dyka upp", sa han, bara lätt sarkastiskt. "Jag började fundera på om vi skulle få se ditt färgfläckiga ansikte överhuvudtaget". Han menade inte att vara elak egentligen, han hade bara mycket svårare att hålla det inne ju tröttare han blev. Var den här dagen hade tagit vägen hade han ingen aning om, men det hade redan börjat mörkna. Och hans huvud kändes överbelastat av allt som hänt idag.
Gideon gav Emery ett något ursäktande leende. "Schysst att ha dig med", sa han. "Men nej, vi har ingen aning. Jag antar att Keiron kommer berätta det för oss imorgon"
Han kvävde en plötslig gäspning bakom ena handen.
"Om ingen har några mer briljanta idéer eller insikter kanske vi ska lägga oss och vila upp oss inför imorgon. Jag har en känsla av att vi kommer behöva det", sa han och sträckte på sig så hans tröja åkte upp en bit och visade hans mage. Han lät armarna falla igen och såg på sin grupp. "Eller vad säger ni?"

(Sorryyyy, har varit på konvent, haft farmor och farfar hemma och varit i Luleå, så jag har inte riktigt haft tid att svara^^)

Katja sträckte på sig och gäspade litegrann. Oj vad hon var trött. Det hade varit en väldigt lång dag.
Hon kände hur nervös hon var, och hur mycket det pirrde i hennes mage. Hon brukade vara positiv, men hon hade inte mycket hopp inför morgondagen. Ingen verkade vara särskilt pepp på det här uppdraget, vilket hon förstod. Ingen av dem kände ju egentligen Percy så bra, och de hade inte heller någon vidare erfarenhet av monster. Allt lutade mot att den här så kallade "räddningsoperationen" mer skulle sluta med fler personer i fara.
Trots det så var hon arg - även om hon var för trött för att visa det. Arg på Emery för att han kom sent och på Signe för att hon stack - just för att de inte verkade bry sig tillräckligt för att inse att Percy Jackson kunde vara i allvarlig fara! Katja själv var inte heller särskilt uppspelt inför att hennes första uppdrag - det som hon sett fram emot så länge - bara skulle bli att leta efter en borttappad kille (det skulle säkert inte vara särskilt spännande alls), men hon var känslig nog att inte visa det!
"Jag går och lägger mig." Så hon tillslut, log snett mot Emery och vände sig om och gick hon också.

Har haft jättemycket problem med att logga in, nu kommer äntligen ett svar från mig.
-----------
Lance hade först blivit förvånad över Gideons nästan taskiga replik mot Emery som knappt gjort något fel mer än att komma sent. Det gick dock snabbt upp för honom vad som föregick när den inte särskilt diskreta gäspningen lämnade hans gudomliga läppar. Något som Lance lärt sig den hårda vägen var att när Gid blev trött så blev han även allt mer lättirriterad. Lance märkte även att han själv började bli trött, oftast var trötthet likaså hunger och tröst bortglömda när han var i stuga 11's närhet men särskilt så när det kom till Gid. Brukade sluta, till hans stugkompisars missnöje, att han kom in till stugan för trött för att bry sig om att vara tyst och väcka flera på vägen till sin säng där han ofta slocknar mer eller mindre direkt.
Lance blick slets från Gideons ansikte när han sträckte på sig och istället landade några decimeter längre ner där en del av Gids tröja åkt upp och därmed visade en liten del v hans mage. Generad över händelsen, av att hans blick direkt gått till Gids mage mumlade Lance något om att 'sömn är bra, vi behöver sömn, sömn nu' och halvt rusade från platsen bort mot sin stuga.

