Den vita frun
Forum > Kreativitet > Den vita frun
Användare | Inlägg |
---|---|
potterflicka
Elev ![]() |
JonatanDiggory: TACK SÅ MYCKET. ♥
Genny1: Haha, det har jag aldrig tänkt på... Men aw, så gulligt av dig att du tycker om min berättelse så mycket. ♥ Melissa Malfoy: ♥ Juliett Waterfall: Tack Julia. ♥ sassyllama: Vad kul att du läser! Tack! ![]() Isabelle Granger: Höhö, du är. JAG VET, jag älskar Rogers namn. #cutforroger Kapitel 17 Köket Johannes log brett och sa: - Men kom igen då, vi letar upp rätt nyckelhål! Detta visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi testade nyckeln i varenda nyckelhål vi kunde hitta, men den passade inte någonstans. Oron för att bli mördad fanns ständigt där, så vi försökte rusa omkring så tyst vi kunde. Det började snart kännas löjligt att springa omkring och leta efter rätt dörr. Men sedan, till slut, hittade vi rätt. När vi kom till slottet så antog vi att köket också var låst; och vi hade haft rätt. Katrin hade dessutom också haft rätt, det fanns massvis med ohyra därinne. När jag öppnade dörren, som gnisslade något förskräckligt, sprang pipande råttor ut och spindlar kröp överallt på väggarna. Johannes skrek till och jag mumlade retsamt: - Är du rädd? - N-äää..., sa Johannes och tittade sig förskräckt omkring. Köket visade sig vara den äckligaste platsen i hela slottet. Mögel prydde en balja där det låg mycket gammal disk och under ett trasigt bord fanns det ett flertal råttbon. Jag betraktade Johannes, som såg lika förvirrad ut som jag säkert gjorde. Han frågade: - Varför ville Katrin att vi skulle in hit? - Jag vet inte riktigt..., mumlade jag till svar. Någonting i köket fick mig att må lite dåligt, men någonting sade mig också att jag inte skulle gå därifrån. Johannes stampade otåligt med ena foten i golvet och sa bestämt: - Jag tycker att vi ska gå härifrån. - Men Katrin ville att vi skulle..., sa jag men Johannes avbröt mig. - Det finns ingenting här! Dessutom blöder vi fortfarande. Jag tittade misstroget på honom, men sedan insåg jag att han hade rätt. Jag suckade och sa: - Okej, då går vi då... - Sara..., sa Johannes andlöst. - Ja? Han slet tag i min arm och pekade på väggen. Det såg ut som om färgen höll på att flagna i en hastig fart, och jag fick en rejäl chock. Bakom färgen stod det med blodröda bokstäver: Blod är bättre än målarfärg. Det hördes en smäll, och dörren stängdes igen bakom oss. Och Johannes började skrika av smärta. 7 dec, 2013 10:55 |
Borttagen
![]() |
När det stod: Blod är bättre än målarfärg blev jag jätterädd, precis som när det stod: En kniv i ryggen gör lika ont som en i halsen.
Jättebra skrivet! 7 dec, 2013 11:04 |
JonatanDiggory
Elev ![]() |
MÅSTE KOMMA ETT TILL KAPITEL NU!!!!!!!!!!!!!!
Airbus 7 dec, 2013 11:14 |
Isabelle Granger
Elev ![]() |
Helt AWESOME som vanligt♥ Längtar
![]() 7 dec, 2013 11:14 |
Juliett Waterfall
Elev ![]() |
GU. VAD. HÄNDER??? O.O
MEEEEER. NUUUU♥33 7 dec, 2013 12:02 |
Genny1
Elev ![]() |
7 dec, 2013 14:02 |
Anne Potter
Elev ![]() |
7 dec, 2013 15:01 |
Melissa Malfoy
Elev ![]() |
7 dec, 2013 17:35 |
Hermione. Granger
Elev ![]() |
7 dec, 2013 17:35 |
potterflicka
Elev ![]() |
Lovisa Granger: Haha, jag blir glad över att du blir rädd, för när jag släppte de båda kapitlen så trodde jag inte att det skulle skrämma någon!
