Född av blod

*Ny läsare*

Du skriver riktigt bra!
Din story är bra och unik, älska!♥

Bra kapitel!

Super bra!

Tror faktiskt att jag bara hittade två små slarvfel i det här kapitlet!
" [...] en handgets som jag själv skapade." Kasta om t:et och s:et i "handgets."
" [...] soffa med gräddvit överdrag [...] " Lägg till ett till t i slutet på "gräddvit."

Du vet, på sätt och vis påminner Eleonora mig lite grann om Integra i min When the Night Kills the Day, i alla fall i det att de båda förkastar kvinnans roll i deras respektive samhälle och i stället väljer att gå emot normerna. Jag gillar det väldigt mycket hos Elli, speciellt med tanke på vilken tid hon lever i, men visst, jag erkänner; jag är väldigt svag för starka, självständiga kvinnor. Och jag tror inte att det är någonting som har vuxit fram hos Elli sedan hon blev vampyr, för jag tyckte mig ana att hon inte var riktigt nöjd med den könsroll hon blivit tilldelad redan som människa. Jag vet inte om det var så du hade tänkt dig det, men det är i alla fall min tolkning och jag gillar att det draget överlevde hennes övergång till vampyr och dessutom intensifierades.

Även om Eleonora samvetslöst drack av sin mor var det en fin detalj att hon ändå bar henne hem, så att hon kunde få en känsla av avslut för det kapitlet i sitt liv. Hon må vara en vampyr, men det betyder inte att hon är ett monster. Nice.

Riktigt bra jobbat igen!

Då var det dags för en nyuppdatering Vill berätta för er hur glad jag är att ni finns. Ni är väldigt fina och att läsa era fina kommentarer får mig alltid på bättre humör Stort tack till er alla.
Har någon förresten missat att det bara är en månad kvar till julafton?? I så fall påminner jag er nu
***
Kapitel 12
Vinden svepte förbi mitt ansikte när jag pressade mig mot luftmotståndet. Ett skratt for ur min mun när glädjen av att bara springa vällde upp inom mig. Kunde det finnas något bättre än bara känna hur världen under ens fötter svepte fram. Jag behövde knappt sätta ner fötterna för att komma framåt.

Mitt skratt fick svar från Primus som bara var något kvarter åt höger från min position. Jag kände i mig hur även han var uppskattade att bara springa på det här sätter. Det var inte det att det var skönt att ta ut sig, utan mer att känna friheten det innebar att springa.

Men vi var inte bara ute på en löprunda. Vi var egentligen ute på jakt. Primus hade berättat om vilken känsla det varit förr när vampyrer jagade som rovdjur. Löpningen efter sitt offer och känslan av seger när man fångade in det hade visst varit oförklarlig. När jag fått ett så bra intryck av det hade jag med velat prova. Därför hade nu Primus tagit med mig ut på äkta jakt. Hur äkta det nu kan bli i en storstad.

”Känn doften av ett offer långt borta och låt näsan föra dig mot det”, hade Primus börjat med att instruera mig utanför vårt hem. ”Låt det veta att du jagar det långt innan du är nära det. Låt det känna lite rädsla och få den att ta till flykt.”

Jag hade gjort som jag blivit tillsagd. Direkt hade jag hittat ett offer på andra sidan stan som luktade härligt. Det hade börjat vattnas i munnen på mig innan jag ens börjat springa mot det. Primus hade följt mig eftersom han tyckt att samma offer luktade gott.

Nu sprang vi i närheten av varandra mot vårt mål. Den stackas blodpåsen skulle inte ha en enda chans mot oss. Hur gärna människorna än ville tro att de var högst upp i näringskedjan, så var det bara en lögn för att lugna dem. Vampyrer hade alltid stått över och skulle alltid göra det.

Ju närmare vi kom vårt offer desto tydligare blev dess doft, en fyllig sådan med lätt ton av vanilj. Vilken måltid vi var på väg emot. Samtidigt genade Primus fram till mig och sprang vid min sida.