(Alltså haha xD Man måste ju bara älska Lance!!♥)

Gideon nickade åt Katja när hon gick, och skulle just fråga Lance om de skulle ta sällskap tillbaka till stugorna när den kortare killen hasplade ur sig något om att sömn är bra, och nästan sprang därifrån. Gideon såg något förvånat efter honom. Han skulle ju också åt samma håll, så han förstod inte varför Lance plötsligt fick så bråttom.
Han kliade sig förbryllat i nacken och vände sig istället till Emery.
"Vi kanske ska göra som de andra och gå och lägga oss också", sa han och kvävde en till gäspning. Sömn lät verkligen lockande. "Eller jag tänker göra det i alla fall"
Han gav Emery ett trött leende, och en nick. "Vi ses imorgon, god natt"
Han vände sig om och följde efter Lance, fast mycket långsammare. Han ville sova, men han hade inte lika bråttom som sin vän. Han körde ner händerna i byxfickorna och gick långsamt mot stuga 11.
Han var så trött att han inte riktigt lyckades fokusera tankarna på något speciellt, mer än att han hoppades att det inte skulle gå helt åt helvete imorgon. Men han kunde inte föreställa sig att det skulle gå direkt bra heller. Han suckade och klev in i stuga 11. De flesta låg redan och sov, och han sicksackade sig fram till sin säng. Han drog av sig kläderna och kröp ner under täcket. Efter bara några sekunder sov han som en stock och snarkade lätt.

Signe stirrade ut över det nu mörka havet, vågorna slog lätt mot stranden. Här brukade hon finna lugn, vara borta från alla. Sakta lät hon fötterna glida ner i vattnet och hon slöt ögonen, detta var härligt. All hennes ilska och frustation verkade sakta rinna av henne ner i vattnet som det sögs ner i det djupa, mörka, hemlighetsfulla vattnet. Vattnet påminde henne dock om Percy, om deras uppdrag och vad han kunde ha tagit vägen. Hon förstod inte ens varför hon blivit utvald och sedan med de andra. Det var knappast någon av dem som var idealiska, men vem visste vad Keiron tänkte på. Kanske de skulle komplettera varandra?
Hennes fridfulla tankar avbröts dock av steg som hördes på bryggan följt av ett hånfullt skratt.
"Så vem kunde förvänta sig att lilla mörderskan skulle bli utvald?" hörs en mansröst hon alltför väl kände igen följt av ett fnissande.
"Kan ni inte bara gå er väg?" muttrade Signe och kom på fötter. Tony och hans gäng från Ares var där. Fnissandet kom från hans tjej, en blond Afroditeunge och hennes vänner.
Signe ville inte detta, inte nu, hon orkade inte med dem. Det hade alltid varit såhär sålänge hon kunde minnas, de mot henne. Hon trodde knappt att det var någon som visste det. Hon skulle aldrig erkänna det för någon, hon hade ingen att erkänna det till heller. De var tillräckligt smarta att gå på henne då ingen såg.
"Så ohövlig man kan vara då, vi ville bara hjälpa dig med att finna var Percy kunde vara." svarade han och kom närmare. Signe stod kvar, hon hade inget än sig själv att försvara sig med och de var fler.

Då hon klev in i stugan var det tyst, alla sov. Hon kastar sina blöta kläder i en hög och klär om för att krypa ner i sängen. Det skulle bli skönt att lämna detta helvette till läger. Kanske hon skulle dö? Det skulle vara trevligt så slapp hon komma hit tillbaka. Men hon ville inte dö, hon ville bara få ett slut på allt.
Hon hade kämpat det hade hon, men deras hånfulla röster skar än i hennes hjärna. Att de knuffat ner henne från bryggan hade inte varit så farligt, inte ens då de tryckt ner hennes huvud under vattenytan ett par sekunder. Nej, deras ord var det värsta, deras ord om hur värdelös hon var och hur alla hatade henne.
Med de orden ringande i öronen somnade hon tillslut.

[Nu vill jag rolla igen! Hoppas någon mer är taggad?! Vildvittra, Stranger, Hallonsylt? Verkar som Aia tagit bort sin användare, och trodde även vi förlorat Hanna innan jag blev upplyst om att du skaffat en ny användare, så hoppas att du fortfarande är taggad trots du bytt namn? ^^]