JonatanDiggory: DET GÖR DET NU! Isabelle Granger: Taaack ♥ Juliett Waterfall: Hm, Den vita frun kanske är i farten igen!? Genny1. Vi får se hur det blir... Anne Potter: Vad kul att du läser! Tack! ♥ Melissa Malfoy: Ska skriva tills mina fingrar trillar av. Hermione. Granger: Tack. ![]() Kapitel 18 Luckan Jag kastade mig över Johannes av rädsla, men detta visade sig vara ett misstag. Han skrek ännu högre och vred sig av smärta. Snart såg jag vad som var felet; Johannes ben blödde kraftigt, och jag kunde se hur hans blod färgade av sig på mig. Jag hoppade ifrån honom och kved: - Johannes... Johannes slutade skrika. Hans ögon såg tårfyllda ut. Jag kramade om honom. Rädslan pumpade fortfarande i min kropp, men att dela värme med någon annan fick rädslan att försvinna mer och mer. Jag kände hur min axel blev blöt; Johannes grät. Han grät faktiskt. Jag viskade: - Förlåt... - För vad? sa han hest. - Jag vet inte. Johannes strök mitt hår och sköt försiktigt ifrån mig från honom. Jag frågade oroligt: - Gör det ont? - Ja, sa Johannes och tittade ner på sina ben. Jag drog upp hans byxor och blodet forsade fram. Jag slet desperat mina två ärmar ifrån min tröja och knöt försiktigt runt Johannes ben. Han kved och stönade av smärta. Jag vände sedan blicken mot väggen och mumlade: - Den vita frun. Johannes lade sig ner på golvet och andades i en väldigt hög takt, som om han inte riktigt fick luft.. Jag kände på hans puls, men upptäckte att den var låg. Jag sa så övertygande jag kunde: - Du kommer bli bra, andas lugnt bara... Johannes försökte andas lugnare, men det gick inget vidare. Jag lade mig sedan bredvid honom på det smutsiga golvet, och masserade hans hårbotten. Det kändes tryggt att ligga där på golvet, som om ingen kunde komma åt oss då. Johannes lade sig på sidan, det verkade som om han kunde andas bättre då. Jag slöt ögonen och somnade bredvid honom. Jag vaknade kanske en kvart efteråt. Min nacke hade återigen blivit stel, och Johannes snusade fortfarande. Jag stödde mig på händerna och kravlade mig upp på ostadiga ben. Då insåg jag att allting var väldigt mörkt. Lite väl mörkt; jag kunde urskilja de trasiga möblerna i det svarta mörkret, men det var svårt. Jag viskade: - Johannes... Johannes ryckte till och sa förvånat: - Vad mörkt det är! - Johannes... Har du t-tänds-stickor? stammade jag. Han suckade och verkade leta i byxfickan. Hans osynliga hand lade en liten kartong i min hand, och precis när jag skulle tända en tändsticka så fräste något åt mig. Jag hoppade förskräckt till och ramlade bakåt. Jag tände tändstickan, och framför mig satt Roger och såg hemskt elak ut. Jag frågade ilsket: - Hur kom du in? Roger jamade, och Johannes sa: - Titta där! Längre bort i rummet kunde jag se en lucka stå rakt upp. Johannes sa överlyckligt: - Dörren har väl gått i baklås förmodar jag? - Det ser inte bättre ut, sa jag och kände på handtaget. - Ska vi se vart gången nedanför leder? Vid luckan alltså. Jag suckade och sa oroligt: - Nej, det går inte. Du är för svag. - Men om Roger kom in hit så måste det finnas en väg ut härifrån! Jag övervägde mina chanser, och insåg att Johannes, som vanligt, hade rätt. Vi skulle dö om vi inte tog risken. Jag satte in tändstickan i munnen och sa mellan tänderna: - O'ch nu sch'a du rech'a dig upp. Jag tog tag i hans hand och drog Johannes upp. Johannes stönade och sa: - Mina ben... Han lade hastigt till: - Men jag kan gå på dem! - Då så, sa jag och ledde honom mot luckan i golvet. 7 dec, 2013 21:22 |
Du får inte svara på den här tråden.