En konstig doft fick mig att tvärt stanna upp. Jag satt upp näsan i luften som en hund som vädrade och sniffade ljudlig. Doften som träffade mitt sinne var något jag aldrig varit med om tidigare. Den var berusande och helt unik. Det var som om regnbågen fått doft och sjunkit ner på jorden för att dela med sig av alla sina perspektiv.

Primus stannade upp vid min sida och verkade känna samma sak som jag för han stelnade till av förvåning. Han svängde huvudet fram och tillbaka för att känna så mycket av doften som möjligt. Om det var någon som såg oss i det ögonblicken skulle de antagligen undra om vi rymt från något sjukhus för psykiskt instabila.

”Vad är det för något?” undrade jag utan att sluta andas in doften. ”Det luktar fantastiskt!”

”Jag har ingen aning”, blev hans oväntade svar. ”Jag har aldrig varit med om något liknande tidigare.”

Om inte Primus hade varit med om det förut så var det verkligen något unikt. Enligt mig visste han det mesta som var viktigt att veta och lite till. Jag förväntade mig nästan att han skulle ha svar på allt. Därför fick hans svar mig att sänka näsan och istället titta upp på honom.

”Vet du inte?” frågade jag med lyft ögonbryn.

”Nej”, han ryckte på axlarna. Det var tydligt att han inte ansåg sig själv lika mycket allvetande som jag ansåg honom.

”Det har jag aldrig varit med om”, kommenterade jag och satt näsan i vädret igen.

”Världen är full av nya saker som blir en förvåning för alla äldre vampyrer”, ett bevis på hur ung jag var i vampyrernas värld.

”Det låter logiskt.”

Vi gav upp pratet och bara stod där och andades in doften som fyllde gatan vi stod på. Tänk att det kunde finnas något som luktade så gott. Något som fick alla tankar på annat att försvinna och som gjorde att det nästintill var omöjligt att föra en konversation.

En varningsklocka började ringa djupt inom mig. Det var samma klocka som ringde när jag visste att Primus ska göra något under våra träningar. Då kunde jag instinktivt känna att han till exempel skulle kasta en pil eller var han skulle kasta den. Jag hade hela tiden trott att det berott på att vi delade blod, men nu kände jag det stakare än någonsin. Det var något som inte stämde.

Den tanken skar sig igenom den dimma som doften lagt över min hjärna. Den borrade sig in i mitt medvetna och fick alla mina muskler att spännas.

”Primus”, sa jag trevande och sänkte näsan.

”Ja”, svarade han. Hans röst lät vaksamma som om han och känt att något inte stod rätt till. ”Jag tror vi bör…” en hög smäll fick resten av hans mening att drunkna.

Tjock rök välde in innan ljudet klingat bort. Den gjorde det omöjligt att ens se sin egen hand framför sig. Inte ens med vampyrsyn kunde jag se igenom den tjocka massa som oväntat omslutit oss.

Reflexmässigt slängde jag mig ner på marken och hörde hur något ven över huvudet på mig. Jag kände mer än såg att Primus låg på marken bredvid mig. Jag blev helt säker när hans hand slöt sig om min. Hur jag visste att det var hans hand var jag inte säker på, men jag kände det i hela min kropp. Den var så välbekant att den lika gärna hade kunnat vara min egna.

Röken skingrade sig långsamt utan att något hände. Jag började undra över om det kanske var några klantiga människor som råkat tappa något i marken. Det skulle väl inte vara första gången det händer i så fall.

Primus hjälpte mig långsamt upp på fötter. Han var spänd som en fiolstäng där han stod med sin hand i min. Det var väl ett litet under att inte vartenda ben i min hand smulades sönder i hans hårda grepp.