När Gideon vaknade nästa morgon låg han några sekunder i fridfull glömska innan gårdagen sakta kom tillbaka till honom. Han stönade och la kudden över huvudet. Han önskade att det trots allt bara hade varit en dröm. Men någon sådan tur hade han såklart inte.
Precis som han undrade om någon skulle märka om han låg kvar i sängen resten av dagen - Travis och Connor brukade sällan bry sig om någon inte gjorde sina uppgifter, de hade själva många gånger skippat sådant de inte tyckt varit roligt - så lyfte någon ovänlig själ på kudden han lagt över huvudet.
"Inte okej", muttrade han ner i madrassen.
"Jag hatar att göra det här mot dig", sa någon som Gideon till sin förvåning kände igen som Travis.
"Eller hur", kom en ironisk röst från andra sidan sängen som han kände igen som Connor.
Travis fnös åt sin helbrors uttalande. "Men du måste gå upp, Kerion håller på att samla ihop alla som ska på uppdrag"
"Vilken ära", sa Gideon ironiskt. "Båda ledarna av vår magnifika stuga kommer för att väcka mig. Jag känner mig hedrad"
"Det borde du göra", sa Connor, och plötsligt låg Gideon på golvet. Han såg surt upp på Connor som höll i hans madrass.
"Det är inte många vars mornar vi förgyller på det här viset", la Travis till och petade på honom med foten.
"Hedrad", sa Gideon och satte sig upp och gned med handen mot bakhuvudet. Han gav båda bröderna Stoll en missnöjd min.
Travis sjönk ner på huk bredvid honom. "Ärligt talat, lycka till där ute. Jag avundas dig inte, inte med den gruppen"
Connor, som rundat sängen, sjönk också ner på huk bredvid Travis.
"Jag hoppas du kommer tillbaka till oss, men den chansen är nog liten, med tanke på att du ska resa med Signe", sa den yngre brodern.
"Påminn mig inte", stönade Gideon och tittade upp i taket.
"Tur att du i alla fall har Lance att se efter dig", sa Travis, och eftersom Gideon tittade upp i taket missade han den menade blicken bröderna Stoll utbytte.
"Ja, tack och lov för det", sa Gideon och vände ner blicken igen. Travis och Connor reste sig upp med identiska flin.
"Här", sa de unisont och höll fram en hand var för att hjälpa honom upp. Han log mot dem och lät sig dras upp från golvet.
De gav honom en sista klapp på axeln innan de lämnade honom åt att packa ihop det han skulle ha med dig. Vilket inte var så mycket. Han lämnade sen stugan utan någon större uppmärksamhet, och styrde stegen mot Stora huset där en folksamling stod samlad. Han var antagligen bland de sista, det skulle inte förvåna honom det minsta. Han sökte med blicken över halvbloden för att försöka hitta Lance. Eller någon annan ur hans grupp om han hade otur.

(AuroraAlexius, Jaa, såklart jag fortfarande är taggad! Jag har förlorat mitt namn, men inte in passion för Percy Jackson )

Katja vaknade av att solljuset sken in genom fönstret, eller det trodde hon i alla fall. Efter några sekunders blinkande så insåg hon att en viss idiot satt på hennes sängkant och glodde på henne.
"Scott!" Ropade hon högt och knuffade argt ner honom på golvet. "Försöker du skrämma livet ur mig?"
"Förhoppningsvis inte." Flinade Scott medans han ställde sig upp och borstade av sina byxor. "Det är ju uppdragsdags!"
Katja stönade och borrade ner ansiktet i sin kudde.
"Vad är det?" Skrattade Scott och rufsade om hennes redan trollrufsiga hår. "Är det inte härligt?"
"Vi kommer att dö."
Scott såg på henne. "Skämta inte om sånt."
"Visst, men jag behöver inte vara ett orakel för att kunna förutspå slutet på det här. Vi kommer att möta något äckligt monster, och mitt i alltihopa kommer vi börja bråka om någonting otroligt larvigt. Sen så kommer vi förlora alla våra lemmar och behöva släpa oss tillbaka till lägret."
"Hur har du tänkt släpa dig någonstans utan lemmar?"
"Käften."

Katja klädda snabbt på sig, fäste ett svärd i sitt bälte och satte upp sitt yviga hår. Hennes väska var packad sedan kvällen före, och den innehöll bara det nödvändigaste. Sedan sa hon hejdå till Scott, som inte blivit utvald till ett uppdrag, och gick ut i morgonljuset. Hon småsprang över gräsmattan fram mot det stora huset och ställde sig i utkanten av folksamlingen. Hon försökte hoppas på det bästa, men det var lite svårt att vara peppad på uppdrag med hennes gruppkamrater. De var säkert jättebra personer allihop, men hur i hela världen hade Keiron tänkt som satt just dem i samma grupp?