När all rök försvunnit trodde jag för en sekund att det kanske inte var något farlig. Jag blev mer säker på att det var människorna som klantat sig. Men den tanke försvann när jag såg vad röken lämnat efter sig. Framför oss stod en högrest figurer helt i svart. Ansiktet var dold bakom en tygmask där enbart ett par svarta ögon tittade fram. Han var inlindad i svart tyg som gjorde att hans muskulösa former blev väldigt tydliga. Jag tyckte det såg ut som om det böljade om den. Som om den egentligen inte hade någon riktigt fast form.

”Vad är det där?” mumlade jag chockat till Primus.

”Problem”, blev hans olycksbådande svar.

Jag svalde tungt, men förblev opåverkade på mitt yttre. Minen som var över mitt ansikte berättade att jag var ointresserad. Aldrig att jag skulle förlora ansiktet framför den här, aldrig inför någon. Vad den än var för något.

”Gurrr”, morrade figurerna och började långsamt röra sig mot oss.

Den rörde sig på samma sätt som dimman men mycket långsammare. På något sätt flöt den fram på gatan. Det var helt klart att dess mål var att nå fram till oss.

”Det här är inte bra”, förkunnade Primus och ryckte in mig bakom sin rygg.

”Vet du vad det är?” frågade jag hoppfullt.

”En skugga”, svarade han kort. ”Vi får hoppas att jag har fel.”

Varelsen slog ut med armen i en båge mot Primus huvud. Han höjde armen för att skydda sig mot den, men till min förvåning gled varelsens arm rakt genom Primus och slog till honom tvärs över ansiktet. Slaget fick Primus att flyga iväg åt sidan.

Jag tittade storögt på varelsen som tornade upp sig över mig. Om den kunde glida genom hud och ben och dessutom få Primus att slungas iväg som en trasdocka genom luften ville jag inte bli träffad av den. Till min förvånelse stack rädslan till i mitt bröst. Det hade bara hänt en gång sedan och då hade det vari Primus som varit rasande.

I en enda rörelse lyfte varelsen handen till ett slag och lät det falla ner mot mitt huvud. Jag förundrade mig själv över att jag inte bara stod paralyserad och stirrade på armen som var på väg mot mitt huvud, utan smidigt gled undan och kom utom räckhåll för varelsen.

Den gav dock inte upp så enkelt. Istället för att ge sig, vilket jag hoppades på, gav den upp ett nytt vrål. Med ett snabbt steg var den framme vid mig igen och slog mot mitt huvud på nytt. Men åter igen gled jag undan. Jag svängde bakåt och lyfte benen till en spark.

Att attackera mig var en sak, men den här grejen hade slagit ner min skapare och det tänkte jag inte tåla. Jag visste inte hur Primus mådde efter slaget, men eftersom han inte kommit tillbaka än så antog jag att han inte mådde något vidare.

Min spark fick inte den effekten jag ville att den skulle. Jag hade trott att jag skulle möta massiv kropp som jag kunde sparka ner. Men min fot gled rakt igenom varelsens buk. Det fick mig att tappa balansen och vackla framlänges, vilket var ett stort misstag. Varelsen tog tillfället i akt att attackera mig på nytt. Den slog till med en knuten näve mot mitt ansikte. För att komma undan lät jag bli att försöka få tillbaka balansen och bara föll ner på marken. Handen ven förbi några centimeter från mitt öra.

Rullande ökade jag avståndet mellan mig och varelsen och tog mig kvickt upp på fötterna. Hade det inte varit för att jag inte visste var Primus var eller i vilket skick hade jag sprungit min väg. Den här varelsen gick ju inte att slå till!

Däremot kunde den slå till mig och dessutom springa för att ta in det avstånd jag skapat. Allt för fort stod den framför mig igen. Frustrationen hade i den stunden tagit över den rädsla som innan slängt sig över mig. Hur skulle jag kunna vinna över en varelse som jag inte kunde slå ner eller sätta tänderna i, men som kunde slå mig hur mycket den ville? Frustrerande var det enda ord jag kunde kalla en sådan situation.

Varelsen verkade dock inte tycka att situationen var irriterande mer än att jag inte stod stilla så att den kunde slå ner mig. Den gick till nytt anfall, den här gången med en hel serie med slag. Det första kom flygande mot mitt huvud. Jag duckade och hann precis svänga mig undan från ett slag mot hakan. Det tredje slaget flög lågt mot mitt bröst med en övernaturlig hastighet. Inte för att något var ”naturligt” med den här situationen.

Jag lät kroppen falla bakåt och stod på alla fyra fast med magen upp mot luften. Vidare slängde jag upp benen så att jag för ett ögonblick stod på händerna. På vägen upp försökte jag mig på en spark på varelsens huvud, men det bar ingen frukt det heller. Foten flög ännu en gång rakt igenom varelsen. Efter en lätt kullebytta var jag uppe på fötter igen.

Varelsen gav upp ett avgrundsvrål, men sprang inte efter mig. Istället lyfte han handen och visade mig sin handflata. Den vrålade på nytt och det fick handen att vibrera på ett väldigt underligt sätt.

Förvånat höjde jag ena ögonbrynet. Något var på gång det kunde jag slå vad om. Frågan var bara vad det var.

Snabbt fick jag svaret på den frågan när en projektil av något mörkt flög ut genom dess handflata och flög mot mig. Båda ögonbrynen flög upp på min panna. Storögt såg jag projektilen av mörker flyga mot mitt bröst. I nästa stund slog jag i marken med något tungt över mig.
***
Den här delen av berättelsen skrev jag till när jag egentligen var klar Hoppas ni ändå gillar den.

Oh, spännande!
Men vad hände med Primus? :c
Och en "skuggvarelse"... hm, läskigt. Och vad var det hon fick över bröstet i slutet? ;(
Aja, du gjorde detta kapitel ytterst spännande och intressant med en ny varelse, ett nytt sätt att jaga och en ny okänd doft (;
Jag längtar redan efter mera ^^

SPÄNNANDE SÅ JAG DÖR! Men Primus måste ju må bra sen :c

Först går vi igenom lite slarvfel!
"Jag kände i mig hur även han var uppskattade [...]" Ta bort "var."
"[...] på det här sätter." But ut r:et till ett s i "sätter."
"Jag satt upp näsan i luften [...]" Lägg till ett e i slutet på "satt."
"[...] stakare än någonsin." Det saknas ett litet r mellan a:et och k:et i "stakare."
"Hans röst lät vaksamma som om han och känt att något inte stod rätt till." Först, ta bort -ma i slutet på "vaksamma." Sedan, byt ut "och" mot "också."
"Tjock rök välde in [...]" Det ska vara ett till l i "välde."
"[...] en högrest figurer helt i svart." Ta bort -er i slutet på "figurer."
"Till min förvånelse [...]" Det borde stå "förvåning" i stället för "förvånelse."

"Den stackas blodpåsen skulle inte ha en enda chans mot oss." Haha, "den stackars blodpåsen", jodå, så kan man också uttrycka det!

Jag gillar att Eleonora fick tillfälle att visa framfötterna (även om det inte slutade så väl)! Smart tänkt av henne att bara låta sig själv falla när hon tappade balansen, för att undvika attacken. Go Elli!

Men shit, den där "skuggan", som Primus kallade den för, vad sjutton är det för något egentligen? Låter helt omöjlig att besegra. Blev lite fundersam över den där övermänskligt goda doften innan, undrar om den på något sätt hörde ihop med "skuggan", om den kanske använde doften för att få Elli och Primus att stanna, så att den kunde överfalla dem? Eller något. Äh, jag vet inte, jag bara svamlar!

Åh, jättespännande ju! Och sjukt bra jobbat! Nu är det väl bara att vänta otåligt på nästa kapitel.

Super duper bra!

Så sjukligt bra!